På östfronten intet nytt...

Nej, jag har fortfarande inte hört något om jobb. Kanske verkar jag otålig nu, själva situtationen vet jag trots allt att det är fler än jag som har i Sverige idag. Men det är mest att det på torsdag är en vecka sedan de ringde och det lät som att allt skulle gå så himla fort. Därför väntar jag nog men än vanligt på något. Annars spenderades dagen med att läsa lite i en bok, håller på med två just nu, Dummskallarnas Sammansvärjning och Brevet från Peking. Böckerna är väl så vitt skilda åt som två böcker kan bli skulle jag vilja säga. Den ena följer den ack så speciella Ignatius genom hans vanvettiga och osannolika äventyr i en samtid han föraktar ackompanjerat av kroppsfunktioner han på intet sätt skäms över. Den andra verkar än så länge vara ett mycket ambitiöst försök att verkligen sätta fingret på begreppet längtan. Mrs McLoud sitter hemma i USA med sin son och har i byrån ett återförseglat brev från sin make i Peking som hon inte vågar tänka på längre. Medans hon försöker hitta en tillvaro där brevet inte tar upp hela hennes sinne tar hon itu med de praktiska göromålen samt söker upp sin svärfar för att kunna känna en koppling till sin make. Tidsperioden är förlagd till kring kommunismens uppkomst i Kina och boken har ett tydligt romantiskt språk. Skall ge en slutlig åsikt när den är klar.

Imorgon fyller pappa år. Jag har ingen aning om vad jag ska hitta på, men har ställt in siktet på att laga en god middag. Ikväll är det även tänkt att jag ska till mamma och hjälpa henne ställa undan några saker för vintern samt tydligen greja med datorn. Vi får se hur det slutar. Undrar om jag kommer få tid att se idol ikväll? Jag började se programmet när de kom til Stockholm, till skillnad från så många av mina bekanta är jag oftast inte så intresserad av att se de som skämmer ut sig. Jag blir mest generad å deras vägar på nåt galet sätt och tycker det bara blir pinsamt och jobbigt. Är nog en himla tur att jag inte sitter i juryn, efter endast en förmiddag hade jag troligtvis tappat greppet och börjat skälla ut alla människor utan självinsikt efter noter (no pun intended!).

Måste säga att för första gången på mycket länge, längre än jag kan minnas, så är faktiskt mornarna den bästa stunden på dagen för mig. Då finns fortfarande hoppet om att någon ringer om en kalasfin anställning, gärna i stockholm eller göteborg eller varför inte utomlands någonstans?? Kvällarna hör mera till den tid man vill dra sig undan och försöka glömma att ingen ringde idag heller. Kanske därför jag påbörjat en ny läsperiod i mitt liv? Få saker kan faktiskt tränga undan verkligheten som en kopp te och en god bok. Med lite tur kommer jag även från och med nästa vecka hjälpa pappa att hugga ved, då får man jobba hårt fysiskt hela dagen i skogen, kommer att bli som ren meditation. Nästan så jag längtar. På torsdag skall jag musta äpplen med en kompis, kanske skriver om det med. Peace!!

Limbo

I en Rockystrip som jag läste för ett tag sedan så uttrycker sig polaren Klasse försiktigt tvivlande till den tryckande sommarhettan, varpå Rocky själv summerar det som: Man ska inte klaga, för det är synd att klaga, men jag klagar lite. Ganska träffande formulering för det allmänna budskapet i detta inlägg.

Jag är alltså nu färdig med mina studier, jag har flyttat från Luleå och ser med förväntan fram emot att nästa fas i mitt liv ska börja. Det är bara det... det händer ju inget!! Ok, jag har mig själv att skylla som inte sökte mer än en tjänst på hela sommaren, då har man liksom själv raderat sina rättigheter att gnälla på verkligheten, men det skiter jag i. Efter att i sex år strävat mot en examen, inte bott hemma på tio år, rest nästan två varv runt jordklotet så känns det onekligen ruttet att sitta som arbetslös civilingenjör, utan flickvän och hemflyttad till pappa. För att återigen citera Rocky (jo, det är onekligen en stor källa till inspiration för mig..) så får man känslan av att man bara praoat som vuxen självständig individ.

