Allmänt om gnäll

När man inte är riktigt nöjd med tillvaron är folks (läs: min) reaktion ofta att gnälla. Kanske är det ett svenskt arv, jag vet inte, det är däremot en sådan där svensk grej som jag gärna hade blivit av med, för vem vill vara en gnällgubbe/kärring? Det tar dessutom oftast en hel del energi, om inte från dig själv så från den person som du eventuellt kräks ur alla dina eländen för. Att gnälla har dessutom en oerhört negativ klang, seriöst, man kan bli svårt deprimerad för mindre, bara man hör ordet. Men dilemmat då? Jaa, jag anser såklart att jag inte gnäller för intet, det är något i min tillvaro som helt enkelt inte lever upp till mina förväntningar om hur den borde vara och detta i sådan utsträckning att det påverkar resterande tillvaro till den milda grad att det som faktiskt är bra hamnar i skymundan. När är det ok att gnälla? Jag tror att det optimala ofta är att gnälla tillsammans med någon, det spelar egentligen inte så stor roll vem, det enda som är av avgörande betydelse är att den andra personen du ska gnälla med på intet vis får ha saker att gnälla över som vida överglänser dina egna (eller tvärt om). Resultatet i det fallet blir nämligen oftast att man sitter och skäms ögonen ur sig för att man vågar gnälla över så triviala saker när andra människor drabbas av så mycket elände så man inte fattar hur de kliver upp om morgonen. Om det är ditt sällskap som har triviala saker att gnälla över så infinner sig såklart inte den känslan, men av respekt för den andra individen så tycker jag nog att man ska avstå då, såtillvida inte nämnda sällskap tillhör amatörpsykologaspiranternas skara och förtroligt förklarat att de minsann inte har något emot det alls. Då är det bara att skjuta bollen i öppet mål. Men idealfallet är som sagt när båda/samtliga (det är inte nödvändigtvis en paridrott det här) ligger på samtliga nivå, då kan man gnälla och klaga av hjärtans lust tills man ofrånkomligen börjar överdriva konsekvenserna av alla ens problem. Någonstans kring där man inser att det faktum att man har svårt för den där kollegan på jobbet nog egentligen är orsaken till svälten i Etiopien och den Grekiska finanskrisen brukar fniss vidta och rent allmänt känner man förhoppningsvis en viss lättnad av att ha fått ventilera sig ordentligt. Anledningen till att man gnällt har givetvis inte försvunnit, men den kanske blir lättare att hantera i någon dag och har man riktig svintur så hinner något hända då som gör att det inte behöver ge en anledning att gnälla något mer.

Så är dock inte fallet just nu. Själva situationskällan kan mycket väl försvinna av sig själv (min alltså), problemet är att jag inte vet hur lång tid det kommer ta och hur lång tid det är värt att vänta. Om jag skulle ta beslutet att inte vänta så innebär det genast en mängt extremt omvälvande förändringar i min tillvaro, förändringar som i sig kan vara mer eller mindre ödesdigra också beroende ur ett tidsperspektiv som är allt annat än tillförlitligt. Skulle jag exempelvis ta beslutet idag, blir förändringarna väldigt ödesdigra och oddsen att jag skulle ta stiget ur askan in i elden, extremt goda. Det brukar finnas många (för att låna ett uttryck av den nästan alltid helt fantastiske Jan Berglin) ”plattnackar” som klämkäckt och utan ansträngning kan häva ur sig uttryck i stil med ”bara du kan förändra ditt liv om det inte fungerar så som du vill” och den allestädes närvarande responsen som stinker av en tjatig det-finns-alltid-ursäkter-attityd; ”det är inte så enkelt som du tror” upprepar sig som ett mantra i mitt huvud varje gång. Problemet är väl just det, det är egentligen enkelt, det är bara att göra. Om man väljer att inte se konsekvenserna av det man gör alltså. Där klämmer skon lite extra, sedan vi var små har våra föräldrar försökt inpränta i oss att tänka efter före och använda det mytomspunna sunda förnuftet, vilket oftast är direkt relaterat till just konsekvensanalys. Här om dagen fick jag höra att just den förmågan (eller den delen av hjärnan?) inte är fullt utvecklad hos människor förrän de kommer i 20-års åldern, vilket beklämmande nog talar om för oss att staten tydligen hade rent av vetenskapliga belägg för att sätta en myndighetsålder vid 18. Ibland häpnar man… Men jag irrar från ämnet. Jag kan inte låta bli att göra konsekvensanalysen, det är trots allt mitt mest utmärkande personlighetsdrag att nojja över saker, bra eller dåliga, så då blir konsekvensanalysen (precis som mitt gnällande) extremt mörk och bister. Som resultat av detta anser jag snart förändring som omöjlig på eget initiativ, det måste helt enkelt komma en yttre omständighet och påverka utgången. Så då är frågan egentligen, vart går gränsen? När orkar jag inte vänta längre? Hur vet jag när det gått för långt? Jag tror egentligen inte att det kommer gå för långt, inte på det sättet att det påverkar min hälsa eller något, det mest allvarliga här är väl att det just påverkar resterande del av min tillvaro i sådan utsträckning att det hindrar mig från bli nöjd (eller gud förbjude; lycklig?).

