Jag ser det snöar, jag ser det snöar!

Inget skogsarbete idag, varför jag tog en kortare sovmorgon. Istället blev det klart igår att jag åker ned till Stockholm idag, om ungefär en och en halv timma faktiskt. Därför var det med blandade känslor jag klev upp och såg snöfallet utanför fönstret. Jag ska nämligen inte åka kollektivt den här gången, utan köra bil, mammas bil för att vara exakt, hon skulle ändå ner och var vänlig nog att erbjuda mig skjuts. Jag erbjöd mig däremot att köra. Önskar nog att jag hade fixat kängorna redan, de behöver nämligen en tur till skomakaren innan de är riktigt användningsdugliga. Nåväl, blir en spännande färd iaf, hörde att det bara skulle bli sämre och sämre längre söderut. Med andra ord är jag knappast själv om att titta ut på vinterlandskap i Sverige idag. Nu är det dags för frukost, dusch och en snabb packning samt ett telefonsamtal till en person som kanske kanske kan ordna ett jobb åt mig. Vi hörs efter helgen! Peace!

Äntligen torsdag!

Vadå äntligen torsdag kan man fråga sig? Tjaa, för mig så innebär det helt enkelt att det går åtminstonde två bra tv-program ikväll (Criminal Minds och Fringe, även om CM mest är ett halvdant substitut för Bones, Dexter, senare episoder av NCIS eller Wire in the Blood, take your pick). Finns en annan bra grej, oftast får jag höra från någon av rekryteringsfirmorna som jag är aktiv via på torsdagar, det har blivit deras dag. Inget än så länge dock. Det blev bara en halv dag i skogen idag, det var visst andra ärenden som skulle fixas innan butiker och dylikt stänger. Lite småfrustrerande nästan. En av de stora fördelarna med att jobba i skogen (där det inte finns mobil täckning) är att man med gott samvete kan lämna mobilen hemma och koppla bort det faktum att den aldrig ringer för några timmar. Är jag hemma kan jag komma på mig själv att sitta och glo på den och liksom försöka få den att ringa med ren viljekraft. Uppenbarligen har jag en del kvar att lära på det området för jag har inte lyckats hittils.

Nu blir det att söka lite fler jobb idag, skall göra ett test för Siemens också. Sen får vi se, kanske läsa de där böckerna som jag nästan glömt bort snart, eller så plinka på gitarren en del. Kanske skulle försöka se mig omkring efter ett Halloween party. Jag är såld på Halloween prylen, tyvärr ska väl sägas. Men jag tycker bara det är så kul, under universitetstiden såg jag alltid fram emot dessa tider eftersom man där alltid kan hitta likasinnade som går in med liv och lust inför utklädnader, temafester med balla attrealjer osv. Nu när man blivit klar med den tiden och förmodas vara lite mer vuxen så blir jag bara påmind av hur barnslig i sinnet jag fortfarande är. Visst, det är kommersialiserat och amerikaniserat, men det skiter jag faktiskt i, jag tycker ändå det är kul, vill folk avfärda mig som infantil för det, så är det väl deras problem. En idé som hade kunnat vara kul att genomföra, vore att skaffa linser så ens ögon ser ut som Vin Diesels gör i filmen Chronicles of Riddick. Filmen i fråga (som är av högst tveksam kvalitet, men duger att döda två timmar med, och det är väl egentligen den enda rollprestationen som Mr Diesel faktiskt lyckats med...) gick ju på tv här om dagen, och jag kom att tänka på idén då. Efter lite letande på nätet fick jag veta att de faktiskt hade sålt sådana linser ett tag efter att filmen släpptes under namnet "shine job" (samma som operationen heter i filmen). Men idag verkar de omöjliga att få tag på, dessutom hade de sannolikt kostat uppemot $100 om jag tolkat det rätt, kanske en aning i överkant... Däremot hittade jag många andra rätt häftiga linser, fortfarande för dyrt, i alla fall för en som saknar inkomst, men något som är väl värt att komma ihåg för framiden tycker jag.

Just det, pengar ja... undrar just vad man skall anse sig ha råd med om det blir en halloweenfest och man känner för att bli lite yr i bollen? Det blir väl troligen nån billig öl antar jag.. märkligt att alla de kontakter man hade för sprit när man var yngre verkar ha gått upp i rök när åldern knackade på dörren. Det är väl egentligen till det bättre, det var minsan inte alltid det där slutade bra när det handlade om privat tillverkning, men ibland fick man ju tag i något riktigt högkvalitativt. Trist namn vi har på de där dryckerna förresten, tycker ni inte? Jag menar, "hembränt" eller "HB", hur sexigt låter det egentligen? I USA fick jag reda på att det ofta och gärna kallas "Moonshine", håll med om att det onekligen har en annan klang. Fick iofs höra av farsan att det på hans tid kunde kallas "Skogsstjärna". Att ett sådant uttryck fick försvinna! Men det är klart... att assosiera för mycket med skog kanske slår an fel strängar hos folk det också... Kommentera gärna om ni har egna förslag eller hört något som inte låter lika mycket som om det kom ur ett gammalt oljetråg. Nu ska jag försöka vara lite seriös några minuter. Ha det!

