Let's talk more about weird habits

I've mentioned before, I think, that one of the quickest and easiest ways to loose hope in humankind is to start reading the comments on varied youtube videos. If you can keep it up for more than an hour or two without having your thoughts moving towards self-destruct-mode when you start to realise that you actually share the planet with these people, congratulations, you have a stronger mind than me.

But, since a part of my brain obviously have a masochistic side, this is something I still do from time to time. The most recent time enlightened me about yet another weird hobby for some people. Ok, so the story from the beginning; Apparently this cinema in Nottingham was supposed to show Madagaskar 3, but as the movie started playing it turned out to be Paranormal Activity 4, a movie targeted towards a slightly different demografic audience. According to the journalist, chaos ensued. That's actually beside the point. What I came across when I started my dangerous activity of reading the comments to the article, I came upon all these guys (beccause it's for some reason almost only guys) that feel the need to tell the world that they absolutley watched all the scary horror movies when they where five years old and that they thought it was a hoot and a half. Yawn. Myself, I believe, stood with the majority of kids in that age in that scaring me wasn't exactly something you had to work hard on achieving. At five years old, the traditional BOO! would send me screaming nine times out of ten.

Nothing strange about that, those kind of comments and those kind of people are everywhere. But it also got me thinking about forums that I've read through when searching for good horror movies. It so appears that these people that apparently couldn't care less about murder, gore and sadistic killers when they where five still watches these kind of movies and still talk about how nothing scare them. Now I can to some degree understand the need to tell the rest of the world that the horror movie to actually scare me has not been made, nor will it ever be. But the practice of continuously watching horror movies that does not scare you... Isn't that kind of like a person completley devoid of any kind of humour dedicating their life to watching comedy just to be able to tell people they have no sense of humour?

If you cannot be scared from anything fictional on a tv or moviescreen, doesn't that make every single minute spent in front of a horror movie something akin to the most pointless usage of your time like... ever? Thoughts?

Posting for posting

Nothing new under the sun. As I read my previous posts I realised I'm still pretty much in the same place now as I was when I wrote them. Kind of disheartening perhaps. At least, those are the very same questions that still take upp most of my daydreams. I'm still thinking of my generations general view on romance, relationships and personal growth. I still lament on my habits of spending allot of time on my own and I'm still a bit obsessed with Glee. It might change though, the show that is, they really are starting to abuse the characters to a degree that I'm loosing interest in following them. We'll see. Can't please them all I suppose....

I've started to do some work on my appartement, and trust me when I tell you that progress i slow to say the very least. Currently I'm confined to one room in my two room appartement, but weirdly enough I realised I was fine with it, I actually found it rather cozy. That might not bode well for my motivation to get the appartement ready before christmas. Actually, that's never going to happen, but it would be nice to finish with the bedroom at least, just you know, for progress' sake. I did actually promise myself a piano for christmas if i finished up, but the renovation is (of course) taking more out of my wallet than planned and hence, the piano is in jeopardy.

Biggest change right now is that I've once again started an exersice routine, this time a bit less ambitious than previous attempts. Perhaps this will help to keep it up past the standard three to four months?

Think I'll end with a music video, going to see this band in two weeks, it's going to be awesome:)

Contingent continuation

Someone not too long ago told me their oppinion that she considered people that write really long texts when communicating with their friends are lazy. See, her idea was that if you can't be bothered to think about how you formulate you sentences, then you usually end up using a whole lot more words to explain everything. I realised she really did have a point, to some extent at least. I thought about giving it a try myself, but honestly, I really like putting down a lot of words when I write something, as long as it's not repetetive. There is something to be said about exploring the beauty of the written language as well. But I give it a try once in a while and it really is quite difficult to tell a great story with as few words as possible.

Anyways, that didn't connect with the title of this post at all. I was thinking about writing som stuff about this alone business that i finished of with last time. See, I spend a rather extensive amount of time alone, and the vast majority of that time, I'm completly fine with it. I usually spend it on the internet basically reading random stuff. Most of the time I have some sort of current obsession that take up more of my time that could probably be considered as healthy. These days it's the show Glee. It's the old episodes, rumours about the upcoming season, the music that has been done and will be done, the cast and their previous works. I try to stay away from tabloid stuff though beccause that would just send the whole thing i a direction I'm not prepared to deal with. But I'm sidetracking again.

