Skidor eller inte?

Igår var after-work med jobbet på Bishops Arms. Mycket trevligt. Magen var inte riktigt sig själv än, men jag vågade i alla fall på mig två öl och en Irish Coffee med min burgare. Ack så gott det var! En sak med att ta ordentligt avstånd från kaffe en längre tid har onekligen fått mig att börja uppskatta varje kopp jag dricke så mycket mer. Grönt té är bara inte samma sak! Man hade kunnat tänka sig att det skulle bli likadant som för en rökare, ni vet att man lägger av ett tag och sedan när man prövar igen så smakar det bara äckligt? Oh nej! Varje droppe kaffe som lurade sig ner i min strupe under veckan var ren och skär ambrosia, jag såg så lycklig ut så jag tror nästan några på kontoret började misstänka mig för missbruk av kemiska substanser.

Kontoret ja, en del egna arbetsuppgifter börja trilla in och det känns ofattbart bra. Jag skall även hålla i några saker på egen hand vilket känns riktigt kul! Jag trodde aldrig att den tiden skulle komma i mitt liv när jag faktiskt längtade till måndag!

Igår funderade jag på att ta bilen upp till pappa i helgen för att hämta hit mina längdskidor, vi har en oherrans massa snö här och det börjar kännas som ett oerhört slöseri när den bara ligger där till ingen nytta. Men kroppen är fortfarande inte med mig. Jag började känna mig lite förföljd där ett tag. Först hade jag nån slags light-version av flunsan de första dagarna jag skulle börja jobba. När sedan introduktionsveckorna äntligen var över och jag skulle få börja jobba på riktigt, ja då kom en magkatarr med buller och bång på ett sätt som jag inte varit med om förut och till slut tvingade mig till hälsocentralen. När så väl den börjar komma under kontroll så får jag en ögoninfektion vilket leder till rinnande ögon, svullna ögonlock och röd eksemhud runt ögon, näsa och i pannan, vilket tillsammans med det faktum att jag verkligen skulle behöva gå till frissan ger mig en uppsyn som skrämmer slag på de mest förhärdade brottslingar. Nå, så börjar äntligen den avta, då får jag mystiska smärtor på ett annat ställe på kroppen. Men jag tänker inte säga så mycket mer än att det är område som endast män kan, rent fysiologiskt, ha ont i. En eskalering av smärtan leder till någon timmer oroligt surfande efter diverse möjliga åkommor. Hypokondrikern i mig kommer på besök och övertygar mig om att jag kanske har helgen på mig att skriva mitt testamente. Några timmar senare (som definitivt hade mått bra av en valium om det funnits någon tillhanda) så har smärtan lättat, och i dagsläget är den, om inte borta, så åtminstonde knappt märkbar. Och ja, jag uteslöt alla tänkbara, ähum, intimanknytna tilldragelser, mitt kärleksliv under det senaste halvåret svarade på det med all (o)önskvärd tydlighet.

I vilket fall som helst blev det ingen resa hem till bygden idag, men juryn är fortfarande ute på om det kan bli av imorgon. Vore rätt nice att kunna ta sig en tur till veckan. Annars är pengar som alltid ett fortsatt bekymmer, lustigt att man aldrig kommer ifrån det där. Vilken grej att en dag kunna vakna upp och inte behöva dra ett förbannat andetag över att man inte har råd med det man skulle vilja göra. Nästa helg fyller en god vän 30 starka år och jag skall givetvis på fest då nere i Sthlm. Monetära situationen förbjuder mig däremot att köpa present eller för den delen något att dricka. Surt? Ja, en smula.

Nu ska jag gå och sätta in en paj i ugnen.

Magkatarr kan suga min....!

