Lösryckta idéer

Ett problem jag har stött på när jag funderar på olika blogginlägg är jag ofta får en massa uppslag som jag har svårt att sy igen. Jag hittar en massa vinklar och idéer om ett eller annat ämne, men kan aldrig riktigt bestämma mig för vart jag står i frågan och rätt ofta får jag svårt att hitta en röd tråd när jag ska gå igenom min tankekedja baklänges efter att i ett ögonblink fått någon slags insikt. När tankekedjan till slut är utredd så har insikten tappat sin klang och jag saknar orden att få fram det som jag vill och alla möjliga anteckningar lyser med sin frånvaro.

Här om dagen exempelvis så följde jag kommentatorsfältet i någon lämpligt vald artikel på nätet och satt och blev så där irriterad som jag ofta blir när jag gör det. Men av en eller annan anledning så började jag läsa på om psykolanalys. Kort om denna så handlar det om en specifik terpaiform och den berömde Sigmund Freud anses i stort vara dess skapare. Har man hängt med i diskussionerna kring psykologi (vilket jag inte har) så vet man att Freud i stort har avskrivits inom ämnet. Åtminstone hans idéer om vad olika typer av beteenden har för grunder och allra helst hans drömtolkningar. I många fall där Freud försöker bekräfta sina teorier så har det visat sig att han helt enkelt skrivit ned endast det som stödde det han försökte bevisa. Inte riktigt vetenskaplig god sed om man säger. Psykoanalysen som helhet är för övrigt mycket diskuterad. Ett kraftigt argument som oftast dyker upp förr eller senare är att det inte kan kallas vetenskap, snarare pseudo-vetenskap, då det saknas vetenskapliga undersökningar i tillräcklig omfattning som alla gett tillfredsställande bevis för psykoanalysens olika teorier.

Här ska jag vara snabb med att påpeka att jag är en stor anhängare av vetenskapen. Vetenskapshistoria är ett ganska nyvaknat intresse, men det har gett mig massor och jag förstår absolut värdet av att vara försiktig i sina uttalanden kring vad som är vetenskapligt bevisat, vad som är en vetenskaplig teori och vad som kan anses vara vetenskap över huvud taget.

Problemet som jag börjar se inom vissa områden är att vetenskapen ändå vilar på några grundläggande tankar. Som jag har tolkat det så blir arbetsgången ungefär som följer: Man skaffar sig en tes, antingen byggd på tidigare bekräftade teoretiska fakta eller observationer av något hittills oförklarat fenomen, sedan försöker man härleda tesen teoretiskt och när det visat sig att man hittat någon väg som funkar så gör man, under mycket strikta förhållningsorder om tillvägagångssätt, experiment som förhoppningsvis bekräftar sin teori. Kan experimenten upprepas ett flertal gånger under liknande förhållanden och producera samma resultat så kan man bli så lyckligt lottad att den tes man lagt fram blir accepterad som vetenskaplig teori efter nödvändig mängd granskning.

Notera det återkommande konceptet av upprepning. I grunden är detta förhållningssätt mycket sunt skulle jag påstå, det duger liksom inte att säga att något garanterat funkar på endera sätt när det bästa man kan lägga fram som bevis på det är en ungefärlig 50% upplevt utfall ifrån experiment gjorda under ganska olika förutsättningar dessutom. Nyckelordet här är väl garantera, när vi säger att något är vetenskapligt bevisat, då vet vi att det med 97.5 % (det finns faktiskt en exakt procentsats som anses vara någon gräns, men just denna är tagen ur luften, jag minns att det var någonstans mellan 95-100 procent dock) är så. Det betyder inte att andra saker med mindre verkningsgrad inte funkar, vi vågar bara inte lämna garanti på det.

Nå, här någonstans börjar i alla fall i mina ögon vetenskapen att sätta krokben för sig själv. För just detta med upprepning och samma typ av utfall är något som verkar bli svårare och svårare att uppnå inom vissa forskningsområden. Ett exempel på detta är just psykologi och psykoanalys. Ställ en någorlunda allmänt riktad fråga som inte bara har ett ja eller nej svar till en mängd människor och du får sannolikt ett flertal som liknar varandra, men få eller inga som är exakt identiska. Människor är oberäkneliga, fråga dem som försökt ta fram fungerande nationalekonomiska system de senaste århundraden. Mänskliga beteenden kan ofta anas, men aldrig riktigt förutsägas och en himla tur är väl det. Men just där har du en kärnpunkt i vetenskapen som vi definierar den idag, man ska med hjälp av vetenskapen kunna förutsäga ett utfall, annars har man tydligen inte jobbat med vetenskap. Så är detta ett problem då? Ja, jag kan tänka mig att vissa inte uppskattar att det arbetsområde som de ägnar sin livstid åt blir kallad pseudovetenskap av ett gäng vetenskapsfanatiker (jodå, precis som det finns religiösa fundamentalister så finns det vetenskapliga dylika också, deras livsåskådning brukar cirkulera kring att vi i stort har upptäckt allt väsentligt redan och kan du inte beskriva det med atomer eller andra elementarpartiklar som vi känner till så finns det inte). För det konstiga här är att jag upplever det som att det flugit en ännu större prestige in i ordet vetenskap än vad som fanns innan.

