Det går hit, det går dit, det går runt en liten bit

Vissa dagar är, som de flesta är medvetna om, upp, andra är ner. Idag var typisk ner. Inte för att något gick fel eller något egentligen kom på skam. Dagen bara seglade förbi totalt obemärkt i en lång rad av dagar som liknar varandra nästan otäckt mycket. Det är fortfarande helt ok att sätta sig i bilen och åka till skogen på mornarna, att jobba med kroppen på det sättet stänger fortfarande på ett behagligt av alla möjliga funderingar som man kan tänkas ha och skjuter dem bekvämt på framtiden för några timmar. Den som inte behåller allt fokus på det den gör ute i skogen har egentligen bara satt en timer till när motorsågen sågar något som man gärna hade haft kvar.

Kom hem och kollade full av förhoppning telefonen och hoppades att någon skulle ha ringt. Men nej, så var det inte såklart. Ett liitet positivt ljus tändes när jag såg att jag fått mail från Siemens om deras trainee program. Tydligen hade jag klarat första gallringen, och nu skulle jag sätta mig ned och göra ett online-test för att kolla olika av mina egenskaper. Testet stod det skulle ta en timma, så jag har inte gjort det än, de ville ha mina resultat senast den 5:e november så ingen riktig panik än. Frågan om jag vill jobba för Siemens tar vi senare, men jag tror att man inte kan säga nej till något sådant. Även om jag helst vill in på byggbranschen, så väger Siemens internationella vidd upp en hel del. Är lite nervös för att min totala otalang på allt elektrisk kommer att skina igenom däremot.

Hade även ett mail från ett företag i Oslo som ville ha mig som försäljare av alarmsystem gentemot privatmarknaden där. Det vete katten alltså... iofs är säkert lönen väldigt bra, trots de höga levnadsomkostnader som finns i den staden. Men säljare undrar jag ärligt om jag skulle klara av speciellt bra. Mja, jag skall låta mailet ligga någon dag och mogna så får vi se. På plussidan är att det finns en del riktigt skojiga människor i Oslo och en hel drös med härliga människor därtill utspridda över Norges vidder, men å andra sidan blir nog polarna som starkt räknat med att jag flyttar till Stockholm snarast ganska besvikna. Även jag... går inte att komma ifrån att jag helst vill till stockholm nu.

Mer då... äsch, när jag skrivit det jag just skrev inser jag att jag inte har fog alls för att påstå att jag skulle vara nere och dagen vara skit. Det stämmer faktiskt inte. Men den är inte särskilt bra heller, den bara är. En farlig grej när man sitter så mycket vid internet som jag gör i dagarna, är att man kan bli väldigt tydligt påmind om sin eventuellt ensamma situation. Det är aldrig bra. Jag är singel, jag har varit singel i princip hela mitt liv. Varför då? har jag fått som motfråga mer än en gång och jag har aldrig kunnat svara på den heller. Nästan så länge tillbaka som jag kan minnas så har jag velat ha en flickvän (jag var inte speciellt avskräckt av de mytomspunna "tjejbacillerna" när jag var liten, i stil med nationalikonen Sune så hade jag istället ett mycket gott öga till tjejer redan i förskoleåldern). Att det sedan aldrig blivit av, tjaaa, mycket bra fråga. Jag har naturligtvis en mängd förklaringar efter att ha hängt på massvis med forum och bara snackat med någon av de härliga tjejkompisar jag har. Det sitter nämligen inte i det, nog kan jag tala för mig om det är så. Ingen tunghäfta här inte. Inte ser jag ut som Nessies fulare bror heller. Självförtroendet är kanske inte i världsklass standard, men jag kan inte påstå att det är raka motsattsen heller. Många har väl föreslagit just det att man kanske "vill" lite för mycket och får det där ack så oatraktiva draget av desperat över sig. Eller så överanalyserar man för mycket, ungefär som jag gör nu.

Livet som singel har jag lärt mig att leva med, det fanns inga alternativ helt enkelt. Men det hjälper inte att vissa dagar så svider det det där lilla extra, över att man inte har någon vid sin sida som man kan dela tillvaron med. I bra som dåligt. Sådana dagar så skriver man gärna under på att människan nog inte är skapt till att vara ensam trots allt. Andra dagar ger det sig på självkänslan istället, och man får någon krypande känsla av att man är mindre värd eftersom man inte kan locka till sig en flickvän. Lyckligtvis är de dagarna rätt få och långt emellan nu för tiden.

Jag insåg just en märklig sak, jag startade den här bloggen främst för att kunna tillgodose ett visst behov av att skriva av mig då och då. Men tråkigt nog verkar den känslan främst finnas där när jag av en eller annan anledning är frustrerad och/eller lite nere. Det borde jag försöka göra bättring på, det duger inte om bloggen bara blir en källa till elände, vem i hela friden vid sina sinnens fulla bruk skulle utsätta sig för sådan läsning?

Med löfte om bättring, det här är DS som säger: Peace!