Årets första riktiga frost

När jag yrvaken staplade ut i köket i morse och konstaterat att det var slut på mjölken till frukostgröten, slängde jag ett getöga ut genom fönstret och möttes av ett landskap lika vitt som den oartigt frånvarande mjölken. Jahapp, då var den här då... En konsultation av termometern visade på stolta -1,6 grader och det första osvikliga tecknet på att vintern närmar sig var ett faktum. Bra eller dåligt undrar ni? Jag har inte riktigt bestämt mig än, men det skall sägas att morgonen var strålande vacker, så det hjälpte. Annars brukar jag bara se fram emot vintern om jag vet att jag kommer ha möjlighet att ställa mig på en snowboard någon gång under vintermånaderna. I dagsläget ser sådana planer oerhört osäkra ut, mycket på grund av att min bräda är sönder efter en spektakulär vurpa i Narvik för en del år sedan. Sedan dess har jag helt enkelt inte haft råd att skaffa nya grejor. Faktiskt riktigt tråkigt, jag saknar åkandet mer och mer för varje år käns det som. Men å andra sidan kräver det vintrar som inte hört talas om global uppvärmning också, och de verkar tyvärr vara ganska sällsynta nu för tiden. Alternativet är att framgångsrikt uppvakta Jaqueline Onassis så man får råd att åka till Alperna eller motsvarande.

Lite skojig dag i skogen idag, främst för att det var lite klurigare än vanligt. Därmed iofs även jobbigare, men måste jag fokusera mer på det jag gör och försöka lösa problem så orkar jag i allmänhet mer också. Att stå inne i ett buskage, böjd som ett frågetecken runt en massa smågranar, ena stöveln nere i en bäck medans man försöker att framgångsrikt fälla en tilltagen björk åt rätt håll över en väg, som befinner sig närmare två meter upp för en slänt gav en helt ny dimension till arbetet. Jag hoppas ärligt att jag har fått tag i ett betalt jobb innan man måste börja ta med snötyngda grenar i beräkningen också (för att inte tala om snötäckt mark när stockarna skall dras ihop, jag utmanar samtliga läsare att försöka rulla iväg en 5m stock med lite drygt en halv meter i diameter som fällts ner 3dm i blötsnö, huga!).

Kanske märks på språket att jag är på aningens bättre humör idag? Det stämmer bra det, pratade men en god vän som jag inte hört av på länge på telefon i nästan en timme igår (vilket är enooormt länge för mig som lider av en lätt telefonskräck). Sedan väntade ett världsmästarlångt mail från en annan god vän på mig när jag kom hem från skogen. Små saker som gör vardagen så mycket lättare! Men jag börjar bli lite orolig för mina ambitioner på läsfronten, det var ett tag sedan nu som jag läste ut en bok, hmmm. Kanske borde ägna en del av kvällen åt lite läsning. Vi får se... har även ett projekt att lära mig Blackbird på gitarr ordentligt, samt Israel Kamakawiwo'oles (säg det fem gånger snabbt ni...) version av Somewhere over the rainbow på ukulele. Den senare är kanske världen abslolut bästa må-bra-låt som finns just nu. Normalt är det inte alls min sorts musik, men den här sätter sig precis där den ska. Ska nog ta och lyssna på den en gång till bara för det. Simma lugnt gott folk!

Det går hit, det går dit, det går runt en liten bit

Vissa dagar är, som de flesta är medvetna om, upp, andra är ner. Idag var typisk ner. Inte för att något gick fel eller något egentligen kom på skam. Dagen bara seglade förbi totalt obemärkt i en lång rad av dagar som liknar varandra nästan otäckt mycket. Det är fortfarande helt ok att sätta sig i bilen och åka till skogen på mornarna, att jobba med kroppen på det sättet stänger fortfarande på ett behagligt av alla möjliga funderingar som man kan tänkas ha och skjuter dem bekvämt på framtiden för några timmar. Den som inte behåller allt fokus på det den gör ute i skogen har egentligen bara satt en timer till när motorsågen sågar något som man gärna hade haft kvar.

Kom hem och kollade full av förhoppning telefonen och hoppades att någon skulle ha ringt. Men nej, så var det inte såklart. Ett liitet positivt ljus tändes när jag såg att jag fått mail från Siemens om deras trainee program. Tydligen hade jag klarat första gallringen, och nu skulle jag sätta mig ned och göra ett online-test för att kolla olika av mina egenskaper. Testet stod det skulle ta en timma, så jag har inte gjort det än, de ville ha mina resultat senast den 5:e november så ingen riktig panik än. Frågan om jag vill jobba för Siemens tar vi senare, men jag tror att man inte kan säga nej till något sådant. Även om jag helst vill in på byggbranschen, så väger Siemens internationella vidd upp en hel del. Är lite nervös för att min totala otalang på allt elektrisk kommer att skina igenom däremot.

Hade även ett mail från ett företag i Oslo som ville ha mig som försäljare av alarmsystem gentemot privatmarknaden där. Det vete katten alltså... iofs är säkert lönen väldigt bra, trots de höga levnadsomkostnader som finns i den staden. Men säljare undrar jag ärligt om jag skulle klara av speciellt bra. Mja, jag skall låta mailet ligga någon dag och mogna så får vi se. På plussidan är att det finns en del riktigt skojiga människor i Oslo och en hel drös med härliga människor därtill utspridda över Norges vidder, men å andra sidan blir nog polarna som starkt räknat med att jag flyttar till Stockholm snarast ganska besvikna. Även jag... går inte att komma ifrån att jag helst vill till stockholm nu.