Jag har för övrigt vid två tillfällen i detta inlägg använt mig av något så farligt som ett semikolon, om någon närvarande språkpolis vill slå mig på fingrarna för inkorrekt användande så är det nog faktiskt i sin ordning då jag gärna emottager undervisning i just korrekt användande av nämnda skiljetecken.

Det här med att skriva...

Det fanns ju en anledning till att jag ville ta upp bloggen igen. Att jag hade sett hos mig själv ett uppdämt behov av att skriva. Det brukar som vanligast manifestera sig i orimligt långa meddelanden, antingen via sms eller mail av allehanda slag. Det var på detta sättet som bloggen kom till från första början. Nu när jag föresatt mig att försöka sparka liv i min gamla blogg igen så har exakt samma problem som jag hade då uppenbarat sig. Nämligen att när jag väl ska sätta mig och skriva så kommer jag inte på något, och precis som jag kan ha enormt svårt för att bara kallprata i telefon om ingenting alls (har även en mild telefonskräck som gör att jag förutom att jag har svårt att lyfta luren i största allmänhet så blir jag närmast nojjig när jag väl pratar i telefonen, vandrar omkring i lägenheten som en osalig ande och kan liksom inte slappna av) så är det fruktansvärt svårt att skriva på samma sätt. Vad fyller det för funktion liksom? Jag, som de flesta andra bloggare, när ju dessutom en önskan om att några ska läsa det man skriver och jag har svårt att tänka mig att folk stannar kvar om för mycket är osammanhängande babbel om precis ingenting eller gräsligt mundana saker som vad jag åt till frukost (vilket skulle bli ännu tråkigare eftersom jag inte äter frukost). Det finns nu i och för sig kändisbloggare som kraftigt kan motbevisa mig i den tesen, men det tänker jag ignorera då det ändå inte har med sakfrågan ur mitt perspektiv att göra.

Men så lunchade jag med en god vän igår som i sedvanlig ordning kläckte ur sig en lysande idé sådär i förbifarten. Där satt jag som bäst och ondgjorde mig över att jag trots mitt uppdämda behov konstant drabbades av skrivkramp när jag väl satte mig vid datorn och loggade in på bloggen.

-Jamen skriv om det då.

'Såklart', tänkte jag, så enkelt kan det ju faktiskt vara. Så nu skriver jag om det som synes. Detta måste vara ett synnerligen välkänt problem kan jag tänka, inte minst hos de som på ett eller annat sätt livnär sig eller åtminstone erhåller någon som helst form av monetär ersättning för sina nedplitade rader. Efterforskningar har inte genomförts i ämnet ännu (av mig alltså) men sannolikt ligger ett forum eller fjorton och bara väntar på att få dela med sig av tre encyklopedier av goda råd. Vi får se om det leder till bättring.

En annan sak man kanske får börja med är väl att försöka ha med sig ett anteckningsblock vart man än går. Jag har förstått att det är ganska vanligt hos mer professionella författare/journalister/samhällsgranskare/etc annars har man liksom små utsikter att minnas det där tänkvärda när skallen låser sig framför tangentbordet. Som igår, samtalen flödade från det politiska läget i Sverige till dataspelens värde som litterär motsvarighet samt diverse personliga ärenden som på intet vis kommer redovisas här. Tänk vad en anteckningsbok hade kunnat förmedla för guldkorn efter en sådan kväll? Men då kommer man väl till baksidan av det också, jag är för mycket livsnjutare för att inte kunna vara så mycket 'här och nu' som möjligt och då blir hela processen av att avbryta ett samtal för att plita ned några rader om det extremt overkligt. Så kan man ju inte ha det, eller?

