En Dag i Ivan Denisovitjs Liv

Alexander Solsjenitsyn har som bekant skrivit den här boken. Det är bara den andra ryska författaren som jag ger mig på, och ironiskt nog har de båda liknats vid varandra (den andra är då Tolstoj). Men hur som helst, titeln säger den stora handlingen klart och tydligt. Vi följer Ivan från när han vaknar till reveljen och tills han somnar på kvällen. Det är ingen speciellt eventfull dag, den innehåller förvisso orosmoment, men det blir man på det klara med att det gör varje dag. Faktum är att det på det stora hela är en ganska lyckad dag, men fortfarande en dag bland många andra, bland tretusensexhundrafemtiotre dagar närmare bestämt. Ivan sitter i ett arbetsläger på tio år. Trots att boken bara beskriver en dag, så inbillar man sig att man får en bra inblick i hur förhållandena var, i alla fall för en person som lyckats anpassa sig till livet. Boken är varken förtvivlad eller skriven med guldkant, närmast någon slags dov melankoli med ett extremt levande språk. Allt blir väldigt verkligt och varje mening är laddad med stort innehåll. Det är den typen av bok man läser om samma mening väldigt många gånger. Därmed tog också de 130 sidorna förvånansvärt lång tid. Men det beror som sagt inte på att boken är tråkig, tvärt om, den manar till eftertanke. I övrigt skulle jag vilja säga att En Dag i Ivan Denisovitjs Liv är en utmärkt bok att börja med om man vill ge sig in på de lite tyngre ryska författarna, då längden på boken är ganska lagom och man får en inblick i vad det handlar om att hålla reda på en mängd ryska namn (ingen självklarhet, tro mig!). Läs den!

Kort inlägg idag

Så idag tänker jag fuska litet, jag skriver inlägget innan dagen egentligen börjat och nöjer mig med att slänga in två klipp istället. Ett till klipp från det oslagbara scare tactics och en film på en snubbe med en aningen ovanlig begåvning. Lustigt det där, man vet rätt säkert att det finns folk därute med de mest märkliga och ovanliga talanger inom de tristaste områden, men blir man bara tillräckligt bra på det man gör så kan nästan allt bli spektakulärt. Jag menar, hur sexigt låter det att vara en jävel på att lasta tegelsten?

Intervjuer

Vi skall komma till intervjuerna ganska snart. Ville bara nämna först hur kul det var i helgen när brorsan kom upp. Som nämnt tidigare så ville mor ta med oss upp till Sundsvall för att visa hennes gamla kvarter, det var rätt kul faktiskt, även om trivlselfaktorn faktiskt drogs ned lite av två gnälliga pojkar i elva och tolvårsåldern. Missförstå mig rätt nu, jag älskar de där bråkstakarna, men det var ärligt talat inte deras typ av utflykt att sitta i en bil i några timmar och åka runt och titta på lite hus medans deras mormor berättade historier från ett halvt sekel sedan. De gnällde rätt rejält. Stockholmsbarn som de är (hehe) så hade de naturligtvis vägrat ta med sig ordentliga kläder också, lite kyla klarar väl de tyckte de. Men så var naturligtvis inte fallet när vi klev ur bilen för att ta en promenad på Norra berget och det var åtta minus ute. Då ville man tydligen snabbt tillbaka till bilen igen. Jaja, vi hann i alla fall kolla på Skvadern (och vet ni inte vad det är så googla för tusan! Det faller inom allmänbildningen juh!). Sedan firade vi som sagt brorsan lite med middag på Knaust restaurang. Det var fantastiskt gott och jag passade på att äta sniglar för första gången. Inte dumt alls, men kanske lite mindre smak än jag trodde. På de en härlig vildsvinskorv med rotfruktsragu med mycket kryddpeppar och en irish coffee som avslutning (är normalt inte mycket för desserter, men irish tillhör absoluta favoritalternativen).

Nåh, annars ska den här veckan handla massor om intervjuer, igår var jag ned till Gävle igen för att prata om en tjänst som Supply Quality Engineer som de så stiligt kallade det. Vad är grejen med att jobbeskrivningar alltid låter så över hövan flashigt på engelska? Nåväl, det är en helt klart intressant tjänst med lite roliga resor. De fel man då kan tänka sig är att den inte är i Stockholm och jag får därmed fortsatt långt avstånd till alla mina vänner, samt att det är väl nästan så långt från byggbranschen man kan tänka sig. Men i dagsläget tror jag nog det är viktigt att inte låsa fast sig för mycket, jag har trots allt räkningar att betala och är extremt sugen på att få flytta hemifrån igen. Ikväll eller imorgon förmiddag skall jag få reda på om jag skall tillbaka för att träffa chefen (så bara en rekryterare igår), men intervjun kändes som den gick mycket bra och jag skulle nog bli lite förvånad om de inte vill träffa mig faktiskt. På torsdag skall jag även träffa VD på Gästrike Vatten om en annan tjänst, så det blir väldigt intressant. Skall även ringa min handläggare på Academic Work för att höra hur jag ligger till med tjänsten i Stockholm, det börjar bli viktigt att veta det nu.