Mer då... äsch, när jag skrivit det jag just skrev inser jag att jag inte har fog alls för att påstå att jag skulle vara nere och dagen vara skit. Det stämmer faktiskt inte. Men den är inte särskilt bra heller, den bara är. En farlig grej när man sitter så mycket vid internet som jag gör i dagarna, är att man kan bli väldigt tydligt påmind om sin eventuellt ensamma situation. Det är aldrig bra. Jag är singel, jag har varit singel i princip hela mitt liv. Varför då? har jag fått som motfråga mer än en gång och jag har aldrig kunnat svara på den heller. Nästan så länge tillbaka som jag kan minnas så har jag velat ha en flickvän (jag var inte speciellt avskräckt av de mytomspunna "tjejbacillerna" när jag var liten, i stil med nationalikonen Sune så hade jag istället ett mycket gott öga till tjejer redan i förskoleåldern). Att det sedan aldrig blivit av, tjaaa, mycket bra fråga. Jag har naturligtvis en mängd förklaringar efter att ha hängt på massvis med forum och bara snackat med någon av de härliga tjejkompisar jag har. Det sitter nämligen inte i det, nog kan jag tala för mig om det är så. Ingen tunghäfta här inte. Inte ser jag ut som Nessies fulare bror heller. Självförtroendet är kanske inte i världsklass standard, men jag kan inte påstå att det är raka motsattsen heller. Många har väl föreslagit just det att man kanske "vill" lite för mycket och får det där ack så oatraktiva draget av desperat över sig. Eller så överanalyserar man för mycket, ungefär som jag gör nu.

Livet som singel har jag lärt mig att leva med, det fanns inga alternativ helt enkelt. Men det hjälper inte att vissa dagar så svider det det där lilla extra, över att man inte har någon vid sin sida som man kan dela tillvaron med. I bra som dåligt. Sådana dagar så skriver man gärna under på att människan nog inte är skapt till att vara ensam trots allt. Andra dagar ger det sig på självkänslan istället, och man får någon krypande känsla av att man är mindre värd eftersom man inte kan locka till sig en flickvän. Lyckligtvis är de dagarna rätt få och långt emellan nu för tiden.

Jag insåg just en märklig sak, jag startade den här bloggen främst för att kunna tillgodose ett visst behov av att skriva av mig då och då. Men tråkigt nog verkar den känslan främst finnas där när jag av en eller annan anledning är frustrerad och/eller lite nere. Det borde jag försöka göra bättring på, det duger inte om bloggen bara blir en källa till elände, vem i hela friden vid sina sinnens fulla bruk skulle utsätta sig för sådan läsning?

Med löfte om bättring, det här är DS som säger: Peace!

Någonsin ätit en tångkrabba?

Helgen i stockholm passerade mycket angenämt, det var riktigt roligt att se de gamla vännerna samlade på en och samma plats för första gången på flera år. En hel del dryck inkluderades i detta trevliga umgänge och söndagen ägnades uteslutande åt ett slappande i soffan framför Iron Man innan det var dags att sätta sig på bussen. Eftersom man börjar bli äldre än jag vill medge så satt även sviterna i fram på måndagen, och tacksam över att ha en smärre men godtagbar ursäkt så stannade jag hemma från skogen, sökte en del jobb, tog kontakt med lite folk och jobbade allmänt lite framför datorn. Ber här om ursäkt för att det inte blev något inlägg i måndags, men hjärtat fanns väl inte där.

Tångkrabborna ja, de kanske ni undrar vad de gör i titeln? De spelade helt enkelt en roll i hemresan från stockholm. Min vana trogen när jag är lite seg så var jag inte speciellt hungrig under dagen och räknade inte med att bli det heller förrän sent på kvällen. Ödet ville däremot annorlunda när jag satte mig ner och började läsa Ian Flemmings Goldfinger. Tidigt i boken beskrivs en frossande måltid i tångkrabbor med skirat smör och rostat bröd, serverat med ljusröd champagne. Vips blev det en tre och en halv timmes bussresa på skrikande tom mage. Nu har jag i och för sig aldrig i hela mitt liv ätit en tångkrabba, men skaldjur står högt på min lista och efter beskrivningarna så anade jag att det var en upplevelse utöver det vanliga.

Jaja, igår blev det ut i skogen igen och överrumplad insåg jag att vi faktiskt inte hade så oerhört mycket arbete kvar, faktum är att vi skall jobba imorgon innan vi måste flytta kojan som vi fikar i. Efter det uppskattade pappa att det just inte var mer än en dags jobb till. I alla fall för ett tag, men jag vet inte om han undanhåller något heller... Så idag var det visst sammanträde på gång och eftersom jag trots min ålder är en riktig rookie i skogen så ansåg far att det inte lämpade sig att jag for dit själv, och jag måste nog hålla med än så länge. I vilket fall som helst ska man undvika att jobba själv i skogen om man inte har väldigt många års erfarenhet tydligen, då står sig en vecka ganska slätt. Jag spenderade dagen med att först sova läänge, mest eftersom jag av någon riktigt fånig anledning haft ordentliga mardrömmar den senaste tiden. Dessutom satt jag uppe rätt länge och lyssnade på mäktiga klipp från youtube, ett mycket farligt tidsfördriv. Väl vaken insåg jag att jag inte hade den ringaste motivation eller för den delen anledning till att kliva upp. Jag låg kvar tills det på grund av det fina vädret helt enkelt blev för varmt och magen började påpeka att den sket i mitt dåliga humör, den var hungrig i alla fall, så det så.