Första dagarna i nya staden

Ok, så det är snart ett år sedan jag hamnade i Stockholm, men jag kom på att under mina första dagar inträffade en serie händelser som vid tillfället var allt annat än muntra, men som ändå bjuder på lite humor. Händelserna sammanfattade jag i ett mail till min förra chef när hon förhörde sig om hur storstan behandlade mig. Så, på några rader så kan ni läsa vad jag skrev för några månader sedan:

Första dagen på jobbet idag, känns spännande! Synd bara att allt hamnade lite i skuggan av att jag blev utelåst från min egen lägenhet igår kväll. Jag fick ju nycklarna i fredags (en uppsättning om två nycklar bara…) och flyttade sedan under lördagen. Så långt allt väl. Sedan sov jag hos släkten i Vaxholm till söndagen och for till lägenheten för att greja lite, på eftermiddagen var jag sedan bortbjuden på middag hos min kusin i Täby. Detta skulle visa sig bli smått ödesdigert. Efter en väldigt trevlig middag med tillhörande vin kommer jag så hem till min bostad närmare tiotiden och blir väldigt varse att min lägenhetsnyckel minsann inte rår på porten till huset! Frustration ditt namn är David… Det var nog tur att varken mäklaren eller säljaren var där just då. Jag fick sonika ringa mamma som kom och hämtade mig i Danderyd och pallra mig iväg till jobbet imorse minus alla papper jag skulle haft med mig egentligen som låg i tryggt förvar i min låsta lägenhet. Hoppas jag kan få ordning på det här idag bara, jag är inte så pigg på att börja leva efter begränsade utegångstider så här efter trettio. Jobbet å sin sida verkar lovande, om jag får koll på IT’nJ

Mmm, så såg det ut då... Tillbaka till verkligheten då, fast jag kan inte säga att jag lever så himla mycket i verkligheten just nu, den är för trist. En ny bekantskap har återinvigt mig till spelens trevliga värld och denna helg som egentligen var vikt för tvätt, städning och allmän uppsträckning blev inte riktigt som jag tänkt mig. Tvätten fixade jag, men sedan fick jag en ingivelse och slog igång Dragon Age: Origins på min PS3 och... "that's all she wrote". Nu är det söndag kväll klockan halv nio och det enda jag lyckats med under helgen var att laga till ett storkok rotmos och oxbringa. Blev hyfsat. Å andra sidan har jag bara sista questen kvar på Dragon Age! Ja.. om man inte räknar de expansions som framåt jul kommer laddas ned då... Nå, två inlägg på en vecka, kanske kan bli något det här igen?

 

Åren går...

Jag ska inte säga att detta innebär att jag kommer bli en flitig bloggare, men man kanske skulle ge det hela ett försök igen? Under de år som gått så har jag bytt från Gävle till Stockholm, från hyresrätt till bostadsrätt, från kommunalt till privat jobb, från VA till bygg och från Mercedes till Saab. Det är väl egentligen det. Lite andra omvälvande saker har också hänt, men valda delar av privatlivet tänker jag mig fortsätta hålla i skymundan, så det får vara osagt.

Det jag väl kan tillägga nu är att jag åter igen hamnat i spelens värld efter några års uppehåll, Oblivion fyller många tomrum just nu.

Mer kommer?

Det där stora L:et i pannan?

Få saker får en att känna sig så föraktfullt klantig som när man går ned till sin bokade tvättstuga och inser att det var igår som tvättiden var. Är man dessutom som jag längst in i garderoben och hämtar strumpor och underkläder och inser att ett besök på klädaffären just blev en oundviklig realitet så späs klantigheten på ytterligare några lager.