Goldfinger

Ok, så nu änteligen är min första Bondbok avklarad, skriven av den klassiske författaren Ian Flemming. Sett ur kronologisk ordning så är det helt uppåt väggarna naturligvis att börja med Goldfinger (bok nummer sju i ordningen), men eftersom boken så att säga ramlade i knät på mig för en tid sedan så gjordes aldrig några ansträningar att få tag på Casino Royale istället.

Ian skriver spionhistorier och inte actionmanuskript. Detta är viktigt att komma ihåg. Även om Bond i böckerna är en nog så formidabel motståndare i en fight så är han på intet sätt den superhjälte som han verkar vara i filmerna. Ni kanske förstår redan här att böckerna är något helt annat än de filmer som gjorts. Huruvida Mr Flemming själv var positivt eller negativt inställd till den bild som hans hjälte fick på bildskärmen ska jag låta vara osagt, eftersom jag inte har en aning. Men det är verkligen två helt skillda individer. Bond i böckerna har till att börja med inte alls det självklara självförtroende som man kan tro. Men han är en exceptionell spion som genomgått riggourös träning och dessutom funnit sig själv fungera bäst under former av stress som skulle knäcka de flesta andra människor. Han har däremot en tendens att väldigt ofta dämpa sina nerver med alkohol. Enlig den tidens sätt att se på alkoholkonsumption så var han knappast något utöver det vanliga, men i dagens Sverige hade han nog utan vidare placerats under benämningen skåpsupare. Det går åt både en och två och tre flaskor whisky på de strax över 200 sidorna.

Ian skriver en tät spionhistoria, men som även byggs upp väldigt långsamt och sedan exploderar i ett klimax på några sidor. Under uppbyggnadsfasen finns även långa kapitel som i och för sig är till för att ge läsaren en bättre inblick i hur Bond fungerar och tänker, men som det ändå är lätt att uppfatta som ren utfyllnad. Exempelvis kan nämnas en (i och för sig spännande) golfrunda som Bond spelar mot Goldfinger, som ges utrymmet av ett helt kapitel där rundan beskriv i stort sett slag för slag och hål för hål. Återigen kan poängteras att Bond här är en spion, det vill säga en informationsletare och en mycket god skådespelare som är väl insatt i hur ett mänskligt psyke fungerar, och det är dessa egenskaper som är hans starkaste vapen, att läsa och förstå olika individer för att sedan utnyttja svaga punkter och förutse deras nästa drag. Han har inte heller riktigt samma tur som filmens Bond och är inte heller utrustad med samma finurliga mackapärer från Q (som i böckerna är en avdelning, inte en specifik person) som behändigt nog räddar honom ur diverse livshotande situationer.

Mr Flemming jobbade själv vid brittiska underrättelsetjänsten under andra världskriget som säkert några av er känner till. Detta skapar en större trovärdighet i det han skriver, och man får en känsla av att den slag av spion som beskrivs i böckerna faktiskt är ganska nära verkligheten (åtminstonde på den tiden). Extraordinära människor, javisst, men inte på något sätt övermänskliga. Jag vet inte om Goldfinger hör till de större litterära mästerverken som jag läst, men den har helt klart väckt mitt intresse för de övriga böckerna av Ian Flemming, inte minst eftersom de faktiskt har korn av sanning i sig (Bond som gestalt är tydligen enligt många till stor del baserad på Ian själv samt några av hans spionkollegor). Det är även en ganska intressant inblick i en slags jet-set tillvaro för femtion och sextiotalet, eftersom det är i de kretsarna Bond oftast opererar. Börja kanske inte med Goldfinger, men ge Ian Flemming en chans är mitt tips, men glöm bort att du sett filmerna om du gjort det, för de har små likheter.

Några dagar sedan sist va?

Ambitionen när jag startade den här bloggen var att på sikt lära mig att skriva varje dag. Nu verkar det i ärlighetens namn som att det är något som aldrig kommer att ske. Men jag ska i alla fall försöka bättra mig en aning. I veckan som gått har det inkommit en del telefonsamtal som åtminstonde ändrar utseendet på nästa vecka en aning. Jag har nu två intervjuer i Gävle, en på måndag och en på torsdag. Den första är för en tjänst på Ericsson som jag inte är särskilt säker på om jag vill ha alls, men Ericsson är väl ett spännande företag att jobba inom om inte annat. Det andra är för Gästrike Vatten, som en slags utredare vad jag förstod. Jag har inte greppat så väldigt mycket kring exakt vad den tjänste går ut på, mycket är tänkt att förklaras just vid intervjun. Men företagets VD verkar ha en skön inställning och har full förståelse för om jag inte har tänkt mig att bli kvar i all evighet. Jag tror jag har stora utvecklingsmöjligheter där i alla fall. Plus att det då defakto är ett jobb, vilket man nog får vara glad för i dessa tider. Det är inte så att arbetsmarknaden börjar ljusna precis. Men ändå så gnager det något i en som inte kan släppa att det känns lite som ett misslyckande att inte hamna i Stockholm, det går inte att komma ifrån att det är dit jag vill allra helst just nu, om ingen kommer med erbjudande om snuskigt hög lön i ett varmt land utanför europa då...

