Haters are gonna hate...

Rubriken har blivit ett vanligare återkommande uttryck på forumsidor eller i en mängd olika kommentarsfunktioner, som en något resignerad och trött replik åt de som envetet måste hävda sin motsatta åsikt i ett forum där alla andra undrar vad i fridens namn de har där att göra. Media överlag har ägnat en hel del utrymme åt att diskutera näthat ur alla möjliga olika vinklar. Jag kan villigt erkänna att ett bra tag såg jag det som fröet till ett nytt socialt problem. Var kom all denna aggression från egentligen? Är detta en fingervisning om vart vårt samhälle är på väg? Jag har väl på det stora hela lugnat ner mig en smula på den punkten och drar väl inte lika stora växlar på det längre. Men fenomenet fascinerar mig fortfarande en smula. Saken är den att jag för mitt liv inte kan förstå de personer som framhärdar i det.

Jag pratar alltså inte om den enstaka individen som läser en artikel och förfäras över innehållet eller en bloggare som skriver ett inlägg om något/någon som frustrerar dem. Eller för den delen det ibland ganska otäcka drevet som kan gå igång när betydligt fler än den genomsnittlige hataren ger sig på enskilda individer i en förföljelse som ganska lätt kan föra tankarna till moderna häxprocesser.

Jag menar de personer som dag efter dag, timme efter timme, i inlägg efter inlägg, återkommer till just dessa forumsidor, kommentarsfält och bloggar som så tydligt rör upp alla möjliga dåliga känslor hos dem. Ett exempel är de som skriker ut sin vånda över slarvigt korrekturlästa artiklar i aftonbladet. Kommentarsfälten är fullkomligt nedlusade med åkallande av diverse olika gudomar, svordomar, akronymer och uttryck för frustration och olika nivåer av själslig vånda över ganska triviala stavfel eller grammatiskt icke korrekt byggda meningar. Om man inte då uppvisar samma register av besvikelse och bestörtning över artikeln i frågas fattiga nyhetsvärde.

Annars kan det gälla klipp på allas vår youtube som kanske visar en specifik artist som man uppenbarligen känner ett behov av att spy galla över, varje dag, flera gånger om dagen, i så många klipp av sagda artist som man alls kan hitta.

Detta är bara några exempel och de (få?) läsare jag har känner säkert till en myriad fler. Då är min stilla undran, vad driver detta beteende? Varför i hela fridens namn ägna så stor del av sin tid åt något man uppenbarligen avskyr? I något kommentarsfält mins jag att jag läste ett inlägg från någon som förklarade sin avsky för en av Sveriges största bloggerskor. Jag minns den så väl eftersom han (för det var en han) skrev att han följt bloggen i flera år, men som han uttryckte det "självklart som näthatare". But why?? Det är liksom ingen liten mängd energi dessa människor ägnar åt detta. Det kan inte ha så mycket om att få ut sina åsikter att göra, hade det enbart med det så hade man ledsnat bra mycket snabbare än så. Ibland undrar jag om de inte omtolkar Descartes: "jag hatar, alltså finns jag"? Men det tar sig ofta sådana överdrivna uttryck att jag har svårt att tolka det som att de faktiskt tar det på speciellt stort allvar. Alltså måste det ligga någon form av nöje i det. Nu är det väl en himla tur att alla inte tycker samma sak och allt det där, men det nöjet måste jag ändå se som rätt kontroversiellt. Att medvetet flera gånger om dagen ägna timmar åt att söka upp sådant man definitivt inte gillar bara så man kan få möjligheten att uttrycka sitt ogillande i en kommentar som vid det här laget på sin höjd upprör.... tja, vem då?

Nej, jag kommer nog aldrig att förstå det beteendet. Nog för att jag minsann inte alltid lägger min tid på de saker jag anser mest värdefulla eller givande, men lite bättre urskiljningsförmåga kring vad som känns vettigt eller inte tycker jag nog att jag har.