Lite som att ska man forska så ska man göra det vetenskapligt, annars kan man låta bli. Men om man forskar inom områden som saknar utfall som kan upprepas då? Jag är för dåligt insatt i den senaste partikelforskningen i CERN, men jag vet att de bland annat letar efter Higgs Boson, det har varit en del i media på senaste att de kanske till och med har hittat den. Det kommer säkert dröja ett tag till innan den blir bekräftad om de nu har hittat den, men det är spännande forskning eftersom partikeln bara funnits i teorin under ett flertal decennier och förväntas ge oss förklaringen på varför vissa partiklar har massa och andra inte. Lite svaret på livets gåta nästan... Men jag strövar från ämnet, på mindre nivåer, dvs kvarkar och ännu mindre så har jag för mig att diskussionen finns att våra minsta beståndsdelar, just nu är ju strängar populära, inte kan ha en plats och laddning samtidigt, eller om det var massa och plats. Alltså, skulle du kunna lokalisera en sträng så kan du bara veta dess position, för om du skulle kunna mäta dess massa så skulle den inte vara kvar där du hittade den. Snurrigt? Jo, men så bygger strängteorins senaste tillskott (även kallad M-teori) på att det finns 11 dimensioner också. Försök göra empirisk forskning på det! Det går såklart inte, inte ännu i alla fall, men rätt många skulle nog hävda att det teoretiska arbetet kring kvantfysiken och strängteorin definitivt faller inom kategorin vetenskap. Andra hävdar såklart motsatsen.

Här kommer vi så till det som jag pratade om i början, jag har en mängd idéer och infallsvinklar kring ett visst ämne, men tenderar att tappa bort mig på vägen och till slut vet jag inte riktigt var jag ville med det hela. Men kan det vara så att vår forskning har kommit så långt att de definitioner vi har av vetenskapen idag har blivit för smala så att dessa gränser behöver omdefinieras för att vi inte ska gå miste om upptäckter av potentiell stor magnitud? Eller bryr sig de som ändå forskar inom dessa områden inte ett dugg att de får höra att de pysslar med pseudovetenskap? En sak som jag kan tänka mig kan hindra är just statliga medel. Vilka som ska få sådana brukar vara oerhört hårt reglerat, men vad skulle vi kunna vinna på att även låta vad vi idag kallar pseudovetenskapliga områden få ta del av den kakan? Ja, givetvis så kan sådana områden inte garantera några resultat på samma sätt, sållningsprocessen för vem som ska få statligt bistånd skulle bli flera gånger mer omfattande kan jag tänka mig och de som sysslar med det som redan idag faller inom kategorin vetenskaplig forskning skulle säkert föra en del väsen. Mindre pengar åt dem kan absolut göra att deras upptäckter skjuts på framtiden och det görs en stor mängd enormt viktig forskning där, tänk bara medicinsk forskning, vad den har kvar att uträtta.

Nå, jag tänkte lämna er med era tankar innan inlägget blir en bok av osammanhängande nonsens så får vi se vad nästa inlägg kan handla om lite senare. Idag är för övrigt fjärde advent och det är bara några dagar kvar innan jag får åka upp till Hälsingland och känna mig som hemma några dagar (definitivt utan Norrlands Guld, ack vad den reklamen har förstört det uttrycket!). Om vi inte hörs innan så God Jul på er alla!!