Eländet började i söndags och verkar inte ha minsta tanke på att ge med sig. Jag lade ganska snabbt om kosten (har haft tidigare sammanstötningar med eländet) till ingen nytta. Gjorde även det fatala misstaget att försöka följa någon slags GI inspirerad diet på måndag kväll (och därmed tisdagens lunchlåda) med en gratäng mest gjord på ost, grädde, en broccolikvist och (det här är inte smart, jag vet) nästan ett helt blomkålshuvud. Massa nyttigt med grönsakerna förvisso, men blomkål ska jag ju veta sedan tidigare, är något man bör vänja magen vid. Annars protesterar den gärna genom att producera giftiga gaser. Så nu var jag både väderspänd och katarrdrabbad. Bra plan där! Idag och igår var något bättre, men nu börjar det faktum att den inte ger sig av sätta sig på nerverna och därmed humöret. Köpte preparat från apoteket idag, men de hjälpte föga av någon anledning. Ett varmt bad hjälpte för stunden, men nu är min otrevliga kompis tillbaka. Jag borde egentligen äta något mer idag, men jag kan inte för mitt liv klura ut vad det skall tänkas vara. Hade tagit upp köttfärs, men kom på att jag inte borde äta stekt mat så vi spar det till imorgon med hopp om bättring.

Till helgen kommer kära mor hit. En utmärkt ursäkt för att låsa in sig från krogen. Jag var in på mitt konto för ett tag sedan och blev inte så lite ledsen i ögat när jag insåg att även min kompis 30-års skiva hänger ordentligt i farozonen såtillvida jag inte scorar en sjukt billig tågbiljett på auktion. Som om det skulle hända en helg mellan Stockholm och Gävle... Jag som redan lovat dyka upp, fasen! Jag trodde verkligen på allvar att mina svältdagar åtminstonde var över, även om jag på intet sätt räknade med att bada i rikedomar. Men mamma ja... hon kommer hit beväpnad med en symaskin för att skapa gardiner. Med lite tur sätter de stopp för ekot i lägenheten och med ytterligare lite tur så har hon tyger jag kan acceptera med sig. Hon lär i vilket fall nästan slå knut på sig av lycka när hon får höra att jag börjat sjunga i en kör om jag känner henne rätt. Kör frågarn ni? Nu har han tagit knark igen och fått hybris. Ja, det är möjligt, men det är inte det värsta. Det värsta är att det var brorsans tips om fritidssysselsättning, så nu lär han bli olidlig (ibland tror jag brorsan vill göra om mig till nån slags mini-me...). Kören heter iaf Concordia, sjunger mest klassiska stycken och har årligen en del konserter. Jag hade en provsjungning som jag var galet nervös inför ända tills den satte igång (precis som med allt annat med andra ord) och numera är jag 1:a bas om någon undrar. Jag är en ganska van notläsare, har läst pianonoter sedan jag var riktigt liten och sjungit i massor av körer fram till jag träffade målbrottet. Men de hade sällan så många stämmor som de här människorna har. Det var inte alls självklart att se vilken rad man skulle kolla på för att hålla reda på sin egen stämma. Märkpenna och blyerts verkar kunna bli goda hjälpmedel.

Annars förflyter dagarna i en ganska trevlig lunk (minus det magonda) med tv-serier som criminal minds, bones, scrubs, fringe och det senaste tillskottet (som jag inte vågar rekommendera ännu) knight rider 2008 som mina eftermiddagsvänner. Enda man saknar är kanske lite mer mänslig kontakt, men jag fick massage på jobbet idag så nu står jag mig säkert några månader.

Simma lugnt gott folk och akta kallsuparna!

Jobb = lön = inte längre ekonomisk kris? WRONG!

