Tuesday, March 31, 2009

Lite trött

En blogg, har jag kommit fram till, är för de flesta ett utlopp för att ventilera en del känslor som man kanske för stunden inte har någon att ventilera för. Eftersom sådana känslor sällan är av det positiva slaget blir nog en blogg gärna lite av en klagovägg. Men vänta här nu, jag är inte riktigt så dyster som det låter. Jag menar inte att folk över lag går runt och känner sig deppiga. Tvärtom, största anledningen till att jag inte skrivit är helt enkelt att jag inte har haft något att klaga på i tillvaron den senaste tiden. Glada känslor är ofta så mycket enklare att dela med sig av, och man har inte alltid samma behov att sprudla ur sig tankarna kring dem heller. Det är alltid lika härligt när man hittar en blogg som är bra på att göra just det. Men där måste jag nog göra er besvikna, att uttrycka glädje i skrift och tal är inte min starka sida. Min standard kommentar när någon frågar hur läget är och jag av någon anledning är på särskilt bra humör är helt enkelt "det kunde varit mycket värre!" med starkt ironiskt tonfall.

Så vad är jag lite trött på då? Joo, jag har börjat hitta mig lite till rätta i staden nu, och jag trivs faktiskt, jag gör verkligen det. Allt är förvisso inte rosor, men när är det någonsin det? Saken är att när resten av tillvaron börjar ordna sig så kommer jag osökt tillbaka till det faktum att jag är singel, och har så varit sedan en lååång tid tillbaka. När alla nya intryck börjar lägga sig så börjar man återigen lägga märke till paren i ens omgivning och ensamhetsnerven börjar rycka lite igen. Här kommer tröttheten in i bilden. Egentligen orkar jag inte ta itu med den, taskiga erfarenheter är förvisso ingen ursäkt, men ändock så tvekar man lite ibland. Detta leder till överanalyserande i fel situationer vilket i sin tur gör att häpnadsväckande många saker rinner ut i sanden. Så kommer då den trista kedjereaktionen på detta händelseförlopp (i mitt fall alltså); förr eller senare finner man sig där på krogen och tror att man har en rätt bra kväll, förrän för första gången på länge någon uttrycker ens det mildaste intresse för en, vem det än må vara. Detta har nu hänt mig några gånger, och resultatet har blivit detsamma, flickan ifråga följer med hem för att jag ska kunna stryka mitt ego åtminstonde en gång i halvåret. Hittils har jag aldrig tyckt att det var en bra idé dagen efter, då personen ifråga alltid varit någon som jag egentligen inte kännt någon som helst attraktion till, bara en slags tacksamhet för att de upptäckte att man var där. En viss mängd alkohol har även spelat in som en osviklig faktor. I helgen gjorde jag nog mitt hittils största bottennapp, ensamheten hade spätts på ordentligt på grund av (o)avsiktliga komplikationer med några som jag trodde var mina vänner.

Jag är sålunda lite less på att jag hela tiden verkar köra fast i samma mönster och har så svårt att ta mig ur det.

Annars är som sagt tillvaron helt ok. För en tid sedan var jag i Norge och hälsade på en förtjusande ung dam som jag lärde känna i Nicaragua eftersom hon fyllde år. En kort tid där närde jag även en lite förälskelse till denna unga dam som jag lyckligtvis kom över då jag var fullt medveten om att hon hade en pojkvänn som hon var upp över öronen förälskad i. Detta hade inte ändrats, de hade faktiskt förlovat sig, något som jag kände stor lättnad över att jag kunde grattulera med uppriktig glädje. Däremot dök en vännina till sagda dam upp på födelsedagsfirandet. En av mina äldsta vänner har beskrivit mig som en hopplös romantiker, med allt dåligt och bra som det innebär, och jag har till slut haft självinsikt nog att erkänna detta faktum. Däremot är det inte ofta i mina dar som jag har haft en sån där blixtförälskelse. De flesta vet nog vad jag pratar om. Oftast måste jag gå och grunna rätt länge och först bli lite intresserad innan det där stormiga klampar in i skallen med buller och bång. Men den här gången... Jag han nog i ärlighetens namn inte fatta vad som hände, det var stora släggan som dängde mig rätt in i delirium. Vi umgicks större delen av kvällen, tills jag fick nån slags märklig panik och försökte hänga med lite annat folk för att inte bli totalt hjärntvättad. Men jag fick en mailadress... Jag skrev ganska snart och gick i total ångest i sex dagar innan ett svar damp ned. Extasen visste nästan inga gränser och tankarna har surrat kring denna flicka nästan konstant (förrutom under det förvirrande och ack så tjatiga intermezzot i helgen). Jag skrev tillbaka dagen därpå (det var alltså inget farväl mail jag fick, utan ett trevlig mail som avslutades med önskan om vidare utväxling). Imorgon är det en vecka sedan jag skrev sist. Inget svar ännu... Hon ville ju att jag skulle skriva tillbaka och hon meddelade snällt att hon ofta blev ordentligt disträ när det gällde mailen. Hon var visst dessutom inne i tentatider nu. Allt fullgoda förklaringar, men jag undrar om mina nerver kommer palla med ett svar i veckan för gud vet hur lång tid framöver. Det är inte som hon bor i närmsta by heller. Oslo är en bit bort och nästa stopp för henne var tydligen Lund och Köpenhamn. Jaja, vi får se varthän det lutar. Puh, där ser man, det var skönt att skriva av sig lite:)