So I spend a lot of time alone. It didn't used to be like that though and something I've seen as a consequence of this is that my skills as a listener are starting to become somewhat shaky. I read a post from one of my friends' blogg where he talked about people with good listening skills and started thinking. I realised that since my (self chosen?) solitude has become more extensive, my need to vent my oppinions and thoughts whith people whenever I see them has grown exponentially. I'm not so sure I like that development.

The practical answer is simple enough, just talk to more people. Problem is, I suppose, that that would mean to change my behaviour in a certain way and that's usually not as easy as it sounds. See, we all tend to lean towards a behaviour that is comfortable to us rather than challenging. Sure, some people love to do nothing else than challenge themselves constantly, but honestly, sometimes I belive these peoples biggest challenge lies in realxing once in a while and put words to what they are actually experiencing in a specifik moment. But as I said, I choose this path with a healthy dosage of solitud beccause it's comfortable and I like comfortable. However, as also mentioned in my last post, I do tend to feel the solitude weighing down on me once in a while. Those are the times you start to wonder if that comfortable feeling has perhaps shown you down the wrong way. If that's the case, then life just became even more complex, which sounds about right. Life was never supposed to be easy. It's just, for a while now I've been going by the idea that if you feel fine, trust your gut and do things that makes you feel good, you will end up in a good place. Apparently not, but does that mean you should never trust you gut and do what feels good? Probably not. Gray areas, always around.

So what are you supposed to do? I dunno, but I'm gonna have a cup of coffee. Alone today, perhaps with a friend tomorrow....

Ready for some cheese?

Yesterday i watched a season finale of a tv-series I've been following for a while. Although good in most parts, one thing bothered me more than it should. See, the writers went with the usual and very common twist of breaking up the end-game couple for maybe the eighth time. To begin with, the way it happened had me frustrated since it once again dealt with one side of the couple apparently taking it upon themselves to decide whats best for both of them and thus ending it so the other "can go and pursue their dreams independently" and what not. I'm not quite sure I got the mood right, but was it supposed to come of as a noble self-sacrifice or just melodramatic and naive? Beccause to me, it sure landed in the latter category. This however, also seems like something that needs to be done in order to please the "generation me". Apparently, these days, it's completley wrong, if not impossible, to follow your dreams and become your own person unless you're completley alone when doing it. How in the world did it end up like that?

Allot of people got this notion that you need to find your dream, pursue it, come in to your own person, perhaps make a career, love yourself, find yourself and have your life in perfect order before you're ready to meet someone and start a relationship. It can't be just me that thinks there is something very wrong with that idea. If you're so well adjusted to making it on your own, how does that make you in any way more prepared to take on the challenges of a relationship? Especially since neither of you will cease to grow just beccause you met someone, and now, all of a sudden, you need to start to lear how to grow with another person, something that's completley different to growing on your own. My theory is that this is a big reason to all the divorces these days. People rant about biology and whatever, the change of time and modern civilization as reasons why we never really seem to stick together. You hear people talk of monogamy as something unnatural. Can I just say BS? Natural or normal hasn't got a thing to do with it. You find your way to you own life and stick with it if it makes you feel good, otherwise you change it. But don't try and make other peoples choices into abnormal just beccause you can't understand them.

Ok, so, a bit of a rant there. But to get to the point. What really bothered me in this season finale episode is how once againe, love was, to me, once again portaited as somewhat of a nuisance in the way of peoples personal goals. Now I don't know what your oppinion of love is, but for me (as a bit of a hopeless romantic) there is nothing that can motivate you more or make you work harder than love. So why portrait it as something that's in the way of your personal goals? Is it impossible to find your personal dream just beccause you're in love or in a relationship? To me, that just sounds absurd. It just seems so terribly black and white, and if you've read my previous post in english here or are acquainted with the swedish language and have read my earlier posts, you know what I feel about black and white reasoning.

