Stjärnorna (eller var det sveriges radio?) skickar subtila meddelanden

Några dagar sedan sist nu igen. Helgen förflöt med en utgång på lördagen som rann ut i händelser jag helst glömmer. Några glas för mycket och omdömet rann ut genom öronen och lade sig i en pöl runt fötterna medans jag gick iväg totalt ovetandes. Sällskapet for lyckligvis hem tidigt på morgonen (under omständigheter som jag inte tänker ta upp) men hade lyckats lura av mig mitt nummer i fyllan och villan. Det ledde till jobbiga samtal under två dagar, vi håller tummarna för att åsikten gick fram igår så fler slipper komma. Dylika episoder gör mig tveksam till hela projektet med att skaffa en flickvän alls, men som i allt annat måste man väl våga krasha några gånger om man ska ha en chans att hitta nåt bra nångång.
Skit i det nu. Sanningen är att jag i skrivande ögonblick ändå har en eufori i kroppen som inte riktigt vet var den ska ta vägen. Jag har äntligen fått jobb!! Så enormt jäkla tokskönt!! Ska börja jobba den 7:e jan. som v/a utredare i Gävle. Det blir med andra ord ingen stockholmsflytt som jag så ordentligt hade riktat in mig på, men vad är det de säger, det blir aldrig som man tänkt sig? Hur som helst så är jag jättenöjd iaf. Gävle har gett bra intryck på mig, tjänsten verkar upprikigt mycket rolig och utmanande, samt att jag slipper känna oro för att bli uppsagd när som helst (vilket jag nog hade gjort om jag fått ett jobb i byggbranschen i stockholm i dagsläget, inte den tryggaste branschen i dagsläget precis....). Så nu är det lägenhetsraggning som gäller för fullt. Det känns så obeskrivligt bra att livet kan komma ur detta limbo och börja rulla igen, nästan overkligt! Och mitt i den tid när media skriver om si och så många uppsägningar överallt. Ja, nu är det faktiskt riktigt lätt att leva!

Vaknade imorse med en helt ny energi, trots att jag gick och lade mig efter ett igår natt slog ögonen upp tvärpigga kvart i sex imorse. Förnuftet sa att jag borde försöka sova någon timme till, så jag låg kvar till halv åtta. När det börjat ljusna gav jag mig iväg på årets första skidtur med farsgubben. Vädret var perfekt, -5 grader, torr snö och strålande himmel. Visst, jag har legat av mig i träningen oerhört det senaste året, men nu skulle en nytändning till, jajamensan! Det var tillåme så att när startnyckeln vreds om i bilen så började precis ledmotivet till Rocky "eye of the tiger" och jag satt och bet mig i tungan för att inta skratta högt och tänkte att nu talar banne mig stjärnorna med mig också. Det skulle visa sig att det på sin höjd handlade om Sveriges Radio, vilket inte alls är lika klatshigt, för skidturen inleddes ganska snabbt med den första omgången astma på ungefär tre år. Troligtvis beroende på total brist på vana vid ansträgning och kall luft. Blodsmaken låg konstant i munnen som en hinna och i första utförsbacken bar det naturligtvis ut i grönskan i en spektakulär praktvurpa. Jag drog ned på tempot och knatade envist på tills en misslyckad kommunikation mellan mina strumpor och pjäxor gnagde hål på en tå och jag fick se mig slagen för dagen när blodvite uppstod. Lite nöjd ändå noterade jag att i min envishet och lägre ambition på tempo hade astman gett med sig något, och jag hade lyckats släpa mig runt ungefär fem km. Jag är fast besluten att ge mig ut imorgon igen med plåster och bricanyl i högsta hugg, här skall inte ges tappt!

Nu ska jag gå och ringa på en lägenhet tror jag! Sköt om er! Och bloggen kommer inte läggas ned än på ett tag så fortsätt för all del att kolla in här titt som tätt!