Igår kom brorsan upp från Norrköping, mycket kul att se honom igen. Han drog även med sig syrrans två pojkar (11 och 12 år) så nu är det full rulle hemma hos mamma. Idag skall vi en sväng upp till Sundsvall så mor kan visa oss runt lite i de trakter där hon spenderade sin barndom. Vi ska även passa på att äta en lite finare middag och fira brorsan lite sådär i efterskott eftersom han som tidigare nämnts fyllde 40 här om veckan. Det var himla kul att sitta uppe lite igår kväll, suga på lite öl och vin och snacka en massa. Det slutade med att vi slog på en rulle klockan tolv så det blev en riktigt uppesittarkväll.

Mellan dessa händelser så sker annars så lite som möjligt, jag har inte just så mycket att jobba med så jag sitter mest och spelar bort min tid vid datorn och börjar minnas hur pass beroendeframkallande det kan vara. På tisdag ska jag även träffa en massör här i hemtrakterna för att se om jag eventuellt kan få rycka in tillfälligt någon gång framöver tills jag får jobb. I bästa fall kanske jag kan få in lite julklappspengar. Vi hade annars sagt att vi inte skulle köpa julklappar i år, med mig som yngsta deltagare i de senaste jularnas firande så kan man gott säga att det där med julklappar är något som vi växt ifrån en aning. Nu verkar det däremot som att jag för första gången på lääänge kommer fira med båda mina syskon hemma hos min syster. Det innebär närvaron av henner två nämnda pojkar och då duger det inte riktigt att dyka upp presentlös. Det där måste lösa sig på något sätt....

Träning och dataspel?

Ok, så jag vet att det finns ett riktigt träningsverktyg till Wii, men det var inte det jag syftade till. Dagen utvecklade sig enormt enahanda med trist väder och absolut ingenting att göra förutom att sitta vid mitt gamla spel och hoppas att timmarna sprang iväg. Det tog däremot inte speciellt länge innan en kraftig ångest satte in över bristen på motion och allmän fysisk träning i mitt liv. Dessa attacker kommer som de flesta känner till iofs med jämna mellanrum, jag är rätt säker på att ni vet vad jag snackar om såtillvida ni inte redan motionerar regelbundet precis så mycket som ni vill/borde. Vädret och finanserna protesterade häftigt mot de mer omedelbara ideérna som dök upp i mitt huvud, men så klev den lata ängeln upp på axeln och kom med ett förslag. Spelet jag håller mig till har en hel del dötid, jag satte helt enkelt upp en serie övningar som skulle utföras så fort denna dötid uppenbarade sig. Resultat: ordentlig träningsvärk imorgon skulle jag tro... dessutom ett beslut om att minska antalet repetitioner efter att nästan ha mist motivationen totalt redan innan första dagen var över. Det är värkligen skrämmande hur lite kroppen orkar efter en tids uppehåll utan träning. Nu trodde jag i min naiva iver att skogsarbetet skulle ha hjälpt lite, och det gjorde det säkert, så länge jag höll på. Så fort jag lade av bestämde sig tydligen min kropp att återgå till det tidigare så degragerade stadiet. Nu ska vi bara se hur länge jag orkar hålla i det här. Hmmm, nu fick jag en otäck déja vú känsla här... inte bra, känns som jag redan skrivit om något liknande. Jag har nu inte riktigt för vana att läsa mina senaste inlägg innan jag skriver ett nytt, vilket jag plötsligt ser som ett stort minus... jaja, det får stå det som står.

Annars då? Jaa, dagen förflöt utan att något hände förutom att jag var in till skomakaren och hämtade ett par skor som jag lämnade in förra veckan. Det var liksom dagens stora äventyr. Kan väl bara avsluta att jag på riktigt är väldigt orolig för den oljetanker som blivit kapad utanför Somalias kust och de eventuella påföljderna. Det är inte helt vanligt att internationella nyheter berör mig särskilt nu för tiden, antar att alla rubriker genom åren gjort en lite trubbad. Men den här nyheten oroade mig på allvar. Läste den på aftonbladet iofs, vilket sannolikt gör att man skall ta de omedelbara riskerna som beskrivs med en nypa salt, men ändå.

En dag i raden, nästan...