By the way, I am myself a rather good picture of that person I described in the beginning of the second paragraph, although unintentionally. I chased my dreams, traveled, got an education, a job, working on my career and I've got a decent life. It's just lonley since I apparently didn't prioritize how to grow in a relationship instead of on my own.

Oh, and the tv-series you ask? Well, suffice to say I'm a Gleek.

The spaces in between

Yep, I'm taking a swing at the concept of writing in English. Why? Boredom mostly, had to do something, not a single entry in what? Two months... for shame... For everyone new here that hasn't used the all-famous google-translate to, for some bizarre reason, read a blog in Swedish, too bad you won't be able to understand my earlier entries because let me tell you, they where funny as f--k. Nowadays... I'm usually not all that funny. For some reason I lost the abillity to make good jokes about my life and my daily encounters. Not really sure why. See, it used to be a way of dealing, so going by that reasoning, my blog would get funnier and funnier even as my life whent down the drain. Win-win right? Apparently not, or I'm just not far enough down the drain yet. Which seems most likley since I'm really not that bad off, sure, finances could always be more up and this whole idea of living on my own is starting to get old, but as a whole? Shouldn't complain too much...

What about me then? Well, I'm not really sure what separates me from most people, nothing extreme, that's for certain. I like to daydream, and I have this fascinations with gray areas. Figuratly speaking now, the colour, of and on it's own, does have it's limits in terms of interest. But figurativley, now that's a completley different matter. To me, gray areas can symbolize all those moments in your life where nothing spectacular happens, which, unless you're sir Richard Branson or some other, is probably the majority of your time. And there the grey area stands as a challenge for you to make something of it and make a choice wether it's going to be light or slightly darker. Cheesy huh? Well, still, it makes for a good argument to once in a while get off your ass and do something out of the ordinary. Because grey can also be a steady life, full of routines, predictable and safe, and personally I need a whole lot of that too at times, but to some people somewhat dull.

It can also be applied to areas of morale. This though, is a somewhat more controversial area. Considering that there are countles more or less good self-help-books out there, that talk about the same cheesy only-you-can-change-your-life or stop-and-smell-the-roses-stuff that you usually don't really have an opinion about, everyone's definitly got an opinion about morale. I should probably expand on my definition of morale, it's not that complicated, it's just what I consider right or wrong, sometimes good or bad, but that is usually a completley different story all together. Now pay attention to the 'I' in what you just read. I'm not saying I'm right. What I've found most of the times when I end up in a conversation, or read a debate, that has anything relatable to morale (which, by the way, by all standards, is subjective) there are allways these people that will take their standing point to the very exreme in all cases no matter what the cost, beccause apparently, if your own rules doesn't apply to every case scenario in this already subjective matter, the world as we know it will cease to exist. I'm usually somewhat more laid back in these matters, as are probably most of you, the difficult thing with this attitude though is that sometimes you can have a hard time to efficiently argue for your point of view since you 90% of the time tend to lean the other way. Well, that's grey areas for you again, unless you need your world to be black and white in order to not have a nervous breakdown, you probably need to accept that sometimes grey areas will force you to take a stand without giving you the full backup argument.

Oh, and the title? Well, it's a really beautiful expression don't you think? I really like it, it's got a kind of poetry to it. It can also quite easily be put in relation to my favourite grey areas. It's also the name of a somewhat gloomy song (the artist is easily found on youtube) with a slightly over dramatic but never the less interesting video... Well, I'm going to stop here for now... Let's see if this whole English idea is something that's going to stick...

Haters are gonna hate...

Rubriken har blivit ett vanligare återkommande uttryck på forumsidor eller i en mängd olika kommentarsfunktioner, som en något resignerad och trött replik åt de som envetet måste hävda sin motsatta åsikt i ett forum där alla andra undrar vad i fridens namn de har där att göra. Media överlag har ägnat en hel del utrymme åt att diskutera näthat ur alla möjliga olika vinklar. Jag kan villigt erkänna att ett bra tag såg jag det som fröet till ett nytt socialt problem. Var kom all denna aggression från egentligen? Är detta en fingervisning om vart vårt samhälle är på väg? Jag har väl på det stora hela lugnat ner mig en smula på den punkten och drar väl inte lika stora växlar på det längre. Men fenomenet fascinerar mig fortfarande en smula. Saken är den att jag för mitt liv inte kan förstå de personer som framhärdar i det.