Allmänt om gnäll

När man inte är riktigt nöjd med tillvaron är folks (läs: min) reaktion ofta att gnälla. Kanske är det ett svenskt arv, jag vet inte, det är däremot en sådan där svensk grej som jag gärna hade blivit av med, för vem vill vara en gnällgubbe/kärring? Det tar dessutom oftast en hel del energi, om inte från dig själv så från den person som du eventuellt kräks ur alla dina eländen för. Att gnälla har dessutom en oerhört negativ klang, seriöst, man kan bli svårt deprimerad för mindre, bara man hör ordet. Men dilemmat då? Jaa, jag anser såklart att jag inte gnäller för intet, det är något i min tillvaro som helt enkelt inte lever upp till mina förväntningar om hur den borde vara och detta i sådan utsträckning att det påverkar resterande tillvaro till den milda grad att det som faktiskt är bra hamnar i skymundan. När är det ok att gnälla? Jag tror att det optimala ofta är att gnälla tillsammans med någon, det spelar egentligen inte så stor roll vem, det enda som är av avgörande betydelse är att den andra personen du ska gnälla med på intet vis får ha saker att gnälla över som vida överglänser dina egna (eller tvärt om). Resultatet i det fallet blir nämligen oftast att man sitter och skäms ögonen ur sig för att man vågar gnälla över så triviala saker när andra människor drabbas av så mycket elände så man inte fattar hur de kliver upp om morgonen. Om det är ditt sällskap som har triviala saker att gnälla över så infinner sig såklart inte den känslan, men av respekt för den andra individen så tycker jag nog att man ska avstå då, såtillvida inte nämnda sällskap tillhör amatörpsykologaspiranternas skara och förtroligt förklarat att de minsann inte har något emot det alls. Då är det bara att skjuta bollen i öppet mål. Men idealfallet är som sagt när båda/samtliga (det är inte nödvändigtvis en paridrott det här) ligger på samtliga nivå, då kan man gnälla och klaga av hjärtans lust tills man ofrånkomligen börjar överdriva konsekvenserna av alla ens problem. Någonstans kring där man inser att det faktum att man har svårt för den där kollegan på jobbet nog egentligen är orsaken till svälten i Etiopien och den Grekiska finanskrisen brukar fniss vidta och rent allmänt känner man förhoppningsvis en viss lättnad av att ha fått ventilera sig ordentligt. Anledningen till att man gnällt har givetvis inte försvunnit, men den kanske blir lättare att hantera i någon dag och har man riktig svintur så hinner något hända då som gör att det inte behöver ge en anledning att gnälla något mer.

Så är dock inte fallet just nu. Själva situationskällan kan mycket väl försvinna av sig själv (min alltså), problemet är att jag inte vet hur lång tid det kommer ta och hur lång tid det är värt att vänta. Om jag skulle ta beslutet att inte vänta så innebär det genast en mängt extremt omvälvande förändringar i min tillvaro, förändringar som i sig kan vara mer eller mindre ödesdigra också beroende ur ett tidsperspektiv som är allt annat än tillförlitligt. Skulle jag exempelvis ta beslutet idag, blir förändringarna väldigt ödesdigra och oddsen att jag skulle ta stiget ur askan in i elden, extremt goda. Det brukar finnas många (för att låna ett uttryck av den nästan alltid helt fantastiske Jan Berglin) ”plattnackar” som klämkäckt och utan ansträngning kan häva ur sig uttryck i stil med ”bara du kan förändra ditt liv om det inte fungerar så som du vill” och den allestädes närvarande responsen som stinker av en tjatig det-finns-alltid-ursäkter-attityd; ”det är inte så enkelt som du tror” upprepar sig som ett mantra i mitt huvud varje gång. Problemet är väl just det, det är egentligen enkelt, det är bara att göra. Om man väljer att inte se konsekvenserna av det man gör alltså. Där klämmer skon lite extra, sedan vi var små har våra föräldrar försökt inpränta i oss att tänka efter före och använda det mytomspunna sunda förnuftet, vilket oftast är direkt relaterat till just konsekvensanalys. Här om dagen fick jag höra att just den förmågan (eller den delen av hjärnan?) inte är fullt utvecklad hos människor förrän de kommer i 20-års åldern, vilket beklämmande nog talar om för oss att staten tydligen hade rent av vetenskapliga belägg för att sätta en myndighetsålder vid 18. Ibland häpnar man… Men jag irrar från ämnet. Jag kan inte låta bli att göra konsekvensanalysen, det är trots allt mitt mest utmärkande personlighetsdrag att nojja över saker, bra eller dåliga, så då blir konsekvensanalysen (precis som mitt gnällande) extremt mörk och bister. Som resultat av detta anser jag snart förändring som omöjlig på eget initiativ, det måste helt enkelt komma en yttre omständighet och påverka utgången. Så då är frågan egentligen, vart går gränsen? När orkar jag inte vänta längre? Hur vet jag när det gått för långt? Jag tror egentligen inte att det kommer gå för långt, inte på det sättet att det påverkar min hälsa eller något, det mest allvarliga här är väl att det just påverkar resterande del av min tillvaro i sådan utsträckning att det hindrar mig från bli nöjd (eller gud förbjude; lycklig?).

Jag har för övrigt vid två tillfällen i detta inlägg använt mig av något så farligt som ett semikolon, om någon närvarande språkpolis vill slå mig på fingrarna för inkorrekt användande så är det nog faktiskt i sin ordning då jag gärna emottager undervisning i just korrekt användande av nämnda skiljetecken.