Det regnar

Inte helt ovanligt med regn, det har kommit lite då och då under de senaste veckorna, solsken har lyst med sin frånvaro nästan som på beställning efter humöret. Det var ett tag sedan man kännde sig glad på riktigt nu. Inte för att saker och ting är dåligt, absolut inte, men det finns ett visst osäkerhetsmoment i att inte veta den omedelbara framtiden. Jag antar att man inte riktigt slappnar av, och utan att vara avslappnad är det nog svårt att känna glädje, eller?

Imorgon sätter jag mig på ett nattåg för att för sista gången bege mig till studieorten, äntligen skall redovisningen bli av och jag kan bocka av studietieden som ett avklarat kapitel i mitt liv. Och nu då? Jaa, det är ju där osäkerheten ligger, jag vet inte. I början var det spännande och härligt, nu finns spänningen forfarande kvar, men nervositeten smyger sig sakta på också, och det är anmärkningsvärt vad annat försvinner in i bakgrunden då.

När man inte tänker över sin livssituation är det också lätt att ha åsikter om olika artiklar i kvällstidnigarna och de diskussioner som följer därav. Efter att ha läst andra bloggar så har jag förstått att det är viktigt att länka en massa till allt som man har inspirerats av, men just nu orkar jag ärligt talat inte. Kanske tar tag i saken och fixar det senare, men håll inte andan. Senaste inlägget som fick känlorna att hojta till var någon som motsatte sig program idén med svenska hjältar. Det var det argument som brukar dras fram i sådana lägen "tänk på alla dem som inte lyfts fram i media, varför ska just de där få priser när de andra inte får det!?". Än en gång så använder jag mig av min dåliga vana och suckar djupt. Är ändå inte det höjden av missunsamhet? Vad tror man? Att alla de andra tusentals (säkert miljontals, jag hoppas det iaf) vardagshjältar som finns där ute blir besvikna, arga och avundsjuka för att just deras insats inte belönas i TV? Tror man att det var därför de gjorde det de gjorde? Är det egentligen inte mer troligt att den typen av människa som vid något tillfälle varit en vardagshjälte glädjs med de personer vars bedrifter lyfts fram? Själv har jag såg jag faktiskt programmet förra året, och även om det känns klyshigt och en aning krystat, så är det svårt att inte bli berörd av hur många individer en enstaka människa kan påverka genom endast en medmänsklig gärning. Med lite tur sitter det folk ute i landet vid sina tv-apparater och får lite inspiration, en inspiration som precis hjälpter till att ta ett mer aktivt beslut i en möjlig situation. Om allt programmet leder till är en mer god gärning så har det väl fyllt sitt syfte anser jag.

Nog om det. Min presentation av uppsattsen gjorde jag idag, antagligen kommer jag fila på den några gånger, och nog borde jag öva in vad jag faktiskt skall säga till bilderna också, men det får bli under löpet av de kommande två dagarna. På fredag gäller det. På fredag ja... en märklig dag det där. En sån där dag som får en att tänka lite på kaosteorier, ni vet det där om att även totalt slumpvis sorterade händelser tenderar att ske i grupp? Det går inte riktigt att skriva om det så jag blir nöjd över det som står, men viktigast är väl att en bekant begravs den dagen. Någon jag firade nyår med sist, en släkting till en av mina bästa vänner, någon som var omnämnd i den lokala tidningen idag. Inte förrän då gick det upp för mig att jag inte kommer kunna närvara på begravningen, eftersom jag är flera mil bort. Klurigt det där, sorg, eller rättare sagt sorg i koppling till när en närstående går bort, har jag aldrig kunnat bearbeta speciellt bra. Kanske känns mer påtagligt på fredag, vem vet?

Sköt om er!