Dumskallarnas sammansvärjning

Kände mig lite tvungen att för första gången slänga in ett inlägg till - på samma dag! Men jag blev ganska precis klar med boken som äger samma titel som det här inlägget. John Kennedy Toole som skrev den här boken förkänar verkligen ett eget litet ord, men det får han så fint i förordet till boken så det låter jag bli att skriva själv. Bokens huvudperson beskrivs på baksidan oerhört träffsäkert som en korsning av en modern Don Quiojote och Helan. Man följer denne Ignatius J. Reilly sedan hans liv får en, för honom, omtumlande vändning när han till slut blir tvingad att försöka skaffa ett jobb. Något som passar hans lata och filosofiska tillvaro alldeles förskräckligt dålig.

Vi struntar idag i vad andra har ansett om boken. Bäst kan jag beskriva boken som hysterisk. De händelser och situationer som uppdagar sig i kölvattnet av Ignatius framfart genom New Orleans kan verkligen inte beskrivas på något annat sätt. Av och till är den oerhört roande, men jag skulle knappast kalla den en sidvändare. Den är däremot bra på att skapa en bild av de olika delar i staden New Orleans och det blir därför lätt att leva sig in i miljön, om än inte i händelserna. Vissa saker är rent makabra, jag kom på mig själv vid fler än ett tillfälle att bli lätt illamående över vissa avsnitt, men inte på grund av allt för målande beskrivningar av oaptitiligheter, men vissa karaktärer i boken som dyker upp är onekligen ganska fasansfulla på sitt eget vridna sätt. Ignatius utan tvekan en av dem. Men boken fascinerar, sidvändare eller inte, efter ett tag blir man fortsatt nyfiken på vilka galenskaper som väntar runt hörnet, och som sagt, ibland kommer man på sig att skratta högt när någon specifik scen beskrivs särskilt väl.

Dumskallarnas samansvärjning liknar ingenting jag tidigare läst och är helt klart en upplevelse utöver det vanliga. Den sticker ut ordentligt från mängden och är inget man glömmer i första taget. Därmed inte sagt att den är bland de bättre böcker jag läst, men läsvärd är den.