Idag har passerat läskigt obemärkt framför datorn, görandes just ingenting alls. Jag har sökt en tjänst till och registrerat mig på Manpower, det är väl det. Resten har spenderats på youtube och totalt planlöst surfande om rent nonsen. Dagen såg ut att gå mot en slags månadsbotten där en massa dåliga tecken gjorde mig mer än vanligt påmind om min ganska bedrövliga situation. Exempelvis verkar det vara svårt att ordna en påskrift om närvaro på en exjobbsredovisning som jag var på för snart ett år sedan. Om det inte går att lösa måste jag lägga 2000kr av min totala brist på inkomst för att åka upp till Luleå och gå på en redovisning som jag inte är ett smack intresserad av bara för att kunna ens ansöka om att få ut mina examen. Liiivet är hääärligt! Tjo!

Men så i allt elände ringer det då från Academic Work och skänker en smula ljus åt en annars ganska trist dag. Nu verkar jag vara aktuell för en tjänst som junior byggledare för ett företag inom anläggningsbranschen i huvudstaden. De skulle presentera min profil i dagarna. Nu får jag gå och vänta en vecka drygt igen antar jag... Man ska väl aldrig sluta hoppas, men jag erkänner att jag inte är lika begeistrad längre som de första gångerna de ringde. Men i bästa fall innebär det en resa till stockholm för att gå på intervju i alla fall, det är alltid något!

Har förresten även börjat läsa En Dag i Ivan Denisovitjs liv och kommit en försvarlig bit på väg, så planen håller än så länge. Men en god vän skulle naturligtvis lägga sig i, i all välmening givetvis, men B har nu i sin givmildhet gett mig ytterligare en bok till listan. Två steg fram och ett tillbaka? Men det skall visst vara en mycket bra bok, och eftersom han läst fler än jag troligen någonsin kommer göra så får jag lita till det. Det handlar då om "Pappersväggar" av John Ajvide Lindqvist som även skrivit "Låt den rätte komma in" som är aktuell på grund av att filmen har premiär ganska snart om jag inte har fel.

Simma lungt

Imorgon Stockholm

Just det, imorgon så sätter jag mig återigen på bussen ner till huvudstaden för att hälsa på lite glada vänner. Det ska faktiskt bli vansinnigt skönt att komma hemifrån ett tag, även om jag inte har något egentligt att klaga på över tillvaron här förutom att jag inte har något jobb, så finns det något i mig som inte alls trivs med att bo hemma hos en förälder längre. Jag längtar efter mitt eget utrymme som är bara mitt och på mina villkor, åtminstonde tills jag efter ett gemensamt beslut kan ta steget och bli sambo med en framtida flickvän. Det blir jag, L, B och M som skall återförenas efter bra nog många år där vi inte setts samtidigt och vi har nog alla ganska stora förhoppningar. Själva händelsen är planerad till lördagen, vilket gör fredagen till planeringarnas dag. Söndagen hoppas jag kunna möta upp en annan god vän över en kaffe någonstans i stan, får se hur jag lyckas med det. Lekte även med tanken att stanna kvar till måndagen och kliva upp mitt i natten och gå och köa för biljettsläppet till Metallica, det vore en riktigt häftig upplevelse. Men efter överläggande med mig själv så kom jag fram till att det faktiskt inte är försvarbart att göra något sådant nu, lika lite som det är försvarbart att lägga 1000kr på en salsa-helg i Sundsvall i början på november. Suck, någon - jag mins inte vem - sa en gång att "pengar köper inte lycka, men herrejösses, nog underlättar det en hel del?!" och det är väl bara att instämma. Både konserten och danshelgen hade blivit upplevelser utöver det vanliga, men men... jag har ju den här helgen att se fram emot. Nå, nu måste jag nog gå och paniktvätta en omgång inför helgen kom jag just på, annars får jag slut på strumpor och... annat... Peace!

Det stora varuhuset - Butiken i Chelsea

Michael Pearson heter författaren som skrivit denna ganska korta roman, som enligt utsago även har en uppföljare. Kort sagt handlar den helt enkelt om Mr Kingston och hur han bygger upp ett av Londons första riktiga varuhus från en liten butik som säljer band och spetsar. Jag kom på mig flera gånger att som handlingen berättas så skulle den förmodligen göra sig utmärkt för en Hollywood produktion av blygsammare budget. Hela handlingen är måste jag säga ganska banal, men ändå rätt fängslande. Pearson skriver medryckande och med ett enkelt språk. Sidorna verkligen flyger förbi, hela boken tog mig två eftermiddagar att läsa. Men så är den som sagt inte speciellt lång heller. En fängslande men enkel handling som sagt, med de typiska motgångarna och intrigerna man kan vänta sig. Ofta kan man förutsäga de kommande sidorna på bara några ord, vilket blir smått irriterande efter ett tag. Boken har som sagt även en uppföljare som står nämnd i slutet lämpligt nog. Men jag tror jag redan nu vågar påstå att jag inte kommer att läsa den. Mycket på grund av att jag i slutändan helt enkelt fattat agg mot huvudpersonen och tröttnat på hans agerande. Han är förvisso karaktärsfast, och Pearson gör inget sådant fatalt misstag som att låta honom agera tvärs emot hans tidiga starka karaktärsdrag, men det hjälper inte att jag till slut blir irriterad och tappar intresset för hur han skall lösa nästa svårighet som kommer i hans väg. En historia av det här slaget (som dessutom såpass tydligt visar mot ett "lyckligt" slu) vilar helt och hållet på att läsarens intresse för hjältens öden och äventyr kvarstår, eftersom de övriga så pass tydligt bara är bifigurer. Så när ens empati för hjälten så börjar avta så tappar man snart intresset för att läsa klart också, och det var faktiskt mest för att det var så lite kvar som jag läste klart den. Egentligen varken en dålig eller bra bok, bara en bok bland så många andra.