Nog om det. För en vecka sedan exakt kom jag hem från en mindre turné med syfte att hälsa på lite kompisar jag inte träffat på länge. Det utvecklade sig riktigt bra! Till att börja med så fick jag först en jobbintervju i Krylbo, för ett jobb som jag måste erkänna känns en aning avlägset, det är säkert kul och så, men tvivelnerven undrar om jag fixar att bli dalmas. Intervjun skulle vara tidigt på morgonen, vilket innebar att jag nästan steg upp i natten för att sätta mig i bilen och blåsa ned. Jag hade aldrig kört sträckan förut, men kartan sa mig att det skulle ta en tre timmar minst. Jojo, som många kanske känner till så är en karta ofta inte speciellt geografiskt exakt. Det uppdagades i det här fallet att när jag trodde att jag hade halva sträckan kvar, så var jag nästan framme. Resultatet blev att jag var en timme tidig. Nåja, hellre det. Efterår skulle jag vidare ned till Karlstad för att gå på kvällsföreställningen av Spring Awakening där och hälsa på en polare i ensemblen. Även den resan tog kortare tid än jag trott, men allt till min fördel så jag slapp ramla in i föreställningen i sista stund. En snabb bekännelse här, jag gillar verkligen musikaler. Vet inte riktigt hur det kom sig, tittar man på övriga hobbies jag har verkar det inte särskilt självklart att just musikaler skulle hamna mig så varmt om hjärtat, men så blev det. Klart att en kompis i branschen underlättar också. Föreställningen var hur som helst riktigt riktigt bra, jag är normalt inte speciellt känslosam av mig, men det fanns några scener där man fick svälja nån gång extra. Kul att se vilka olika riktningar som musikaler verkar ta, och inte allt handla om glättig underhållning. Det var kul att träffa kompisen (Joan, huvudroll, mycket fint jobb!) och tjata lite om allt och inget. Lite otursamt så var han precis på väg in i en förkylning, så den annars så vanliga sysselsättningen med att testa tillgänglig stads ölkranar fick begränsas till kvarterskrogen och avslutas tidigare än vad som brukligt är. Men det gjorde inte så mycket. Joan hade en till föreställning dagen därpå, så då passade jag på att sätta mig in lite mer i Guitar Hero III som jag tidigare bara provat som hastigast vid några få tillfällen. Precis som jag misstänkte är spelet svårt vanebildande och kunde säkert med lite uppfinningsrikedom från tråkiga typer bli narkotika klassat. Nu är så inte fallet turligt nog och jag fick ge upp efter några timmar när krampen i ringfingret blev för stor.

Någonstans i de timmarna hör ett företag från stockholm av sig och eftersom jag skall vidare dit på fredagen bokas en intervju in. Lysande! Dagen därpå säger jag hejdå till Joan med löften om att om jag lyckas flytta lite mer söderut så skall vi försöka ses något mer än en gång per år, och kör i riktining stockholm. Återigen skall jag färdas längs vägar där jag aldrig kört förut och prospektet att från E18 vingla mig genom stockholm för att på nåt vis hamna vid frihamnen gör mig lätt nervös. Det visar sig dock vara totalt obefogat, som ledd av GPS kommer jag tvärrätt på första försöket och är för andra gången i veckan ute en timme i förtid. Intervjun går kalasbra och jag hoppas de hör av sig om någon vecka. Dags nu att möta upp L och sedan E och sist B. E och jag är en lite charmig historia, på tiden när man hade brevvänner och jag tillbringade mina sommrar på en ö ute i mälaren dök E upp som en frisk fläkt på en fest som jag krashade (jag var inte inbjuden men fick inte gå när jag väl kom dig). Vi var i elva-tolv års åldern om jag inte minns helt galet, och hur det va bestämde vi oss för att brevväxla. Vi ses någon dag här eller där under de kommande tre sommrarna, innan min anledning att åka till ön faller bort (min syster och mina kompisar flyttar), men fortsätter brevväxla åtminstonde ett år till. Någon gång under mina studier i Stockholm så får jag ett infall och lyckas kontakta E igen, hon bor nu i Upplandsväsby. Vi ses en eftermiddag över en fika på Lussekatten, det är trevligt, riktigt kul. Men jag mins att jag tänkte på att det märktes verkligen att vi inte setts på flera år. Sedan tappar vi kontakten. Tills för ett år sedan när sagda tjej dyker upp med kompis request på Facebook! Heelt galet, men superkul. Och brevväxlandet tar vid igen i modern form utan handskrivna kråkfötter, lite mindre personligt, men ack så mycket mer bekvämt. Intensivt brevskrivande följer, vi har båda kvar ådran att nästan skriva lite i överkant mycket när vi väl sätter igång. Inte förrän till våren ses vi igen för första gången på sex år. Och allt känns bara sjukt kul och avslappnat. Dagen flyger iväg utan att vi har nämnvärd koll på tiden och efter åtskilliga timmar ringer L (kompisen jag bor hos medans jag är i stockholm) och klagar över att han är hungrig och att vi borde fundera kring middagsplaner. Sedan dess har jag och E träffats några få gånger under sommaren och alla möten har präglats av skön otvungenhet, avslappnat och mycket underhållande umgänge. Riktigt läckert att hitta tillbaka till en gammal... ny.... nygammal? ..vän på det här sättet. Hur som helst träffar jag först L som just köpt lägenhet i Årsta för en lunch i stan. Han väntar på att hans föräldrar skall komma ner med ett flyttlass med hans grejer som varit undanstuvade i ett förråd uppe i Hudik. Efter lunchen hakar han på för att möta upp med E där hon sitter och tar en after work drink, men bestämmer sig sedan för att åka hem och invänta föräldrarna. Han slogs av insikten att det skulle bli tufft att sitta och titta på oss när vi drack öl, eftersom han förutsåg att behöva köra bil senare och därmed fick hålla sig till fanta. E och jag springer på söder, sörplar good öl och tjatar om allt och inget. Eftersom världen är en ankdam springer vi naturligtvis på en gammal kompis till mig från studietiden i Luleå på ett av söders mest bortglömda ölhak. Efter några timmar ansluter så till sist B som kommit från jobbresa i Göteborg. Han har också nyligen köpt lägenhet, men på Hammarbyhöjden, jag är inte alls avis, närå...(!!!!!) och är vänlig nog att upplåta sin soffa till mig för helgen.

