Lite trött

En blogg, har jag kommit fram till, är för de flesta ett utlopp för att ventilera en del känslor som man kanske för stunden inte har någon att ventilera för. Eftersom sådana känslor sällan är av det positiva slaget blir nog en blogg gärna lite av en klagovägg. Men vänta här nu, jag är inte riktigt så dyster som det låter. Jag menar inte att folk över lag går runt och känner sig deppiga. Tvärtom, största anledningen till att jag inte skrivit är helt enkelt att jag inte har haft något att klaga på i tillvaron den senaste tiden. Glada känslor är ofta så mycket enklare att dela med sig av, och man har inte alltid samma behov att sprudla ur sig tankarna kring dem heller. Det är alltid lika härligt när man hittar en blogg som är bra på att göra just det. Men där måste jag nog göra er besvikna, att uttrycka glädje i skrift och tal är inte min starka sida. Min standard kommentar när någon frågar hur läget är och jag av någon anledning är på särskilt bra humör är helt enkelt "det kunde varit mycket värre!" med starkt ironiskt tonfall.

Så vad är jag lite trött på då? Joo, jag har börjat hitta mig lite till rätta i staden nu, och jag trivs faktiskt, jag gör verkligen det. Allt är förvisso inte rosor, men när är det någonsin det? Saken är att när resten av tillvaron börjar ordna sig så kommer jag osökt tillbaka till det faktum att jag är singel, och har så varit sedan en lååång tid tillbaka. När alla nya intryck börjar lägga sig så börjar man återigen lägga märke till paren i ens omgivning och ensamhetsnerven börjar rycka lite igen. Här kommer tröttheten in i bilden. Egentligen orkar jag inte ta itu med den, taskiga erfarenheter är förvisso ingen ursäkt, men ändock så tvekar man lite ibland. Detta leder till överanalyserande i fel situationer vilket i sin tur gör att häpnadsväckande många saker rinner ut i sanden. Så kommer då den trista kedjereaktionen på detta händelseförlopp (i mitt fall alltså); förr eller senare finner man sig där på krogen och tror att man har en rätt bra kväll, förrän för första gången på länge någon uttrycker ens det mildaste intresse för en, vem det än må vara. Detta har nu hänt mig några gånger, och resultatet har blivit detsamma, flickan ifråga följer med hem för att jag ska kunna stryka mitt ego åtminstonde en gång i halvåret. Hittils har jag aldrig tyckt att det var en bra idé dagen efter, då personen ifråga alltid varit någon som jag egentligen inte kännt någon som helst attraktion till, bara en slags tacksamhet för att de upptäckte att man var där. En viss mängd alkohol har även spelat in som en osviklig faktor. I helgen gjorde jag nog mitt hittils största bottennapp, ensamheten hade spätts på ordentligt på grund av (o)avsiktliga komplikationer med några som jag trodde var mina vänner.

Jag är sålunda lite less på att jag hela tiden verkar köra fast i samma mönster och har så svårt att ta mig ur det.

Annars är som sagt tillvaron helt ok. För en tid sedan var jag i Norge och hälsade på en förtjusande ung dam som jag lärde känna i Nicaragua eftersom hon fyllde år. En kort tid där närde jag även en lite förälskelse till denna unga dam som jag lyckligtvis kom över då jag var fullt medveten om att hon hade en pojkvänn som hon var upp över öronen förälskad i. Detta hade inte ändrats, de hade faktiskt förlovat sig, något som jag kände stor lättnad över att jag kunde grattulera med uppriktig glädje. Däremot dök en vännina till sagda dam upp på födelsedagsfirandet. En av mina äldsta vänner har beskrivit mig som en hopplös romantiker, med allt dåligt och bra som det innebär, och jag har till slut haft självinsikt nog att erkänna detta faktum. Däremot är det inte ofta i mina dar som jag har haft en sån där blixtförälskelse. De flesta vet nog vad jag pratar om. Oftast måste jag gå och grunna rätt länge och först bli lite intresserad innan det där stormiga klampar in i skallen med buller och bång. Men den här gången... Jag han nog i ärlighetens namn inte fatta vad som hände, det var stora släggan som dängde mig rätt in i delirium. Vi umgicks större delen av kvällen, tills jag fick nån slags märklig panik och försökte hänga med lite annat folk för att inte bli totalt hjärntvättad. Men jag fick en mailadress... Jag skrev ganska snart och gick i total ångest i sex dagar innan ett svar damp ned. Extasen visste nästan inga gränser och tankarna har surrat kring denna flicka nästan konstant (förrutom under det förvirrande och ack så tjatiga intermezzot i helgen). Jag skrev tillbaka dagen därpå (det var alltså inget farväl mail jag fick, utan ett trevlig mail som avslutades med önskan om vidare utväxling). Imorgon är det en vecka sedan jag skrev sist. Inget svar ännu... Hon ville ju att jag skulle skriva tillbaka och hon meddelade snällt att hon ofta blev ordentligt disträ när det gällde mailen. Hon var visst dessutom inne i tentatider nu. Allt fullgoda förklaringar, men jag undrar om mina nerver kommer palla med ett svar i veckan för gud vet hur lång tid framöver. Det är inte som hon bor i närmsta by heller. Oslo är en bit bort och nästa stopp för henne var tydligen Lund och Köpenhamn. Jaja, vi får se varthän det lutar. Puh, där ser man, det var skönt att skriva av sig lite:)