Dumskallarnas sammansvärjning

Kände mig lite tvungen att för första gången slänga in ett inlägg till - på samma dag! Men jag blev ganska precis klar med boken som äger samma titel som det här inlägget. John Kennedy Toole som skrev den här boken förkänar verkligen ett eget litet ord, men det får han så fint i förordet till boken så det låter jag bli att skriva själv. Bokens huvudperson beskrivs på baksidan oerhört träffsäkert som en korsning av en modern Don Quiojote och Helan. Man följer denne Ignatius J. Reilly sedan hans liv får en, för honom, omtumlande vändning när han till slut blir tvingad att försöka skaffa ett jobb. Något som passar hans lata och filosofiska tillvaro alldeles förskräckligt dålig.

Vi struntar idag i vad andra har ansett om boken. Bäst kan jag beskriva boken som hysterisk. De händelser och situationer som uppdagar sig i kölvattnet av Ignatius framfart genom New Orleans kan verkligen inte beskrivas på något annat sätt. Av och till är den oerhört roande, men jag skulle knappast kalla den en sidvändare. Den är däremot bra på att skapa en bild av de olika delar i staden New Orleans och det blir därför lätt att leva sig in i miljön, om än inte i händelserna. Vissa saker är rent makabra, jag kom på mig själv vid fler än ett tillfälle att bli lätt illamående över vissa avsnitt, men inte på grund av allt för målande beskrivningar av oaptitiligheter, men vissa karaktärer i boken som dyker upp är onekligen ganska fasansfulla på sitt eget vridna sätt. Ignatius utan tvekan en av dem. Men boken fascinerar, sidvändare eller inte, efter ett tag blir man fortsatt nyfiken på vilka galenskaper som väntar runt hörnet, och som sagt, ibland kommer man på sig att skratta högt när någon specifik scen beskrivs särskilt väl.

Dumskallarnas samansvärjning liknar ingenting jag tidigare läst och är helt klart en upplevelse utöver det vanliga. Den sticker ut ordentligt från mängden och är inget man glömmer i första taget. Därmed inte sagt att den är bland de bättre böcker jag läst, men läsvärd är den.

Trisslotter

Sedan någon illvillig psykopat kom på den där idén med "vinn 25000kr i månaden i 25 år!" så har jag varit lite småsåld på dem. I inledningen höll de även på att gå över styr. Idag har jag ett mer resonligt förhållningssätt till dem, men åker ofta dit på att köpa några ibland. Företrädelsevis när jag har dåligt med pengar, men det hänger väl ihop med medvetenheten om att man just har dåligt med inkomsterna och gärna tänker på hur härligt det vore att slippa bekymmra sig. Hur var det med de här lotterna då? Jo, jag hade köpt några för någon vecka sedan och inväntat ett bra tillfälle att skrapa dem, vann 75kr och skaffade idag 3st nya, skrapade dem och vann 50kr. Chansen finns fortfarande kvar! Men är givetvis försvinnande liten. Efter att ha läst sannolikhetslära så är det givetvis idioti att köpa nya lotter för den lilla vinst man fått. Är man däremot den som använder sig av sannolikhetsläran när det kommer till något så osannolikt som lotterivinster bör man nog å andra sidan skaffa en ny hobby.

Annars då? Tjaa, fortfarande inget jobb, utbildningen till skogshuggare går framåt, men även om jag trivs att arbeta i skogen och det är härligt att komma upp och ut på mornarna kan jag inte riktigt skaka av en känsla av att jag bara slösar med min tid. Jag hör inte hemma här längre, det är meningen att jag skall vara någon annan stans, och allt det här är bara fördrivande av tiden tills rätt möjlighet (läs: jobb) dyker upp. Har sökt några till tjänster idag och pratat med en av rekryterarna som uppmärksammade mig om en tjänst som verkade lovande, även om den kanske låg en bit in i framtiden.'

Läsandet då? Ja sade ju att Dummskallarnas Sammansvärjning skulle bli klar idag, det vette fåglarna om den blir, men jag har gjort stora framsteg så man vet aldrig. Dessutom är tv-programmet dirrekt ångestframkallande. Simma lungt!