Egentligen borde det hela borga för att jag skulle kunna ge mig ut på den där cykelutflykten istället som jag hade planerat innan jag kom ihåg att jag hade den (felplanerade) tvättiden. Tyvärr har jag i min lathet fortfarande inga stänkskärmar till min cykel och regngudarna har stadigt vägrat släppa taget om Gävle sedan i fredags. Det enda som står på schemat är således att göra kroppkakor i eftermiddag, vilket jag egentligen borde börja förbereda lite redan nu, men jag ids bara inte. Lustigt hur jag måste ha någon slags planerad aktivitet för att få igång mig. Om jag inte har det ligger jag lätt kvar i soffan hela dagen och slänger bort den på tv-serier som även om de är intressanta knappast tillför något på det stora hela i tillvaron. Men har jag bara en grej som jag måste göra så ramlar genast en massa andra aktiviteter, såväl måsten som frivilliga, bara in och jag får hejdlöst med saker gjorda. Verkar som den här helgen kommer hamna i facket "i stort sett menlös". Enda trösten är att jag åtminstonde har gnetat in de första takterna till Stings "Shape of my heart" på gitarren och läst in de första kapitlen i Wicca - A guide for the solitary practitioner. Vafalls tänker ni nu, tror karln han är en trollkarl? Nja, men det ska inte stickas under stol med att jag under större delen av mitt liv lekt amatörfilosof, och Wicca traditionerna (finns en mängd) sitter onekligen på en hel hög med intressanta idéer som inte förtjänar att fnysas åt enkom tack vare ett namn som getts knasiga vibbar av diverse hollywoodproduktioner.

Jahapp, där flög jag iväg och försökte förklara mig, det ska man naturligtvis inte behöva, men så är jag lätt paranoid också. Ett av mina många fel och brister:) Så vad ska jag ägna söndagen åt? Tjaa, kanske flirta lite online och se om jag kan boka in en eller annan date under veckan, laga nämna maträtt och fixa matlådor och om jag får tummen ur så skulle det vara härligt att göra en lite mer omfattande städning av lägenheten än de vanliga snabba dammsugningarna. Vi får se... Det kan bli så att jag ägnar mig uteslutande åt tv-serier av slaget twin peaks, ncis och supernatural också. Lite mer gitarr blir det säkert också.

...och dagarna bara ramlar på..

Ja, jag vet, jag hade hoppats på att skriva redan i början av veckan, men det blir aldrig som man tänkt sig, det antar jag ni vet vid det här laget. Veckan har har bestått av två enkla saker: jobb och träning. Har lyckats förpassa mig till gymmet tre gånger, tisdagen så tog jag på mig mina nyinköpta fotbollsskor, köpte en billig boll och cyklade iväg till närmsta planen som stod att finna. Några rusher, skott på mål och inlägg senare så hade jag kommit fram till ett gäng slutsatser. För det första så gör gym absolut nada för din lungkapacitet såvida du inte ägnar större delen av tiden åt löpbandet. Tio års feströkande och en total ovana för intervallträning gjorde att jag efter en ganska kort stund funderade på om jag hade fått tillbaka min gamla astma, för det var rent eländigt att försöka andas. Jag insåg även att de lårmuskler som är till största delen ansvarig för själva skott-tekniken bör väckas med största försiktighet, annars kommer skador att uppstå illa kvickt, jag var en mycket stel man när jag till slut drog mig hemmåt. Till sist så upptäckte jag (med någon slags resignerad tur-i-oturen känsla) att mina nya skor nog trots allt var ett nummer för stora. De satt inte riktigt så tight som jag kanske hade önskat. Fördelen var att jag givetvis precis där hade en fullt förklarlig ursäkt inför min förväntade fiasko när min fotbollspremiär var ett faktum.

Premiären dröjde till torsdag, och något fiasko blev det faktiskt inte, om jag ska vara helt ärlig gick den lite bättre än vad jag hade vågat hoppas på. Men kondisen var fortfarande riktigt usel, även jämfört de övriga korplirarna på plats. Förhoppningsvis ska jag kunna ändra på det en aning under sommaren. Galet roligt var det iaf, det rådde en mycket vänskaplig stämning och jag kände aldrig att mina smalben var i någon större fara. Tydligen fick jag någon gång under träningen en stämpling eller så, då jag upptäckte imorse att det var fasligt svårt att få på sig skorna. Men det har nästan gått över nu. När jag cyklade hem från träningen med gräsfläckar på knäna och blöta fotbollsstrumpor korvade över fotknölarna slogs jag dessutom av en nostalgitripp av det häftigare slaget och kunde nöjt konstatera att skor, benskydd och strumpor inte skulle bli ett inköp förgäves.

Nu insåg jag just att jag glömt att skriva om vad som skedde förra helgen, men ärligt talat var inte det en hel massa. Jag var på ett fint dop, drack en och annan drink, hängde med lite kompisar, svor över en dålig match av sverige, hurrade över en annan match i tennis samt dansade järnet med galet snygga tjejkompisar på ett uteställe i stockholm fram till småtimmarna. Den här helgen händer inte massor, ska pyssla lite i lägenheten tror jag, klinka lite gitarr och kanske kanske åka på streetrace i Hofors... vi får se...