Kvällen och helgen avlöper förträffligt, det smuttas på en öl i tid och otid samt shoppas lite (i sann typisk anda för mig så köper jag efter tre timmars rännande i olika butiker den första tröjan jag kollade på). Jag hälsar även på L i hans nya lägenhet och inspekterar. Under söndagen far jag så slutligen hemmåt, men gör ett stopp i Uppsala hos goda vänner där som precis fått tillökning till sin nystartade familj, vilket man naturligtvis måste ta sig en titt på. Lillgrabben sover större av delen av tiden som jag är där, vilket de nya föräldrarna som de flesta andra nya föräldrar är ganska nöjda med. När han väl vaknar får jag hålla i honom lite, en speciell känsla, jag är absolut inte emot tanken att skaffa barn i framtiden, men då måste singelproblemet lösas först. Tydligen avgav jag fel utstrålning eller nått, för se det var inte populärt alls hos den lille att vara hos någon annan är mamma eller pappa, så han lämnas över till pappa igen ganska snart. Lustigt att de båda redan tittar på en med ordet "barnvakt" så tydligt skrivet i ögonen, och snart nog tas det även på tal. Även de letar lägenhet i området kring Gullmarsplan, så de menar att det bara fattas att jag flyttar dit också. Med mig, B och L i samma område är det med andra ord upplagt för tre män och en baby när de vill ha en barnfri kväll.

Väl hemma igen får man konfronteras med ovan nämna limbo igen och försöka ta itu med verkligheten så gott det går. Fick ett telefonsamtal från Academic Work om en tjänst i stockholm som jag med lite tur får veta mer om i kommande vecka. Var iväg en sväng igår på fest, träffade lite folk från en gammal mellanstadieklass som jag verkligen inte hade så mycket gemensamt med, resultatet blev att jag till slut drack lite för mycket, tog en tidig kväll och har idag fört en långsam kamp mot den obligatoriska huvudvärken och e märkligt lågmäld bakis-ångest som inte ens hade något vettigt att slå klorna i i mitt annars så hemsökta samvete och inbillade tillkortakommanden.

Nu får det va slut för den här gången. Jag är fortfarande tveksam till om jag kommer ha den diciplinen att skriva kontinuerligt, men vi får se. Peace Out!

Redovisad och klart!

Sådär! Då var redovisningen avklarad och med största sannolikhet reser jag inte mot nordligare breddgrader på ett tag nu. Redovisningen gick bra, utan några större trassel eller för klurig opponering. Jag hade väntat mig att det endast skulle innebära total befrielsekänsla när jag äntligen satte mig på tåget mot hemtrakterna på lördagskvällen. Men märkligt nog infann sig en bitterljuv känsla istället, som nog dök upp som bakgrun till några sista dagar i Luleå som var väldigt trevliga med roligt och avslappnat sällskap, samt en halvtimme inne på järnvägscafét med en god öl och några gammla stötar som improviserade fram en hel del härlig blues.

Hoppsan! Hade glömt att det skulle fixas några bromsar på en bil här, återkommer...

Det regnar

Inte helt ovanligt med regn, det har kommit lite då och då under de senaste veckorna, solsken har lyst med sin frånvaro nästan som på beställning efter humöret. Det var ett tag sedan man kännde sig glad på riktigt nu. Inte för att saker och ting är dåligt, absolut inte, men det finns ett visst osäkerhetsmoment i att inte veta den omedelbara framtiden. Jag antar att man inte riktigt slappnar av, och utan att vara avslappnad är det nog svårt att känna glädje, eller?