Måndag igen och jag för min del drar något av en lättnadens suck för att helgen är över. Inte för att den på något sätt varit ansträngande, tvärt om, jag har haft på tok för lite att göra och inte har man kunnat förvänta sig att folk ska höra av sig om nåt jobb heller. Vad har hänt idag då? Idag har jag haft lite mer att göra än vad som brukligt är, men det säger inte så mycket. Dagen börjades med att putsa och därefter sätta in några dubbelfönster i vardagsrummet så att det inte skall dra så förbaskat nu när vi närmar oss adventstider. Första äventyret innebar iofs att klampa ner i garaget för att bland de påsar och kartonger som är min före detta lägenhet lokalisera fönsterputsarkittet (pappa har inget, han anser att det går lika bra med spolarvätska och gummiraka som det gjorde för femti år sedan). Därefter grejade jag lite med sommardäcken, tvättade av fälgarna samt tappade luften ur ett av däcken som vi vid ett tidigare tillfälle fyllt med nån slags reparerande skum eftersom däcket läckte och vi misstänkte att en spik var boven. Hur som, gasen skulle ut och luft in. Allt meckande tog förvånansvärt lång tid och efter att jag dessutom tagit en promenad i kanonhärligt väder men på livsfarligt väglag så var klockan plötsligt två! Hurra! En dag till avbockad i kalendern. Ingen som hört av sig om jobb däremot. Istället har jag sökt en till tjänst, en doktorandtjänst den här gången inom byggnation och arkitektur vid Lunds tekniska högskola. Det är inte första gången jag söker eller på allvar överväger en doktorandtjänst, akademiska världen passade mig rätt bra och det vore kul att verkligen få fördjupa sig i de intresseområden man har. Dessutom ser jag undervisningsbiten av det hela lite som en utmaning. Man har dessutom en nästan oförskämd fördel i att de flesta man undervisar redan är motiverade till tänderna när man håller till vid en högskola, så hela den biten behöver man inte oroa sig över på samma sätt. Det är nog tur det, jag har själv nämligen aldrig sett mig som någon pedagog, även om vissa förvirrade människor har hävdat motsatsen.

Jag har även hunnit med att spela litet, men snart blir det iväg till mor som lovat bjuda på middag ikväll, någon slags fisk tydligen, blir säkert mumma det. Kanske det även blir en sånglektion? Hon nämnde något om det, men det kan vara ren muta för att jag skall hjälpa henne med datorn igen, trots att jag var där igår och förklarade det mesta tyckte jag (hur var det nu med den här pedagogiska ådran?). Kombinationen pensionärer och datorer verkar dock fungera enligt helt egna lagar som jag ännu inte deschiffrerat.

Halt som attan!

Lördagar brukar far dra med mig ut på en längre promenad om det inte är något speciellt. Idag var inget undantag, och med skammen skinande röd i hela fejan så erkänner jag att jag nu för första gången prövat på stavgång. Men det var faktiskt för att det var halt! Så det så, svinhalt till och med, och med de ack så praktiska gympadojjorna på fötterna var det ett smärre äventyr att ta sig runt den vanliga rundan.

Det är faktiskt en lite märklig grej det där med stavgång, pappa är övertygad om att yngre kommer börja med det allt mer framöver också, och det kanske han har rätt i, vad vet jag. Men nog ser det förbannat lustigt ut? Det var en evinnerlig tur att vi höll till ute i bobyggden där en bil i veckan är något man skriver i tidningarna om (om de hade funnits där alltså). Det är däremot svårt att komma ifrån att det verkar vara väldigt effektivt. Jag var klart mer ansträngd än vad jag brukar vara när jag kom hem.

Annars har en stor del av dagen gått åt till att bekämpa ett vansinnigt irriterande virus som nästlat sig in på min dator. Efter att ha surfat efter lösningar, testat en massa varianter själv, ringt en vän och testat vidare samt till slut med vansinnet stående vid dörren gjort säkerhetskopior på en del viktiga mappar som förberedelse för en total formatering, verkar det slutligen som att en systemåterställning räckte för att bli kvitt eländet. So far so good! Polaren som jag ringde har jag inte träffat på ett tag och det svider alltid lite att jag numer nästan bara hör av mig när jag har problem med datorn. Men å andra sidan är det en väg med färdriktning åt båda hållen, han hör inte av sig allt för ofta själv. Vi kom i alla fall fram till att vi ska försöka ses lite framöver när vi nu bor på samma ort och allt. Han jobbar vansinnigt mycket dock och på knepiga tider dessutom så vi får se när det blir av.

Ikväll kör Svt en special med stå-upp komik, från ungefär klockan åtta till sena natten. Jag är riktigt sugen på att ta bilen till kiosken för första gången på lääänge och inhandla lite julmust (jo, jag vet, det är galet tidigt, men det är snart sagt den enda läsk jag är ärligt förtjust i) och kanske en påse chips och inte lämna soffan mer än i nödfall. Den typen av komik är jag inte bara förtjust i utan även väldigt fascinerad. Jag har många gånger önskat att jag hade mer av en dylik ådra i mig, men jag är för lite teaterapa för det. Kul ska det bli hur som. Jag är även svårt svårt sugen på lite öl, och kanske en whisky, det känns som det var oerhört länge sedan sist jag njöt av dessa drycker, egentligen är det bara två veckor... men det är länge nog när tillvaron är som den är. Siemens hörde av sig på mail igår och meddelade att jag inte skulle bli kallad till sista träffen för trainee tjänsten, lite tråkigt naturligtvis, men gasturbiner var å andra sidan inte helt och hållet min grej och jag antar att det lyste igenom i samtalet. Fördelen är att jag nu inte behöver fundera alls om det visar sig att jag får jobbet som byggledare i stockholm, det är bara att låta flyttlasset gå snarast i så fall. Ack vilken lycka det vore!