Jag pratar alltså inte om den enstaka individen som läser en artikel och förfäras över innehållet eller en bloggare som skriver ett inlägg om något/någon som frustrerar dem. Eller för den delen det ibland ganska otäcka drevet som kan gå igång när betydligt fler än den genomsnittlige hataren ger sig på enskilda individer i en förföljelse som ganska lätt kan föra tankarna till moderna häxprocesser.

Jag menar de personer som dag efter dag, timme efter timme, i inlägg efter inlägg, återkommer till just dessa forumsidor, kommentarsfält och bloggar som så tydligt rör upp alla möjliga dåliga känslor hos dem. Ett exempel är de som skriker ut sin vånda över slarvigt korrekturlästa artiklar i aftonbladet. Kommentarsfälten är fullkomligt nedlusade med åkallande av diverse olika gudomar, svordomar, akronymer och uttryck för frustration och olika nivåer av själslig vånda över ganska triviala stavfel eller grammatiskt icke korrekt byggda meningar. Om man inte då uppvisar samma register av besvikelse och bestörtning över artikeln i frågas fattiga nyhetsvärde.

Annars kan det gälla klipp på allas vår youtube som kanske visar en specifik artist som man uppenbarligen känner ett behov av att spy galla över, varje dag, flera gånger om dagen, i så många klipp av sagda artist som man alls kan hitta.

Detta är bara några exempel och de (få?) läsare jag har känner säkert till en myriad fler. Då är min stilla undran, vad driver detta beteende? Varför i hela fridens namn ägna så stor del av sin tid åt något man uppenbarligen avskyr? I något kommentarsfält mins jag att jag läste ett inlägg från någon som förklarade sin avsky för en av Sveriges största bloggerskor. Jag minns den så väl eftersom han (för det var en han) skrev att han följt bloggen i flera år, men som han uttryckte det "självklart som näthatare". But why?? Det är liksom ingen liten mängd energi dessa människor ägnar åt detta. Det kan inte ha så mycket om att få ut sina åsikter att göra, hade det enbart med det så hade man ledsnat bra mycket snabbare än så. Ibland undrar jag om de inte omtolkar Descartes: "jag hatar, alltså finns jag"? Men det tar sig ofta sådana överdrivna uttryck att jag har svårt att tolka det som att de faktiskt tar det på speciellt stort allvar. Alltså måste det ligga någon form av nöje i det. Nu är det väl en himla tur att alla inte tycker samma sak och allt det där, men det nöjet måste jag ändå se som rätt kontroversiellt. Att medvetet flera gånger om dagen ägna timmar åt att söka upp sådant man definitivt inte gillar bara så man kan få möjligheten att uttrycka sitt ogillande i en kommentar som vid det här laget på sin höjd upprör.... tja, vem då?

Nej, jag kommer nog aldrig att förstå det beteendet. Nog för att jag minsann inte alltid lägger min tid på de saker jag anser mest värdefulla eller givande, men lite bättre urskiljningsförmåga kring vad som känns vettigt eller inte tycker jag nog att jag har.

Lite politik kanske?

En gräsligt stor del av medias utrymme idag behärskas av vad som allmänt verkar kallas krisen inom Socialdemokraterna. Oaktat vilket block man röstar på så borde detta vara något som oroar fler än det faktiskt gör. Jag är nämligen av den bestämda åsikten att ska ett land drivas framåt framgångsrikt så krävs en skarp, uttalad och utmanade opposition, oavsett vilka som bildar regering för tillfället. Utan opposition värd namnet tacklar makthavarna nästan undantagslöst av, de tappar fokus från vissa frågor och blir helt enkelt en smula bekväma. Detta var något som jag tror i min ringaste mening hände just socialdemokraterna, ett något för lång nära ohotat styre av Sverige gjorde en del bekväma. Det drog dessutom till sig medlemmar som kanske egentligen inte var just socialdemokrater i själ och hjärta men tyckte att det där med att kunna påverka via Sverigest största parti, det verkade läckert. När partiet sedan råkar på motgångar så verkar det ganska logiskt att den här typen av interna stridigheter kommer till ytan. Det får vara som det vill med det, jag hoppas de enas runt en ledare som partiet kan samlas runt så de återigen kan skapa en opposition värd namnet och som kan tagga till vår folkvalda regering att anstränga sig det där extra eller plocka upp bollen om de tappar den.