Ok, till att börja med: Jag startade den här bloggen för jag anade en gång i tiden ett fördolt uppdämt behov av att skriva. Behovet gestaltades främst i närmast hysteriskt långa mail till en kär vän i Stockholmstrakten som i en snillblixt utnyttjade en av facebooks mer användbara tjänster för att leta reda på mig efter ett halvt liv av tystnad. Jag hade även under tiden ett behov av något att fokusera lite på och sysselsätta tankarna en aning. Arbetslöshet klarar man på olika sätt, men gemensamt för de flesta är nog känslan när det kryper lite i kroppen på en för man inte riktigt vet vad man ska ta sig till när man sökt dagens 5 jobb. Blogg då visade sig vara en bra idé. Men sedan så fick jag ju jobb, och överlycklig för det är jag! Då är frågan om min blogg kommer överleva denna ganska omfattande förvandling i mitt liv som nytt jobb, ny bostad och ny stad som det faktiskt innebär? Efter att ha läst lite bloggar här och var så är det ganska tydligt att just stora förändringar i livet är bloggarnas svar på cancer. Alla får det förr eller senare och ingen vet vem som klarar det föränn det är över. En lite hemsk liknelse, men där är den. Som synes är mina inlägg för Januari månad beklämmande få, faktiskt så få så man kan undra vart jag tagit vägen. Men jag är forfarande här och en skål höjs för att februari ska få ett annat utseende.

Men lön som sagt. De sista dagarna i Januari levde jag upp mina sista besparingar, lönedagen hägrade som en vision i fjärran. Så kom den slutligen. Och är inte alltid första lönen lite av ett antiklimax? Av någon anledning så förväntar man sig alltid mer.. Till exempel så fick jag givetvis inte full lön eftersom jag började 7:e januari och således inte jobbat en full månad. Jag hade givetvis räknat på en budget på lägenheten och i min fantasi skulle jag minsann kunna komma igång med ett tilltaget månatligt sparande. Ju närmare lönedagen kom och jag började kolla på vad som hände i mitt liv och vad som behövdes till lägenheten så började idéerna kring det där sparandet flyttas längre och längre fram. I morse insåg jag att jag ska nog vara glad om sparkontot öppnas innan årsskiftet. Den här månaden? En utekväll på biljardhallen, en brorsa på besök och en ny damsugare så sitter jag här och stryker alla möjliga tänkta aktiviteter och inhandlingar bara för att se en kosthållning som har tydliga likheter med studenttiden växa fram i periferin och växa sig otäckt stor. Bilskrället kostar ju massor! Åsså kom naturligtvis första inbetalningen till CSN och kräver mig på en inbetalning nästa månad. Det kommer gräva ett stort hål i även nästa månads budget. Och min gode vän B som efter att ha jobbat som handläggare på CSN vänligt hade förklarat för mig att jag minsann inte skulle behöva betala förrän efter nästa årsskifte? Hmm, vi får nog ha ett samtal om det där. Pengar, pengar, pengar. Gräsligt mycket cirkulerar kring det inte sant? Klart det spelar roll var i livet man står. Men har man ingen flick/pojkvän, där jag inbillar mig att en situation kan uppstå där man inte längre behöver spendera slantar för att må bra, så har i alla fall jag slinkit in i den där självförverkligande fällan som kräver aktiviteter som resor, dykning, träning, kurser, ballongflygning (det måste bli av i sommar ! Annars tar jag hopptaxi till Västerbron i ren förtvivlan!) och fan och hans moster. Money, money, money. Imorgon skall bilen på verkstan, den kunde naturligtvis inte klara besikningen utan att ge mig en spark i skrevet. Igår hotade brorsan med att den tillåme kan komma att bli förbjuden inom några år. Det är förmodligen inte helt orimligt, den är så gammal så jag är uppriktigt tveksam om den har katalysator (jag vet! Ring SÄPO!) men det får faktiskt lov att bli ett framtida bekymmer. Framtida planer för februari: Ett inplanerat after work med jobbet fredagen den 13:e (chefen tyckte det var ett fantastiskt datum att starta en ny tradition på, de hade tydligen inte haft after work fram till nyligen, hur har de överlevt?) samt en polares 30-år fest veckan därpå. En annan god vän har förvisso inflyttningsfest 14:e, men det får helt enkelt inte plats i budgeten, då har jag inte ens råd med nudlar. Nu har visst brorsan kommit upp ur sängen så då är det väl dags för frukost snart.