Drömvinst?

Imorgon är det drömvinst på lotto igen, med ett extra påslag så är den totala summan uppe i nätta små 133 miljoner på lördag. Föga förvånande så tänker man mer och mer på hur det vore att vara rik när man just inte har några pengar alls. Till exempel så hade det inte ens varit något att överväga att köpa biljett till Norrköping för att kunna vara med imorgon när brorsan har öppet hus för alla de som vill gratta honom till fyllda 40 år. Men jag fick nöja mig med att ringa igår och gratta och beklaga att jag inte hade råd att ens ta mig till nästa socken, än mindre till Norrköping. Att vara utan någon som helst inkomst sätter verkligen en del saker i perspektiv och man blir brutalt påmind av hur mycket av det som man tycker om att hålla på med som faktiskt kostar pengar. Att det är helg snart är till exempel inget som verkar dirrekt uppmuntrande, den bara ligger där och vägrar ge ifrån sig besked från dem man sökt jobb hos om man har någon framtid hos dem eller inte.

Annars har som sagt en mängd saker satts i rullning den här veckan och jag är oerhört nyfiken på att se var det skall sluta. Idag skall jag exempelvis få besked från Siemens till exempel om jag tagit mig till sista steget i deras traineerekryteringsprocedur (fint ord det där...). Igår hörde Academic Work av sig igen och undrade om jag inte kunde skriva ihop ett mer riktat personligt brev gentemot det företag som är aktuellt för tjänsten som junior byggledare. Idag har jag inte fått mer än ett tack för skickade uppgifter, så uppenbarligen tar det några dagar till, minst till efter helgen... Sedan var det Manpower ja... inte hört något mer därifrån ännu, vare sig om tjänsten som jag fick nys om på intervjun i Måndags, eller den tjänst som min kompis helt plötsligt ringde och tyckte jag skulle söka på Ericsson i Gävle. Visst något inom Sypply Chain Management, vilket egentligen kan betyda lite mellan himmel och jord, men man ska väl inte klaga om man får in en fot på Ericsson antar jag. Nåväl, han skulle höra sig för lite vem som var ansvarig för rekryteringen via kontakter han hade och återkomma sedan. Men än så länge inget. Det är väntans dagar värre än advent med andra ord. Jag sade till mig själv för några månader sedan att innan december skulle jag minsann ha flyttat till Stockholm eller åtminstonde bort från Forsa, men jag undrar jag hur det kommer gå egentligen med det löftet.

En annan pryl som är lite smått frustrerande faktiskt är att vi för tillfället är klara i skogen, det skall inte huggas någon mer ved nu. Det enda som återstår är att köra fram veden vilket far har pysslat med igår och idag, men eftersom det är ett enmansjobb så sitter jag kvar hemma framför datorn med mitt dataspel och får ångest över att jag inte är ute och rör på mig mer. Lite tragiskt eller hur? Hur många gånger har man inte önskat sig lite mer karaktär när det kommer till sådana områden?

Avslutningsvis ska jag nog bli lite ömsint av mig och länka in ett av youtubes mest sedda klipp. Har sett en del program de senaste dagarna som tagit upp massor kring miljödebatten, globala uppvärmningen och människans allmäna åverkan på djurlivet. Ibland kanske man tänker krasst att "ja men vad ska vi med alla de där djuren till egentligen?". Jag har ingen aning, men ett program lyfte även fram de ekonomiska aspekterna av det hela, och kunde visa på ganska chockartade siffror över vilka enorma ekonomiska förluster vi skapar till oss själva när vi sätter olika ekosystem ur balans. Grejor som får dirrekta effekter på saker som är livsnödvändiga för oss, kanske främst inom jordbruk och odling av grödor. Sedan, och det var väl det jag skulle komma till, så hade dylika scener som utspelar sig i det här klippet, varit totalt omöjliga att få på film. Och någonstans så är det väl en förlust så stor som någon, eller? Jo, musiken är lite kaka på kaka, men ärligt talat, hade Slayer funkar här?

Köra köra bil...

Sådär, då var man tillbaka igen. Till en början, nej, jag har inte läst klart böckerna och jag börjar på allvar få dåligt samvete, men de är märkvärdigt svåra att motivera sig till att läsa klart, allra helst nu när jag lyckats klämma in en del annan läsning där emellan. Ska se vad som kan åstadkommas. I helgen här så tog jag även upp ett nygammalt onlinespel som jag var ganska biten av för något år sedan. Det var riktigt skoj igen, men jag ska se om jag kan hålla det på en vettig nivå den här gången. Sist gick det nästan överstyr några gånger (och då var jag ändå ett milt fall jämfört med en del bekanta som nästan sa adjö till hela sin normala tillvaro...).