Simma lugnt!!

Planer på gång

Sommaren ser minst sagt lovande ut. I måndags införskaffade jag biljetten som kommer köpa mig fullständig lycka under några dagar i Juli, jag pratar om biljetten till Roskilde. Jag och polaren B har gjort gemensam slag i denna ypperliga idé!! Det kommer bli helt galet kul är jag tvärsäker på. Tältfrågan och transportfrågan är redan löst (eller kommer bli inom de närmsta dagarna). Personligen måste jag bara lösa frågetecknet att jag i dagsläget inte äger ett regnställ eller några gummistövlar, något som enligt erfarna festivalrävar är ett otvetydigt måste på Roskilde. Jag överlevde tre år på Hultsfred utan sagda regnkläder, men Roskilde är tydligen inte alls stöpt i samma form.

I helgen som var så gifte sig två goda vänner till mig uppe i Hälsingeskogarna, en utomhusvigsel på årets hittills varmaste dag på en hembygdsgård med kanske Sveriges vackraste läge (på en sluttning ner mot en spegelblank Norrdellen, det var som något tecknat av John Bauer). Eftersom jag trots allt är en hopplös romantiker, något jag häftigt motargumenterade en gång i tiden, så bidrog det naturligtvis till att jag tyckte det var en helt fantastisk dag, och jag är fantastiskt glad för paret, de passar nästan osannolikt bra ihop. Jag och kompisgänget slog våra kloka (nåja) huven ihop och kom fram till att vår bröllopspresent till dem helt enkelt blir att vi kommer och målar om deras nyinköpta gård (trebyggd Hälsingegård, inget man gör helt lättvindigt) i sommar som är i stort behov av några skvättar falu rödfärg. Nu ska det bara planeras in i almenackan också.

Helgen som tar sin början imorgon ska jag ner till Stockholm. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte hinner träffa alla jag skulle vilja, men huvudanledningen till att jag ska ned är för att mitt kusinbarn ska döpas, och då får det stå före allt annat helt enkelt. Jag funderade nästan skallen i bitar innan jag kom på vad jag skulle köpa för dopgåva, inte det lättaste det där. De där småprylarna som ungen aldrig kommer se åt har jag svårt för. Jag tog en chansning och köpte två årgångar av boken "Bland tomtar och troll". Det är fina böcker med riktigt bra och gammaldags sagor i, jag är själv väldigt svag för sagor (ihop med fantasy, ockulta prylar, magi, wicca och vad mer du kan klura fram) och med lite tur kanske böckernas närvaro lockar den lilla flickan till att börja läsa ganska tidigt? Man vet aldrig, men själv kan jag bara vara enormt tacksam för att jag började läsa så pass tidigt som jag gjorde. En av böckerna är förövrigt en ljubileumsutgåva som har lite klassiska sagor med, illustrerade av ovan nämnda John Bauer, mycket fina!

Vad annars då? Jo! Igår köpte jag hör och häpna fotbollsskor! Och det stannar inte där, jag köpte även benskydd och fotbollsstrumpor! Här ska börja spelas korpfotboll se! Jag har efter några månaders harvande i gymmet på jobbet börjar lessna på träningsformen. Även om kroppen har börjat svara, vilket är en kick i sig, så har jag svårt att hitta några bra mål att sätta upp, och då vet jag att motivationen snart kommer sjunka i botten totalt. Alltså lite lagspel för att dels få något som man känner att man tränar för, samt för att få igång flåset lite, då det inte får sig några tuffare genomkörare i ett gym. I höst är tanken att jag ska börja med kampsport, men det står fortfarande och väger mellan Kung Fu eller Muay Thai. Vi får se hur det faller ut, jag tror spontant att jag skulle gilla träningen i Muay Thai bättre, men å andra sidan tror jag att jag hittar bättre träningskompisar i Kung Fu, vilket kan vara nog så viktigt om man ska orka ta sig till träningen alls de dagar man känner sig lite sliten eller bara halvmotiverad.
Men fotboll i sommar alltså, och sannolikt lite golf, kanske mecka lite med gammelsaaben som står i en lada vid föräldrahemmet åsså snickra lite på vallstugan. Nog ska jag kunna fylla ut min semester eller? Icke festivalen att förglömma heller!

Nä, vi ses efter helgen (någon gång, men förhoppningsvis inte för sent). Sköt om er!!