Nu kanske jag låter som en kappvändare... och det är väl inte helt omöjligt att jag är det heller. Jag tror inte en ideologi kan vara det rätta valet i alla tider, världen funkar inte så. Den förändras och växer och går framåt på ett ytterligt dynamiskt sätt och oavsett hur flexibelt ett parti kan tänka sig vara så kan de inte lägga om sin politik så fatalt att de konstant kan hänga med i svängarna utan att tappa sin egen identitet. Alltså är det bra med maktskiften vill jag komma till, bara de kommer i rätt tid.

Ett annat ämne jag skulle vilja ta upp är intelligens. När jag satt och funderade på det här inlägget så kom jag fram till att om politik kan vara kontroversiellt så är det här minförsedd mark på allvar, men jag tror jag bara kommer skriva som jag tänker i alla fall så får det bli vad det blir. Men i alla fall. Intelligens är något som vi alla relaterar till något, men vi är ytters sällan överens vad det handlar om. Vissa lägger stor vikt vid sådant som IQ, vilket bygger till enormt stor del på förmåga till logiskt resonemang. Det den stora bulken av vetenskap går ut på. Gott så. Andra pekar på det med EQ som ett bättre mått och här ska sägas att jag inte studerat begreppet ingående, men vad jag förstått så tar det med i beräkningarna din förmåga till empati i det hela. Det vill säga att kunna relatera till andra människor och förstå deras situation och hur de mår. En beundransvärd och mycket bra egenskap. Men är det intelligens? Man kan väga in social kompetens, att kunna föra sig i olika sociala sammanhang och känna av vad situationen kräver för typ av agerande. Något säger mig att EQ har ganska mycket med det att göra också. Fantasi är även en mycket stor del, utan fantasi saknar du förmågan att tänka utanför ramarna och otroliga uppfinningar som bilen, datorn, internet, månraketen och mobiltelefonen hade omöjligen sett dagens ljus. Avslutningsvis så har vi resonemang baserat på erfarenheter och/eller inlärd kunskap. Alla dessa kräver olika typer av begåvningar, men samtliga tenderar vi att samla i begreppet intelligens.

Här kommer då kontroversen. Vi ser att intelligens består av flera delar, det är komplext och består av olika delar begåvning samt medfödd talang. Men av alla egenskaper vi kan födas med så tror jag just intelligens är bland det mest förbjudna att skryta om. Nu bor vi i Sverige så det här med att skryta är straffbart som det är. Men att säga att jag är bättre på fotboll än du, lyfter tyngre skrot, har högre kindben, större muskler, finare hår, blåare ögon, spelar bättre gitarr, har bättre sångröst. Allt detta kan vi ändå köpa om någon säger det, det är områden där vi alla alltid är mycket medvetna om våra egna begränsningar. Men GUD FÖRBJUDE att någon säger att de är smartare än du! Kopplingen blir ofrånkomligen omedelbart att de inte bara sa att de var smartare, de sade dessutom (mellan raderna, självklart!) att du är dum! För så måste det vara, just när det kommer till intelligens så är allt plötsligt svart/vitt. Är någon smartare än jag så måste ju jag vara dum, eller?

Har man väl konstaterat det så finns det en ännu konstigare twist i samhället. Det är nämligen ok att tjäna sitt levebröd på att utnyttja sin intelligens i ett yrke, men att utnyttja att du begåvats med ett vackert yttre som du dessutom förmodligen jobbar rätt hårt på att upprätthålla, det är minsann inte ok! För JAG skulle ju inte kunna försörja mig som fotomodell, då ska ingen annan det heller, de får väl läsa vidare som jag! För jag skulle aldrig drömma om att säga att de inte har den begåvningen, även om det är precis det jag tänker när jag ser deras bilder i tidningen.