Men för att prata mer relevanta saker, igår så satte jag mig i bilen till Gävle för en intervju hos Manpower där. Det var sagt att den skulle vara helt förutsättningslös, men något sa jag tydligen rätt, för hon som intervjuade mig avslutade i alla fall med att fråga om jag var intresserad av en tjänst. Och visst... men den var i Gävle (vilket är ok, men knappast optimalt) och lät i bästa fall rimligt intressant. Men jag ska i alla fall ringa tillbaka till henne imorgon och meddela hur det gick med intervjun jag var på idag. För det var jag... efter intervjun i Gävle satte jag mig i bilen igen med rikting stockholm. Först gjorde jag en avstickare till Vaxholm och hälsade på min kära syster och hennes familj. De jobbar så förtvivlat mycket på sin gård där så det är sällan man ser dem. Lite tråkigt faktiskt att det ska bli så sällan, och varje gång man varit där säger man till sig själv att det inte får dröja lika länge igen, men det gör det såklart. Hur som helst kul var det. Jag och Milton (mitt äldsta syskonbarn, blir tolv i februari) satt och spelade lite på hans elgitarr, det var kul. Lärde honom lite övningar som jag själv anser att jag har haft nytta av.

Natten spenderades återigen på soffan hos B. Efter att ha snackat om ditt och datt, druckit en kopp kaffe och fnissat en del åt Jan Berglins försökte jag så att sova. Det lyckades sådär... fråga mig inte varför, jag är rätt van att sova trots kaffe så det kan jag inte skylla på, men inte blev det många timmar inte. Å andra sidan så var jag redan vaken när B gjorde sig redo för jobbet vid sextiden nånting på morgonen. Jag glodde lite på morgon-tv och hörde trettioelva omnämnanden om Carnegieaffären. Har inget mer att kommentera till det än det som till stor del redan nötts i media: Ja, det var dåligt skött, ja, det är hemskt, ja, det är bra och inte förvånande att riksgälden tar över. Jag skrockade vidare åt några fler stripar med Jan Berglin innan jag bestämde mig för att ta en tre timmars sömn till innan det var dags att ge sig till nästa intervju. Denna då på Academic Works. Den gick bra även den, även om jag kom därifrån med en knepig känsla i maggropen om att något inte gick som det skulle... vi får se. Tyvärr så är det då tjänsten som jag helst av allt vill ha, jaja... Efter det var det bara att sätta sig i bilen igen och vända kosan norrut. De som bor i Stockholmsområdet vet att det var skitväder rent ut sagt, det var inte förrän efter Uppsala någon gång som man kunde börja slappna av lite, men färden hjälptes avsevärt av en ny skiva med Our Lady Peace som B var vänlig nog att pracka på mig då han ansåg att deras tidigare skivor var bättre och att han ändå aldrig lyssnade på just den där.

Vid sju kom jag hem till Forsa och då hade det bestämts att kvällsmat skulle jag intaga hos kära mor, där vankades smaskig köttgryta, perfekt för en utsvulten bilresenär. Men då fick jag minsan reda på ytterligare en till yrkeskattegori som verkar ha lite väl långa dagar ibland... nämligen rekryterarna. Där kring halv åtta när jag mätt, trött och däst slappar i en fåtölj ringer så en rekryteringsansvarig för traineeprogramet hos Siemens och undrar om hon får göra en telefonintervju. "Jaa, det går väl bra" tycker jag, och försöker samla tankarna. Lite klurigt att göra ett bra intryck i det läget, särskilt som jag egentligen har noll koll på de energifrågor som Siemens i Finnspång faktiskt jobbar med, det är mer något som jag tycker verkar vara lite intressant. Sökte tjänsten främs som en i mängden för lääänge sedan. Men tydligen hade min ansökan fått upp ögonen på lite folk där så de hade överseende med att jag inte presterade topp resultat på det internetbaserade prov som de som gick vidare gjorde i förra veckan. Så nu får jag veta på fredag om jag ska ner dit för vidare intervju och rundvandring av företaget i december. Så nu har jag alltså helt plötsligt tre tjänster som jag väntar besked från. Saker och ting kan verkligen svänga ibland, inte sant? Å andra sidan har jag inte fått någon av dem än heller....

Tänkte avsluta med att slänga in en länk till ett klipp med en äldre herre som på ett imponerande vis sammanfattar den moderne mannen. Ett tips är att den kan kräva mer än en genomlyssning innan man fått med merparten av det han häver ur sig. https://youtu.be/f6J3OD4Z0UQ

 

Två telefonsamtal

En ganska klen dag bland alla andra blev så plötslig en smått unik dag. De ringde från Academic Work och ville ha mig till en intervju så äntligen. Jag ska dit på tisdag, nu gäller det bara att hålla tummarna och försöka ge rätt intryck, men jag vill verkligen ha den tjänsten, jag menar verkligen. Jag tror det är en sådan sak som syns faktiskt. Några minuter senare hade jag bekräftat mitt boende hos polaren B som med glädje upplät sin soffa till mig för en natt. Härligt med goda vänner! Inte långt efter det så ringer så min bror. Min bror har jag inte helt sällan lite dåligt samvete för att jag inte ringer speciellt ofta. Är troligtvis min telefonskräck som sätter käppar i hjulen, den gör nämligen inte någon speciell skillnad på totala främlingar eller nära och kära. Hur som helst meddelade han att han planerade ha öppet hus hemma hos sig i Norrköping nästa vecka. Han fyller jämna 40 bast nu i veckan och det är av den anledningen. Det vore svinkul om jag kunde hitta pengar och möjlighet att åka ned, tyvärr är det precis som alla färdmedel här i världen utom apostlahästarna, inte gratis. Vi får se vad magkänslan säger efter intervjun på tisdag tror jag. Måste i vilket fall som helst tillbaka till Hudik för att gå på nån slags informationsträff på arbetsförmedlingen på onsdag.