Första riktiga arbetsdagen i skogen

Ovan syns fyra bilder som ganska bra sammanfattar den morgon som väntade på oss när vi gav oss iväg till skogen imorse. Jag måste erkänna att jag känner mig ganska priviligierad sådana stunder. Skogsarbetet flöt äntligen på som det skulle, utan specifika event. Väl hemma igen ringde de från Stockholm. Den här gången hade jag äntligen inte blivit förbipasserad av någon annan, men istället hade den rådande finansiella krisen gett företaget kalla fötter och tjänsten hade dragits in. Mumma.... För att trösta mig lite så beställde jag biljetten till Stockholm på fredag eftersom en sammankomst med coolaste polarna beräknas in på lördagen. Ska försöka klura ut lite bra idéer till dess också. Idag ska jag annars försöka läsa lite samt förmodligen se ett avsnitt av serien Wire in the Blood, sjukt bra! Sköt om er.

Ignorance is bliss?

Så, för att fördriva tiden en för några minuter så gjorde jag ett av de totalt meningslösa men ändå ganska underhållande internetenkäterna idag. Eller... jag gjorde ett gäng, men det var en fråga som stannade kvar ett tag. Frågan var kort och gott; skulle du föredra att vara rik och dum eller intelligent och ful? Jag skall med en gång säga att jag inte tänker slänga mig in i någon slags debatt kring vad som anses vara intelligent eller inte, det låter jag vara upp till var och en. Det brukar i vilket fall som helst ofta vara en gräsligt subjektiv bedömning. Studenten inom mig förfasades hur som helst kraftigt över att jag ens övervägde att se mig själv som en dumskalle. I slutändan så valde jag ändock att vara snygg och dum om jag fick välja.

Vadan då detta? Värdesätter jag inte den vetskap, inlärningsförmåga och (hoppas jag) kritiska observationsförmåga och ifrågasättande som jag anser mig besitta? Jo, självklart gör jag det. Men vad är det som driver en vidare i ens strävan att lära sig mer? Oftast skulle jag väl tro att det handlar om att man känner att man inte utnyttjat sin fulla potential om man inte utmanar det sinne man begåvats med. Men frågan är vad man får för det. Jag skulle hävda att titeln på detta inlägg, ignorance is bliss, som jag för övrigt har svårt att översätta på något träffande sätt så här på rak arm, faktiskt innehåller mer sanning än man kanske vill erkänna.

Kan det vara så att en person som vi inte uppfattar som intelligent, egentligen har bättre förutsättningar för ett lyckligt liv? Är det inte ganska lätt hänt att desto intelligentare man är, desto mer komplicerade förväntningar har man på tillvaron? Den intelligens som man begåvats med som inte godkänner att man inte utnyttjar den ser istället till att man med stor inlevelse och dåligt samvete tar in desto mer av dystra rapporter från omvärlden, där budskap om miljöförstöring, krig, svält och storpolitiska rävspel blandas med bilder av barn som lider, människohandel och psykiskt sjuka individer som ouppmärksammade av vårt sammhälle kan begå bestialiska handlingar. Jag får känlsan av att som intelligent individ så är det mitt sociala ansvar att känna för de här budskapen, att mitt samvete skall trigga igång någon slags aktion emot det hela. Samtidigt som mängden budskap mest blir så överväldigande att man inte vet i vilken ände man skall börja. Helst vill man börja över allt på en gång, men i slutändan gör man ingenting eftersom man ser till sitt eget hus först och tänker att när min ekonomi är ordnad skall jag minsan göra något. Så får man dåligt samvete för det också, för är det något man kan vara säker på är att hur illa man än har det så finns det någon som har det värre.

Men jag är på väg från ämnet. Kärnfrågan handlar om vad min större intelligens har gett mig personligen som jag egentligen inte hade kunnat vara utan? Hade jag inte varit lika intelligent från början så hade jag troligtvis aldrig saknat det heller? Jag tänker själv på hur pass komplicerat livet skall vara så ofta, men är inte det en frukt av att jag komplicerar det själv som en naturlig följd av den mer eller mindre stora intelligens som jag begåvats med? Hade jag inte varit en nöjdare person med enklare förväntingar på tillvaron? Det som jag i mitt stilla sinne ser som den största lyckan, att hitta sin livskamrat och leva sitt liv med denna i kärlek, är i vilket fall som helst inget som på något sätt är kopplat gentemot intelligens. Förmågan att älska är jag rätt säker på finns i de allra flesta som inte har någon form av allvarlig störning.

Det man inte vet mår man inte dåligt av? Och vi pratar inte om lögner och svek här, utan mer vad olika personer har kapacitet att verkligen ta in och ta ett emotionellt ställningstagande till. Jag undrar jag... Undrar till exempel om jag suttit inne lite för länge den här helgen, kanske inte skulle skada om jag kom bland lite folk. Isolering leder ofta till funderingar som i och för sig kan vara rolig tankeverksamhet, men sällan leder till något produktivt i slutändan. Men ändå, iden om att vara en lycklig, snygg idiot är ändå mer tilltalande anser jag än att vara en sönderstressad nobelprisvinnare med dåligt samvete och i kraftigt behov av plastikkirurgi och kurer mot magsår. Bästa vore naturligtvis en lyckad blandning av de båda, men det var inte det frågan handlade om.

Jag inser här att jag på intet sätt har behandlat frågeställningen objektivt, men det var å andra sidan inte meningen heller. Kan väl för ros skull även tillägga efter alla skriverier om min stora intelligens att jag i bästa fall ser mig som snäppet över nåt slags nationellt genomsnitt vad gäller allmän inlärningsförmåga. Vad gäller alla andra möjliga aspekter som kan falla inom begreppet intelligens tänker jag inte föröska katalogisera, det känns bara för begränsat. Men ibland får man svänga sig med luddiga uttryck för att ens kunna dra upp ett ämne till diskussion...