Monday, March 9, 2009

Mmmm

Det verkar som mitt behov av att skriva av mig sakta håller på att dö ut. Jag ska försöka hålla liv i den ett tag till, på ren pin kiv, skulle kännas lite som ett nederlag nästan att lägga av nu. Nåväl, senaste månaden har beklämmande lite hänt egentligen. Jag går till jobbet, kollar tv-serier hemma på kvällarna, hamnar på ett biljardställe nån gång ibland och var här om veckan ut för första gången på krogen i Gävle. En polare från Östhammar hörde av sig samma dag och sa att det var fest på gång. Eftersom jag inte träffat honom på länge och dessutom som sagt inte varit ut i Gävle, mer än på sagda biljardhak så tackade jag ja. Det blev riktigt lyckat, inget speciellt, men klart trevligt. Heartbreak Hotel heter stället man ska gå på i Gävle tydligen, och förutom några logistiska märkligheter och ärligt talat ganska hemsk musik så ger jag stället bra betyg. Mycket bra dra och en fantastisk tillgång på enormt vackra kvinnor och tjejer, vilket jag som singelgrabb bara kan applådera. Ett telefonnummer gavs iväg, vi får se vad som händer med det. Än så länge bara några sms. Jag tar det som det kommer.

Kommande helg händer faktiskt något utöver det vanliga. En toppentjej och mycket god vän från min vistelse i Nicaragua bjöd in mig till hennes 25 års fest i Oslo. Egentligen har jag inte råd, men jag tänkte för en gångs skull att skit i det! Åk bara! Så på fredag har jag meddelat bossen att jag stämplar ut strax före tolv och sätter mig på åtta timmars tågresa mot grannlandets huvudstad. Ska bli fantastiskt kul att träffa henne och en del andra sköna människor från Nicaragua tiden. Annars är nog det här den sista månaden som ekonomin är av det här sköra slaget. Tror inte att jag kommer ha det fetare framöver för den sakens skull, men kanske kan jag börja lägga undan lite pengar varje månad för att så småning om skaffa mig det vardagsrum jag längtar efter. I dagsläget har lägenheten gardiner i alla rum (fantastiskt skönt bara det att det inte ekar lika jäkligt) och ett fungerande kök, gästrum och sovrum. Men vardagsrummet är extremt provisoriskt, utan den där självklara samlingsplatsen som man gärna vill ha. Mycket av det kommer sig av att jag är tv-lös. Ingen stereobänk heller som kan fungera som surrogat för fokuseringen av rummet. Det jag har är min lilla laptop på mitt gamla (och mycket mindre) soffbord som står längst in mot väggen i ena hörnet då det är där som det vettiga bredbandsuttaget sitter. Framför sagda bord står min 3-sits soffa så åtminstonde jag kan sitta bekvämt, men det blir onekligen lite kufiskt när folk är på besök, det märktes när brorsan var här för några veckor sedan. Att sitta i soffan fungerade helt enkelt inte speciellt bra, det slutade med att vi satt i köket istället. Med lite tur har jag en soffa och en tv nån gång efter sommaren har jag räknat ut. Men lägg märke till ordet tur. Det får inte smyga in sig några oväntade utgifter, då brakar alltsammans.

Utöver det samlar jag vuxenpoäng som aldrig förr, jag tar bilen till ICA Maxi en gång i månaden och storhandlar, samlar poäng på mitt ICA kort och drar nytta av de flesta rabatter som kastas åt mitt håll. Som nybliven förnuftig människa har jag nyligen blivit medlem i både fack och a-kassa och idag kom även mitt OKQ8 kort. Nästan lite läskigt. Har nyligen inlett träningsperiod nr2, den första blev i vanlig ordning avbruten av sjukdom, men nu känns det mer lovande. Trots att folk på jobbet verkar vara sjuka mest hela tiden. Det är gym tre gånger i veckan och minst en gång (helst två) så går jag till jobbet fram och tillbaka, det tar iofs inte mer än 35 min enkel väg, men det är bättre än inget resonerar jag med min kassa form. Har planer på att börja simma igen nästa månad (dvs efter nästa löning), andra planerade träningsformer, som exempelvis kampsport, skjuter jag på till nästa termin när en terminsavgift känns mer lönande att lösa. Till sist så är det snart dags för min första konsert med min kör. Känns helt absurt, jag kan ingalunda påstå att jag kan vår repertoar, senast körde vi ett potpurri som kören kört några gånger förr om åren, men som jag kännde mig totalt vilsen i. Den 22:a mars är det dags, vi sjunger i kyrkan som vi övar i, vårt sätt att betala som jag har förstått det. Lyckligtvis så är det en heldag med repetitioner dagen innan. Kommer behövas!

Annars lunkar livet på och jag drömmer mina knäppa dagdrömmar så fort jag slappnar av, precis som brukligt är. Jobbet har blivit lite bättre på att ge mig arbetsuppgifter, men jag kommer fortfarande inte ifrån känslan att vara lite av en outnyttjad resurs. Vill inte vara allt för aktiv heller, finns ett väldigt tydligt exempel på jobbet vad som kan hända då. En kollega som började för ganska precis ett år sedan och i början var i samma situation som jag. Idag ser hans schema helt galet ut, just för att han jagade jobb precis överallt, nu försöker han säga nej så mycket det alls går för att inte braka ihop. Jag siktar på att samma sak inte ska hända mig.

Simma lugnt!!