Annars då? Tjaa, man får alla möjliga andra märkliga idéer när man sitter hemma arbetslös. Men en sak är att det här med att skriva ganska snabbt liksom tar fatt i en. Man börjar fantisera om att skriva mer och så... jag vet att mina inlägg gärna är lite i överkant långa, men med lite tur finns det några av er där ute som gillar det. Det skall sägas att jag efter ett internsivt letande insett att just den här blogg sidan inte verkar ha någon räknare för hur många besökare man har. För allt jag vet sitter jag med andra ord och skriver för virusen därute i cyberspace. Men bloggen startades trots allt mest som ett nyfiket projekt så det må så vara. Men kommentarer är alltid kul (fin vink!).

En annan blogg jag hittade till för ett tag sedan talar en del om en grej man kan anmäla sig till där man ålägger sig att skriva 50000 ord på 30 dagar, omkring 1666 om dagen som bloggen behändigt nog räknade ut. Jag vet egentligen ganska litet om själva grejen, men ska väl kolla upp det vad det lider. Men idén bygger tydligen på att skaffa sig vanan att skriva, snarare än att skriva något med riktig kvalitet, vilket låter vettigt på sitt sätt antar jag. Jag återkommer om den saken, det verkar ganska kul i alla fall. Om nu inte intervjun på tisdag här ger något kanske jag ska skjuta ett lösskott mot att bli författare? Nej, skämt åsido, författare är människor som jag tror är väsentligt mer disicplinerade än mig i sitt skrivande och som förmodligen skrivit mer eller mindre större delen av sitt liv. Men det kan vara kul att prova! Man vet ju aldrig, kanske man hittar en dold talang hahaha. En annan sak man kan testa är att skriva fanfiction. Något som egentligen borde passa mig med tanke på min fascination vid olika serier och böcker. Men jag undrar jag... Har iaf registrerat mig på en fanfic sida, men om det blir någon story, om jag vågar berätta vilken det är eller ens vilken sida det handlar om, återstår däremot att se. Något att tänka på iaf. Bara grejen att sätta ett mål på ett visst antal ord på en månad som man bara ska komma upp i, så länge det handlar om text och inte upprepade ord, kanske är kul?

Nåh, en annan sak som faller in är att läsa egna böcker, jag siktar på att recensera Goldfinger och En Dag i Ivan Denisovitjs Liv innan helgen är över. Vad tror ni om det? Och jo... "svartkonstboken" är fortfarande inte lokaliserad, var kan den vara tro??

Fortsättning

...mm då var man mätt igen. Var var jag? Jo, svartkonstboken, som inte är någon svarkonstbok alls såklart, men ett ganska litet häfte som jag snokat reda på här hemma. Eftersom jag drabbats av tillfällig oförmåga att rota fram häftet ifråga ur mitt negligerade rum så mins jag inte så mycket mer. Men det är väl tryck under 60- eller 70- talet om jag inte mins fel och kommer väl ursprungligen från någon tidning som extragrej eller så. Men som exempel kan jag dra tricket med hur man får ned ett rått ägg i en flaska utan att spräcka skalet. Man lägger helt enkelt det råa ägget i ättika så skalet blir formbart, sedan pressar man försiktigt ned ägget genom flaskhalsen. Därefter fyller man flaskan med kallt vatten och vid kontakt med vattnet återtar ägget sin forna form. Ganska kul, inte sant?

Som avslutning tänkte jag slänga in ett litet klipp. Är det någon som minns programmet Scare Tactics? Jag och E satt och diskuterade hur pass kul det kan vara att se folk som blir skrämda. Efter att en hel del scenarion hade gåtts igenom och jag dyrt och heligt lovat att kolla upp Room 401 från MTV kom jag så att tänka på detta tv-program. Jag hade för mig att de fick dra in programmet, men icke så tydligen, jag läste nyligen att tredje säsongen sänts i år. Men första säsongen visades 2003 så nåt uppehåll måste det ha varit. Hur som helst, jag har hittils inte sett en show som går in så fullständigt för att verkligen skrämma slag på sina deltagare, och här är det inte bara märkliga saker, deltagarna kastas istället in i en situation utspelad av skådisar med specialeffekter som tagna ur de bästa skräckfilmer. Jag minns att jag själv tyckte att de gick över gränsen någon gång, men klippet nedan går inte att hjälpa att det är hysteriskt roligt. Hur som helst, det är hysteriskt kul om man lägger sin empati åt sidan för några sekunder och kommer ihåg att killen faktiskt godkänt att det skall visas.