Nä, nog nu, om ni kära läsare inte har skrämts bort för all framtid av detta något tunga och säkert en aning förvirrade inlägg så lovar jag lite lättare läsning nästa gång, som förmodligen fokuserar på skogshuggning, naturupplevelse, kanske ett och annat kort taget med tvivelaktig mobilkamera och med lite tur en intervjumöjlighet om en spännande tjänst? Peace!

Fotboll ikväll, men...

Ja, jag kan inte göra mycket annat än att kapitulera för det faktum att när Sverige spelar landskamp så får alla andra program och de flesta övriga tänkbara aktiviteterna en lördagkväll prydligt maka på sig. Tränings- och vänskapslandskamper hyser inte riktigt samma privilegium, så där kan man tänja på gränserna. Men nog undrar man ibland hur de som planerar tv-sändningarna tänker. Eftersom jag i min något isolerade benägenhet åtminstonde brukar kolla igenom tv-programmet i jakt på något sebart så kunde jag konstatera att veckan som gått varit totalt fruktansvärd om jag skall utgå från mig själv (vilket då alltså är en bloggares totala frihet att göra om någon missat det). Men så ikväll dårå, tv2 tar initiativ och gör en helkväll på temat vampyrer, ett mycket lovvärd idé, men ack så illa planerad. Kan förövrigt sticka in här att bland alla de möjliga märkliga intressen och fascinationer jag har så står vampyrer sedan en tid tillbaka högt på den listan. Det är i dagarna så ovanligt så det nästan är patetiskt, men det skiter jag i. Tror det är tre intressanta vampyrfilmer som visas och komplementeras med ett program som tar upp själva vampyrfenomenets framgångssaga på vita duken samt tydligen något kring dess härkomst. Men som sagt, fotbollen....

Fyran vill inte vara för mycket sämre och kastar sig in i sin andra omgång av stjärnor på is. Ett koncept som jag från första början placerade under kategorin "totalt osebart" utan att för den skull ens se en trailer. Efter några frånvarande kommentarer från min far som sedvanligt sett sedan är oerhört svårimponerad på tv-fronten uttryckte ett försiktigt gillande kring programmet där det framgick en svårighet att inte bli imponerad av de deltagandes framgångar på isen så kollade jag in programmets repris idag. Jag kom då på två saker: Josefin Sundström är faktiskt med (en gammal kändisförälskelse som hänger med sedan hon dök upp som sveriges hetaste tös som programledare för svt's gamla hitlistan), samt att fysiska minnen av den intensiva smärtan av att ramla på is utan hockeyskydd gjorde sig plågsamt påmind. En motvillig respekt smög sig in där jag minst anade den och såg nästan med förtjusning fram emot att se nästa omgång, men, fotbollen...

Avslutningsvis så visas två filmer som inte kräver samma ingående presentationer, men som ändå svider en aning för att man missar, jag talar då om Flightplan på 4+ och Exorsisten: Begynnelsen på 6:an. Aningens frusterande måste jag säga. En smula mer framförhållning och jag hade haft ett vettigt tv-utbud för nästan en hel veckas kvällar.

Men här sitter jag och snackar tv när jag igår så högtravande pratade om mina läsplaner. Det låter inte så förtroendeingivande eller hur? Nå, Brevet från Peking blev jag faktiskt klar med igår. Vet inte vad jag ska säga om den, det är en berättelse om kärlek och möte mellan kulturer. Men det är ingen intensiv historia, mer än att den lyckas beskriva intensiv längtan ganska bra. Nobelprisvinnande (fick jag reda på igår!) författarinnan Pearl Buck har däremot ett fantastiskt vackert språk, och ett sätt att berätta som ger intryck av att man mins något sedan länge passerat snarare än att man känner sig delaktig. Till viss del så är även boken framlagd lite som en dagbok. Kanske ingen bok jag kommer minnas intensivt om några år, men ändå läsvärd. Nu siktar jag på att bli klar med Dummskallarnas Sammansvärjning ska vi säga innan tisdagen samt påbörja minst två nya böcker innan nästa helg. Vi säger så. Over n out.

Oktober

Så nu har oktober tagit sin början. Veckan inleddes med fantastiskt väder och intensiva planer på att börja jobba med farsgubben i skogen. Måndagen blev det däremot inget av, då var jag hemma och sökte lite jobb samt grejade med andra saker som lagts på väntan över helgen. Tisdagen var det så dags, och vi möttes av en helt fantastiskt vacker morgon, jag hade inte tänkt att det här skall bli en blogg med särskilt mycket bilder, men jag förstår i skrivande läge varför det är så populärt, det är inte alltid lätt att förmedla dagens olika intryck i enbart ord. Inga bilder idag dock, tog aldrig med någon kamera. Det slutade hur som helst med att vi hann med att jobba i kanske en och en halv timme väl på plats i skogen innan motorsågen gav upp och vi fick fika samt åka hem och försöka åtgärda. Onsdagen togs det nytt mod och en lika vacker om än kyligare morgon hälsade oss välkomna, men det visade sig inte vara ett gott tecken, den andra sågen föll helt enkelt i bitar och nödvändiga reservdelar fanns inte att tillgå på kort varsel. Under långa kraftiga eder skrevs även den dagen kort. Torsdagen började så det senaste tillskottet till bakteriefloran göra sig påmind och de första antydningarna till en förkylning visade sitt fula tryne. Den har idag inte slagit ut i full blom, men näsan rinner och är täppt och kroppen verkar ha svårt att bestämma sig för om den skall frysa eller svettas. Prima liv!

