Det här med att skriva...

Det fanns ju en anledning till att jag ville ta upp bloggen igen. Att jag hade sett hos mig själv ett uppdämt behov av att skriva. Det brukar som vanligast manifestera sig i orimligt långa meddelanden, antingen via sms eller mail av allehanda slag. Det var på detta sättet som bloggen kom till från första början. Nu när jag föresatt mig att försöka sparka liv i min gamla blogg igen så har exakt samma problem som jag hade då uppenbarat sig. Nämligen att när jag väl ska sätta mig och skriva så kommer jag inte på något, och precis som jag kan ha enormt svårt för att bara kallprata i telefon om ingenting alls (har även en mild telefonskräck som gör att jag förutom att jag har svårt att lyfta luren i största allmänhet så blir jag närmast nojjig när jag väl pratar i telefonen, vandrar omkring i lägenheten som en osalig ande och kan liksom inte slappna av) så är det fruktansvärt svårt att skriva på samma sätt. Vad fyller det för funktion liksom? Jag, som de flesta andra bloggare, när ju dessutom en önskan om att några ska läsa det man skriver och jag har svårt att tänka mig att folk stannar kvar om för mycket är osammanhängande babbel om precis ingenting eller gräsligt mundana saker som vad jag åt till frukost (vilket skulle bli ännu tråkigare eftersom jag inte äter frukost). Det finns nu i och för sig kändisbloggare som kraftigt kan motbevisa mig i den tesen, men det tänker jag ignorera då det ändå inte har med sakfrågan ur mitt perspektiv att göra.

Men så lunchade jag med en god vän igår som i sedvanlig ordning kläckte ur sig en lysande idé sådär i förbifarten. Där satt jag som bäst och ondgjorde mig över att jag trots mitt uppdämda behov konstant drabbades av skrivkramp när jag väl satte mig vid datorn och loggade in på bloggen.

-Jamen skriv om det då.

'Såklart', tänkte jag, så enkelt kan det ju faktiskt vara. Så nu skriver jag om det som synes. Detta måste vara ett synnerligen välkänt problem kan jag tänka, inte minst hos de som på ett eller annat sätt livnär sig eller åtminstone erhåller någon som helst form av monetär ersättning för sina nedplitade rader. Efterforskningar har inte genomförts i ämnet ännu (av mig alltså) men sannolikt ligger ett forum eller fjorton och bara väntar på att få dela med sig av tre encyklopedier av goda råd. Vi får se om det leder till bättring.

En annan sak man kanske får börja med är väl att försöka ha med sig ett anteckningsblock vart man än går. Jag har förstått att det är ganska vanligt hos mer professionella författare/journalister/samhällsgranskare/etc annars har man liksom små utsikter att minnas det där tänkvärda när skallen låser sig framför tangentbordet. Som igår, samtalen flödade från det politiska läget i Sverige till dataspelens värde som litterär motsvarighet samt diverse personliga ärenden som på intet vis kommer redovisas här. Tänk vad en anteckningsbok hade kunnat förmedla för guldkorn efter en sådan kväll? Men då kommer man väl till baksidan av det också, jag är för mycket livsnjutare för att inte kunna vara så mycket 'här och nu' som möjligt och då blir hela processen av att avbryta ett samtal för att plita ned några rader om det extremt overkligt. Så kan man ju inte ha det, eller?