Jodå, tänk det lilla kräket som kommer och hälsar på när man ska sova? Vi avslutar med lite frommare underhållning, en av stå upp komikens större hjältar anser jag (och rätt många med mig) är Richard Pryor. Här är ett klipp från hans suveräna show "Live at the Sunset Strip" där han snackar lite om sina erfarenheter kring fängelse...

Det var väl allt den här gången. Uppdateringar fortsätter imorgon?

Men då!

Tillbaka i Hälsningland efter en mycket trevlig helg i Stockholm där det var svårt att komma ifrån att det kändes helt fel att komma hem igen. Även om jag är uppvuxen här och det på något sätt alltid kommer vara hemma.. så är det inte här jag hör hemma just nu. Nu gäller det bara att få omvärlden (och särskilt då dess arbetsgivare) att inse detta.

Att jag inte satte mig ned och började skriva omedelbums efter att jag kom hem har sin förklaring i att B var vänlig nog att låna mig en till bok. I lördags satte vi oss nämligen ner och kollade på sensate Harry Potter filmen, vilket fick mig att komma ihåg att jag faktiskt inte läst sista boken. B undrade hur i hela friden jag kunnat leva med mig själv den senaste tiden och erbjöd galant sitt exemplar till utlåning. Det föll sig som det brukar göra när jag får tag på en bra fantasy bok, jag började läsa den samma dag som vi for hem (dvs i tisdags) och för ungefär en halvtimme sedan inträffade det oundvikliga, boken tog slut. Under tiden emellan har jag lyckats försumma all annan aktivitet som jag normal ägnar mig åt samt dragit ned mer eller mindre nödvändiga saker som sömn och mat till ett absoulut minimum. Tillvaron har gått ut på strävndet efter lyckan att vända blad. Det är oerhört sällsynt, har jag börjat inse, med den här typen av böcker. Jag har läst nobelprisförfattare och klassiker, men det är läsning på ett helt annat sätt. Där läser man varje mening med ett annat eftertryck, man söker mening i orden och man stannar upp flera gånger i ett stycke för att tänka efter kring det man just har läst och läser inte sällan om samma mening flera gånger. En bra fantasybok (för mig just då, andra gengers gäller givetvis för andra..) fungerar på ett helt sätt, bokstäverna nästan hoppar upp från sidan och in i skallen på en där ett skådespel utspelar sig för ens inre ögon utan att passera den sedvanliga vägen. Ytterst få böcker som inte kan räknas till fantasygenren har haft samma påverkan på mig, och det är då oftast böcker som jag läst när jag var yngre och hade ett lite annorlunda förhållande till böcker. Men den så populära "Flyga Drake" är väl en på senare tid samt "Alkemisten" av Paulu Coelho en annan. Annars är det ganska tunnsått. Konstigt då att jag hela tiden återkommer till en och samma genre?

Till saken hör att jag älskar sagor, har gjort det sedan jag läste min första saga (någon ur en samlingsbok som hette "Bland tomtar och troll" om jag inte mins fel) och kommer sannolikt fortsätta göra så hela mitt liv. En bra saga, som jag anser att fantasy ändå är, om än med ibland kanske en aning vuxnare publik, ger fantasin just det där spelrummet som jag älskar att ge det ibland. Där en ganska tråkig vardag kan glömmas tidvis och trängas undand av myter och legender, magi och storartade händelser. I verkligheten vill man sällan uppleva storartarde händelser av den magnituden, eftersom de har en tendens att föregås av en väldans massa lidande och annat elände. Och visst handlar det om verklighetsflykt, det går inte att bortförklara, men inte för att man inte vill handskas med verkligheten, mera för att vila sinnet från det för ett tag och hämta kraft. Ungefär som vår hjärna gör utan vårt distinkta medgivande när vi drömmer. De flesta av oss har väl haft drömmar som varit alldeles uppåt väggarna någong gång?

Så då, boken är slut, och här kommer inläggets något frustrerade titel in i samanhanget. Det är få saker som kan få en att känna sig så tom och meningslös för ett tag som när man precis läst ut en bok som varit en såpass stor del av ens tillvaro ett tag. Den känslan har en otäck förmåga att öka exponentiellt när det handlar om en serie. Därmed var känslan när jag läste sista ordet och vände blad för att se en helt blank sida, knappast något som kan förknippas med glädje. Som en god vän uttryckte det för mig när vi diskuterade fenomenet en gång för en massa år sedan "man investerar hela ens fritid i karaktärerna i böckerna, man är med dem genom vått och torrt, lider med dem och gläds med dem, och vad gör de? När de ser det lämpligt så upphör de att existera!". Och tur är väl det ibland, att sätta igång och läsa en oändlig serie av dylik kvalitet hade nog faktiskt inte varit speciellt hälsosamt för mig i långa loppet.

Annars så har jag fått en del roliga idéer till bloggen av en av mina mer förtjusande vänner, bland annat så skall en del tips på hur man kan göra sina vänner tämligen förundrade läggas upp här så småning om. Kanske något i veckan, vi får se. Alla har jag inte testat här, men det ligger till så att jag faktiskt har en SVARTKONSTBOK!! Häftigt va? Fast egentligen är det mer ett svartkonsthäfte. Oj, mat! Jag återkommer...