I förrgår fick jag ett till telefonsamtal från en rekryteringsfirma om jag var intresserad av en tjänst, det avlöpte att de idag ringde och informerade om att mitt CV och uppgifter var skickade till kund och med lite tur hör de av sig och vill ha mig på intervju i början av nästa vecka. En trevlig (och som jag mins, riktigt attraktiv) rekryteringsflicka på ett annat företag hörde också av sig via mail idag och beklagade att det ännu inte kommit in något som passade mig, men att hon skickat ut min profil till lite företag för att försöka få dem intresserade av mig. Mycket omtänksamt tycker jag!

Dagarna spenderas framför datorn spelandes spel, men jag klarade det senaste spelet igår och har inte motivation att sätta igång med nästa. Inget på TV går det heller som är värt att se och även innan förkylningen kom så var viljan att bege sig ut och träffa folk ytterst begränsad. Märkligt, förut brukade jag skrika efter att någon skulle höra av sig, men nu helt plötsligt är det bara jobbigt. Den allmänna entusiasmen börjar närma sig farligt låga nivåer, det enda som piggar upp tillfälligt är när det kan vara ett jobb på gång. Jag surfade runt lite på sajter som beskrev arbetslösheten för olika individer, det var forum som talade om självförakt och extremt låg självkänsla och en massa hjälp-dig-själv tips hur man skulle hålla psyket balanserat och samtidigt kunna ge ett positivt intryck på en eventuell jobbintervju. Jag blev lite förskräckt när jag tänkte på att jag själv strikt talat knappt varit arbetssökande mer än två månader snart och på forumen cirklade några av de riktigt långtidsarbetslösa omkring och förklarade hur man hanskas med att vara utan jobb i flera år. Tanken svindlar när man ser hur man själv har hanterat bara dessa två månader.

Finanskrisen gör såklart sitt till för humöret, det blir liksom lite svårare att tro på att någon skall tänka att en nyutbildad ingenjör är precis vad vi vill lägga pengar på just nu, speciellt inom byggsektorn! Men rekryterarna verkar uppenbarligen vara av en annan åsikt, de verkar verkligen jobba bra för att hitta en tjänst, man blir nästan lite rörd trots att man vet att det är deras jobb.

En nygammal tröst visade sig idag, när allt känns trist, innehållslöst eller jobbigt, plocka upp din gamla gitarr! Håller nu på att försöka träna in Beatels "Blackbird" som vid första genomlyssningen lät och såg extremt avancerad ut men efter ett inlärningsklipp på u-tuben visade sig vara betydligt enklare än van första åsynen gav sken av. Kul att ha ett gitarrprojekt igen, då blir det även alltid lite annat spela runt omkring, kanske kan utvidga min repertoar någon, den består väl i dagsläget av blygsamma fyra låtar eller så. Enda jag skulle vilja ha nu (förutom jobb, flickvän, fred på jord o massa pengar då...) är en flaska whisky av lagom kvalitet, så bacillerna i halsen kunde få en fingervisning om att de inte längre är önskvärda.

Dricker även mycket te, och försöker ta mig igenom min hög med böcker invid sängen. Det går trögt däremot, jag har tappat rutinen på att läsa en del, och när en bok inte har en fängslande story så får jag svårt att ta in rikt utformade beskrivningar av olika naturbilder eller sinnesstämmingar. Men hoppet finns om att bli klar med "Brevet från Peking" i helgen, får se sedan om "Dumskallarnas sammansvärjning" skall kunna göra den sällskap till handlingarna kort därefter. Jag skulle i och för sig kunna ge mig på att göra en lista över de böcker som jag planerar att läsa (säg innan jul eller så...) utan inbördes ordning:

1: Brevet från Peking (Pearl S. Buck)
2. Dumskallarnas Samansvärjning (John Kennedy Toole)
3. Fyra folklivsberättelser (Carl Jonas Love Almqvist)
4. Huset på heden (Eric Linklater)
5. Spionen som kom in från kylan (John le Carré)
6. Månen har gått ned (John Steinbeck)
7. Nordkaparen (Peter Freuchen)
8. Gulag-arkipelagen (Alexander Solsjenitsyn)
9. Det stora varuhuset (Michael Pearson)
((10. Johan Ludvig Runebergs skrifter))
11. Historien om Sverige II (Herman Lindqvist)
12. Svart opal (J. Lane Linklater)
13. Gjallarhornet (Evertz Arnessen)
14. Goldfinger (Ian Flemming)
15. En dag i Ivan Denisovitjs liv (Alexander Solsjenitsyn)
16. Fiende till Rom (Leonard Cottrell)

Hmmm, det var faktiskt en oherrans massa böcker det där... Jag får nog ge katten i både tv-serier, dataspel och allmäns slösurfande om jag ska ha en sportlig chans. Nåväl, det skall göras ett försök! Finns ingen tid att förlora, Brevet från Peking ska bli klar ikväll! En dagdrömmande arbetslös ingenjör säger prosit! och tar farväl för den här gången!