Imorgon sätter jag mig på ett nattåg för att för sista gången bege mig till studieorten, äntligen skall redovisningen bli av och jag kan bocka av studietieden som ett avklarat kapitel i mitt liv. Och nu då? Jaa, det är ju där osäkerheten ligger, jag vet inte. I början var det spännande och härligt, nu finns spänningen forfarande kvar, men nervositeten smyger sig sakta på också, och det är anmärkningsvärt vad annat försvinner in i bakgrunden då.

När man inte tänker över sin livssituation är det också lätt att ha åsikter om olika artiklar i kvällstidnigarna och de diskussioner som följer därav. Efter att ha läst andra bloggar så har jag förstått att det är viktigt att länka en massa till allt som man har inspirerats av, men just nu orkar jag ärligt talat inte. Kanske tar tag i saken och fixar det senare, men håll inte andan. Senaste inlägget som fick känlorna att hojta till var någon som motsatte sig program idén med svenska hjältar. Det var det argument som brukar dras fram i sådana lägen "tänk på alla dem som inte lyfts fram i media, varför ska just de där få priser när de andra inte får det!?". Än en gång så använder jag mig av min dåliga vana och suckar djupt. Är ändå inte det höjden av missunsamhet? Vad tror man? Att alla de andra tusentals (säkert miljontals, jag hoppas det iaf) vardagshjältar som finns där ute blir besvikna, arga och avundsjuka för att just deras insats inte belönas i TV? Tror man att det var därför de gjorde det de gjorde? Är det egentligen inte mer troligt att den typen av människa som vid något tillfälle varit en vardagshjälte glädjs med de personer vars bedrifter lyfts fram? Själv har jag såg jag faktiskt programmet förra året, och även om det känns klyshigt och en aning krystat, så är det svårt att inte bli berörd av hur många individer en enstaka människa kan påverka genom endast en medmänsklig gärning. Med lite tur sitter det folk ute i landet vid sina tv-apparater och får lite inspiration, en inspiration som precis hjälpter till att ta ett mer aktivt beslut i en möjlig situation. Om allt programmet leder till är en mer god gärning så har det väl fyllt sitt syfte anser jag.

Nog om det. Min presentation av uppsattsen gjorde jag idag, antagligen kommer jag fila på den några gånger, och nog borde jag öva in vad jag faktiskt skall säga till bilderna också, men det får bli under löpet av de kommande två dagarna. På fredag gäller det. På fredag ja... en märklig dag det där. En sån där dag som får en att tänka lite på kaosteorier, ni vet det där om att även totalt slumpvis sorterade händelser tenderar att ske i grupp? Det går inte riktigt att skriva om det så jag blir nöjd över det som står, men viktigast är väl att en bekant begravs den dagen. Någon jag firade nyår med sist, en släkting till en av mina bästa vänner, någon som var omnämnd i den lokala tidningen idag. Inte förrän då gick det upp för mig att jag inte kommer kunna närvara på begravningen, eftersom jag är flera mil bort. Klurigt det där, sorg, eller rättare sagt sorg i koppling till när en närstående går bort, har jag aldrig kunnat bearbeta speciellt bra. Kanske känns mer påtagligt på fredag, vem vet?

Sköt om er!

Inlägg nummer ett...

Ok, så rubriken kan lämna en del övrigt att önska, men oftast är det de där kärfulla korta uttrycken som är så frustrerande svåra att få till. Bara en sådan sak som att jag sköt upp att starta en blogg i flera veckor av den enkla anledningen att jag inte visste vad jag skulle kalla den.

Så någon kanske undrar vad den här bloggen kommer att handla om? Om jag ska vara uppriktig så har jag inte den blekaste aning, det får nog utveckla sig allt eftersom. Men eftersom jag är något lagd åt det dagdrömmande hållet blir det nog mycket funderingar och intryck från omgivningen. Utöver det kan det mesta hända. I dagarna kretsar tankarna tveklöst mest runt det faktum att jag inte har ett jobb ännu, men jag jobbar på att det skall lösa sig. I slutet på nästa vecka lägger jag de sista fingrarna vid min högskoleutbildning och lämnar studentlivet bakom mig. Hade känts mycket bättre om man visste vart det bar av, men det är väl halva grejen med de här brytpunkterna som tenderar att dyka upp i livet? Men på det stora hela känns det mest som att man går och väntar, något som jag tycker inträffar onödigt ofta. Självklart borde man då ta sig i kragen, slå sig för bröstet, häva ur sig något slagord och göra något åt saken, men ärligt talat, hur många av oss är egentligen så hurtiga? All heder till dem som är det, sådana personer behövs för inspiration och allt vad det är, men själv är jag då inte riktigt där än. Sedan ger trots allt väntan utrymme för mer drömmande, och det kan ju inte vara helt fel...

Ett något förvirrat första inlägg inser jag, men jag är trots allt bara nybörjare på det här, med lite tur blir det bättre med tiden.