Såg ni vad jag gjorde där? Om inte så generaliserade jag något alldeles våldsamt. Det ska man såklart inte göra. Men ibland måste man nästan göra det för att åskådliggöra en populär åsikt som annars kanske går oemotsagd, och det är inte bra det heller. Sedan så är det ganska kul också!

För övrigt så har Henrik Schyffert börjat med en ny show "Ljust och fräscht" tillsammans med Fredrik Lindström. Återigen har han använt sig själv mer som inspiration för att driva lite med den svenska folksjälen. Verkar hur kul som helst! Eftersom jag har fått någon slags anti-reaktion mot just ljust och fräscht så kommer jag kanske till och med gilla den ännu mer. Risken är väl bara att jag snart inte får ha mitt mörka och murriga ifred... Jag avslutar med ett klipp på en mycket trevlig visa som satt sig ganska ordentligt till rätta i min skalle på senare tid.

Nya tider, nya intressen

Jag börjar inse att ihärdighet och envishet inte ligger i framkant bland mina fördelaktiga egenskaper. Genom snart sagt hela min upplevda tillvaro så har jag då och då hittat nya intressen som efter några månader tappats bort i glömskans land av en mängd olika anledningar. Ibland hinner jag ledsna, ibland glömmer jag bara bort det hela utan att riktigt fatta varför. Mitt intresse under större delen av hösten har handlat om stjärnor och planeter i synnerhet och populärvetenskap i allmänhet. Intresset finns förvisso fortfarande kvar, i ganska stor utsträckning dessutom. Inte bara riktigt lika brinnande som för några månader sedan. Jag tror egentligen mest det handlar om att det får dela utrymmet lite mer. Vissa intressen är nämligen återkommande förstår ni, de ligger nere i månader men de kommer alltid tillbaka i viss utsträckning. Just nu har jag börjat plocka upp gitarren lite mer när jag kommer hem, jag pluggar lite extra på kvällarna för att ta några extra snabba kliv bort från min nuvarande yrkesroll till något jag upplever lite mer givande samt att träningsnerven börjat rycka för första gången på lääänge. I och för sig har jag ännu inte kommit iväg till första träningspasset, men det har i sin tur betydligt mer att göra med den ihållande förkylningen och schemakrockar som inte riktigt gick att navigera runt. Låter banalt, men för en gångs skull känner jag själv att jag inte bara kommer med dåliga ursäkter och det var det som räknades ändå.

Ptja, annars då? Jo, utöver de tidigare nämnda återkommande intressen som ånyo greppat mig så börjar en knepig fascination ta sig form. Den förhåller sig dock gräsligt svårdefinierad, men verkar av allt att döma införliva diverse detaljer från det förra sekelskiftet. Däribland finner jag saker som inredning, arkitektonisk stil, gammal teknologi samt en smaklökarnas tummen upp för IPA (alltså Indian Pale Ale vilket efter lite efterforskning visade sig vara oerhört tidstypiskt för den tiden). Själva idén kring steampunk är en annan grej jag fått upp ögonen för, men jag vet inte riktigt i vilket utsträckning jag vågar ta den vägen. Med mitt facit över tidigare intensiva intressen torde dock faran inte vara så stor att jag gör om min lägenhet till en futuristisk version av Nautilus innandöme, även om det vore fasligt coolt.

Nå, utan speciellt värdefulla tankenötter eller roliga historier från den alldeles verkliga tillvaron lämnar jag nog detta avtryck. Någon som har lite envishet till salu?

Allt snurrar..

Så, jag har inte skrivit på några dagar och det kommer tyvärr dröja några dagar till innan jag skriver något av reellt läsvärde. Det här är mest en heads-up. Jag ligger förkyld, ordentligt så och det har fört med sig en yrsel som jag inte varit med om. Extremt få tankar lyckas fastna i denna yrsliga hjärna och de som gör det har jag inga tankar på att skriva ned. Alltså kommer det dröja ytterligare ett tag innan det kommer inlägg av värde, men nu vet ni åtminstone varför.

En ny bekantskap?

