Ignorance is bliss?

Så, för att fördriva tiden en för några minuter så gjorde jag ett av de totalt meningslösa men ändå ganska underhållande internetenkäterna idag. Eller... jag gjorde ett gäng, men det var en fråga som stannade kvar ett tag. Frågan var kort och gott; skulle du föredra att vara rik och dum eller intelligent och ful? Jag skall med en gång säga att jag inte tänker slänga mig in i någon slags debatt kring vad som anses vara intelligent eller inte, det låter jag vara upp till var och en. Det brukar i vilket fall som helst ofta vara en gräsligt subjektiv bedömning. Studenten inom mig förfasades hur som helst kraftigt över att jag ens övervägde att se mig själv som en dumskalle. I slutändan så valde jag ändock att vara snygg och dum om jag fick välja.

Vadan då detta? Värdesätter jag inte den vetskap, inlärningsförmåga och (hoppas jag) kritiska observationsförmåga och ifrågasättande som jag anser mig besitta? Jo, självklart gör jag det. Men vad är det som driver en vidare i ens strävan att lära sig mer? Oftast skulle jag väl tro att det handlar om att man känner att man inte utnyttjat sin fulla potential om man inte utmanar det sinne man begåvats med. Men frågan är vad man får för det. Jag skulle hävda att titeln på detta inlägg, ignorance is bliss, som jag för övrigt har svårt att översätta på något träffande sätt så här på rak arm, faktiskt innehåller mer sanning än man kanske vill erkänna.

Kan det vara så att en person som vi inte uppfattar som intelligent, egentligen har bättre förutsättningar för ett lyckligt liv? Är det inte ganska lätt hänt att desto intelligentare man är, desto mer komplicerade förväntningar har man på tillvaron? Den intelligens som man begåvats med som inte godkänner att man inte utnyttjar den ser istället till att man med stor inlevelse och dåligt samvete tar in desto mer av dystra rapporter från omvärlden, där budskap om miljöförstöring, krig, svält och storpolitiska rävspel blandas med bilder av barn som lider, människohandel och psykiskt sjuka individer som ouppmärksammade av vårt sammhälle kan begå bestialiska handlingar. Jag får känlsan av att som intelligent individ så är det mitt sociala ansvar att känna för de här budskapen, att mitt samvete skall trigga igång någon slags aktion emot det hela. Samtidigt som mängden budskap mest blir så överväldigande att man inte vet i vilken ände man skall börja. Helst vill man börja över allt på en gång, men i slutändan gör man ingenting eftersom man ser till sitt eget hus först och tänker att när min ekonomi är ordnad skall jag minsan göra något. Så får man dåligt samvete för det också, för är det något man kan vara säker på är att hur illa man än har det så finns det någon som har det värre.

Men jag är på väg från ämnet. Kärnfrågan handlar om vad min större intelligens har gett mig personligen som jag egentligen inte hade kunnat vara utan? Hade jag inte varit lika intelligent från början så hade jag troligtvis aldrig saknat det heller? Jag tänker själv på hur pass komplicerat livet skall vara så ofta, men är inte det en frukt av att jag komplicerar det själv som en naturlig följd av den mer eller mindre stora intelligens som jag begåvats med? Hade jag inte varit en nöjdare person med enklare förväntingar på tillvaron? Det som jag i mitt stilla sinne ser som den största lyckan, att hitta sin livskamrat och leva sitt liv med denna i kärlek, är i vilket fall som helst inget som på något sätt är kopplat gentemot intelligens. Förmågan att älska är jag rätt säker på finns i de allra flesta som inte har någon form av allvarlig störning.

Det man inte vet mår man inte dåligt av? Och vi pratar inte om lögner och svek här, utan mer vad olika personer har kapacitet att verkligen ta in och ta ett emotionellt ställningstagande till. Jag undrar jag... Undrar till exempel om jag suttit inne lite för länge den här helgen, kanske inte skulle skada om jag kom bland lite folk. Isolering leder ofta till funderingar som i och för sig kan vara rolig tankeverksamhet, men sällan leder till något produktivt i slutändan. Men ändå, iden om att vara en lycklig, snygg idiot är ändå mer tilltalande anser jag än att vara en sönderstressad nobelprisvinnare med dåligt samvete och i kraftigt behov av plastikkirurgi och kurer mot magsår. Bästa vore naturligtvis en lyckad blandning av de båda, men det var inte det frågan handlade om.

Jag inser här att jag på intet sätt har behandlat frågeställningen objektivt, men det var å andra sidan inte meningen heller. Kan väl för ros skull även tillägga efter alla skriverier om min stora intelligens att jag i bästa fall ser mig som snäppet över nåt slags nationellt genomsnitt vad gäller allmän inlärningsförmåga. Vad gäller alla andra möjliga aspekter som kan falla inom begreppet intelligens tänker jag inte föröska katalogisera, det känns bara för begränsat. Men ibland får man svänga sig med luddiga uttryck för att ens kunna dra upp ett ämne till diskussion...

Nä, nog nu, om ni kära läsare inte har skrämts bort för all framtid av detta något tunga och säkert en aning förvirrade inlägg så lovar jag lite lättare läsning nästa gång, som förmodligen fokuserar på skogshuggning, naturupplevelse, kanske ett och annat kort taget med tvivelaktig mobilkamera och med lite tur en intervjumöjlighet om en spännande tjänst? Peace!