Goldfinger

Ok, så nu änteligen är min första Bondbok avklarad, skriven av den klassiske författaren Ian Flemming. Sett ur kronologisk ordning så är det helt uppåt väggarna naturligvis att börja med Goldfinger (bok nummer sju i ordningen), men eftersom boken så att säga ramlade i knät på mig för en tid sedan så gjordes aldrig några ansträningar att få tag på Casino Royale istället.

Ian skriver spionhistorier och inte actionmanuskript. Detta är viktigt att komma ihåg. Även om Bond i böckerna är en nog så formidabel motståndare i en fight så är han på intet sätt den superhjälte som han verkar vara i filmerna. Ni kanske förstår redan här att böckerna är något helt annat än de filmer som gjorts. Huruvida Mr Flemming själv var positivt eller negativt inställd till den bild som hans hjälte fick på bildskärmen ska jag låta vara osagt, eftersom jag inte har en aning. Men det är verkligen två helt skillda individer. Bond i böckerna har till att börja med inte alls det självklara självförtroende som man kan tro. Men han är en exceptionell spion som genomgått riggourös träning och dessutom funnit sig själv fungera bäst under former av stress som skulle knäcka de flesta andra människor. Han har däremot en tendens att väldigt ofta dämpa sina nerver med alkohol. Enlig den tidens sätt att se på alkoholkonsumption så var han knappast något utöver det vanliga, men i dagens Sverige hade han nog utan vidare placerats under benämningen skåpsupare. Det går åt både en och två och tre flaskor whisky på de strax över 200 sidorna.

Ian skriver en tät spionhistoria, men som även byggs upp väldigt långsamt och sedan exploderar i ett klimax på några sidor. Under uppbyggnadsfasen finns även långa kapitel som i och för sig är till för att ge läsaren en bättre inblick i hur Bond fungerar och tänker, men som det ändå är lätt att uppfatta som ren utfyllnad. Exempelvis kan nämnas en (i och för sig spännande) golfrunda som Bond spelar mot Goldfinger, som ges utrymmet av ett helt kapitel där rundan beskriv i stort sett slag för slag och hål för hål. Återigen kan poängteras att Bond här är en spion, det vill säga en informationsletare och en mycket god skådespelare som är väl insatt i hur ett mänskligt psyke fungerar, och det är dessa egenskaper som är hans starkaste vapen, att läsa och förstå olika individer för att sedan utnyttja svaga punkter och förutse deras nästa drag. Han har inte heller riktigt samma tur som filmens Bond och är inte heller utrustad med samma finurliga mackapärer från Q (som i böckerna är en avdelning, inte en specifik person) som behändigt nog räddar honom ur diverse livshotande situationer.

Mr Flemming jobbade själv vid brittiska underrättelsetjänsten under andra världskriget som säkert några av er känner till. Detta skapar en större trovärdighet i det han skriver, och man får en känsla av att den slag av spion som beskrivs i böckerna faktiskt är ganska nära verkligheten (åtminstonde på den tiden). Extraordinära människor, javisst, men inte på något sätt övermänskliga. Jag vet inte om Goldfinger hör till de större litterära mästerverken som jag läst, men den har helt klart väckt mitt intresse för de övriga böckerna av Ian Flemming, inte minst eftersom de faktiskt har korn av sanning i sig (Bond som gestalt är tydligen enligt många till stor del baserad på Ian själv samt några av hans spionkollegor). Det är även en ganska intressant inblick i en slags jet-set tillvaro för femtion och sextiotalet, eftersom det är i de kretsarna Bond oftast opererar. Börja kanske inte med Goldfinger, men ge Ian Flemming en chans är mitt tips, men glöm bort att du sett filmerna om du gjort det, för de har små likheter.