En flicka har börjat springa omkring i mina tankar. Ändå vet jag knappt hur hon ser ut. Hon tog kontakt för ganska länge sedan, bara för att försvinna igen utan ett spår. Hon är livfull och nyckfull, envis och inte så lite brysk när hon känner att det krävs. Hennes ålder är ett mysterium som jag ännu inte lyckats lösa och hennes hemlighetsfulla läggning har effektivt dolt alla försök till att kartlägga hennes bakgrund. Faktum är att varje gång jag försöker aktivt snoka reda på mer så försvinner hon ett tag. Sedan när man minst anar det så trillar det fram någon detalj. Som hennes namn, av sed som tidigare använts i denna blogg så kommer jag bara använda initialer, så framgent kallar jag henne FL. Det tog lång tid innan jag ens fick veta namnet, flera veckor om jag inte missminner mig. Snart måste jag göra något aktivt av det hela, men kanske är detta första steget? Jag har ingen aning om vart detta kan leda till, jag vet inte ens vart jag vill att det ska leda, men hon fascinerar mig, mer än de flesta har gjort på flera år. För mig är hon oerhört levande, men trots att jag ibland ser henne helt tydligt och klart så finns hon inte mer än som ett skrivet namn på ett papper vid min säng och som en idé i mina tankar. En idé som olikt så många andra idéer jag haft verkar leva ett eget litet liv och som aldrig riktigt vill lämna mig i fred eller ens för den delen ge mig tillräckligt att göra något av den. Kanske blir hon mer någon dag och kanske är detta första steget till att göra henne mer levande?

Välkommen 2012

De första dagarna av det nya året har kommit och gått alldeles fantastiskt anonymt mer än att det bjudits på fullkomligt förkastlig väderlek. Jag hoppas det inte är tecken på vad som ligger och lurar i de kommande 12 månaderna. Normalt sett så brukar jag älska nyårsafton alldeles oerhört. Jag känner lättnad över att jag kan lägga det tidigare året bakom mig och känna förhoppningar och tillförsikt inför framtiden, för ett nytt år har alltid betytt lite av en till chans för mig.

Av någon anledning så lyser den känslan totalt med sin frånvaro just nu, och jag hade inget dåligt nyårsfirande, tvärtom! Fick träffa både den person jag sett fram emot att fira nyår med och dessutom lära känna lite nya sköna människor som bonus! Men den där hoppingivande lättnaden i hjärtat som brukar få mig att ta några extra djupa andetag och tänka "det här ska bli det bästa året i mitt liv!", den blev visst kvar vid förra årsskiftet och jag saknar den. En nyårsafton som för övrigt slutade med att jag blev utslängd från krogen så det är mer än lovligt knäppt att 2012 inte kan kamma till sig... Jag har förstås lite teorier, men se då kommer vi in på saker som jag hade tänkt att den här bloggen ska hålla sig ifrån. Alltså låter vi bli.

Blogger har för övrigt lanserat ett nytt interface för oss användare och för första gången kan jag se lite statistik om hur många sidvisningar jag har per dag och vilka inlägg som visats mest för första gången. Nu är det garanterat betydligt färre som är medveten om att jag är igång och skriver igen, det är inte som att jag har skickat spam-mail precis, men de äldre inläggen har ändå ett procentuellt förkrossande övertag gentemot de yngre så att säga. Så om folk som faktiskt är inne och läser lite då och då skulle orka sig med så skulle jag tacksamt ta emot lite konstruktiv kritik. Den största skillnaden är ganska enorm har jag märkt, även om mitt språk kanske inte ändrats väsentligt så glimrar de äldre inläggen av en humoristisk ådra som jag måste ha glömt under någon blöt sten eller lämpligt valt icke konstruktivt jobbmöte.

Ja, en annan sak som såklart kan bidra är väl att saker inte sker i samma utsträckning längre? Vi ska även komma ihåg att när bloggen startades så var jag arbetslös och hade ett groteskt stimulansbehov och numer så är jag en jobbzombie som så många andra som väl inte känner att ytterligare stimulans är precis det jag behöver när jag kommer hem. Ja, förutom lite tv-spel eller någon inte allt för klurig tv-serie då.