Allmänt om gnäll

När man inte är riktigt nöjd med tillvaron är folks (läs: min) reaktion ofta att gnälla. Kanske är det ett svenskt arv, jag vet inte, det är däremot en sådan där svensk grej som jag gärna hade blivit av med, för vem vill vara en gnällgubbe/kärring? Det tar dessutom oftast en hel del energi, om inte från dig själv så från den person som du eventuellt kräks ur alla dina eländen för. Att gnälla har dessutom en oerhört negativ klang, seriöst, man kan bli svårt deprimerad för mindre, bara man hör ordet. Men dilemmat då? Jaa, jag anser såklart att jag inte gnäller för intet, det är något i min tillvaro som helt enkelt inte lever upp till mina förväntningar om hur den borde vara och detta i sådan utsträckning att det påverkar resterande tillvaro till den milda grad att det som faktiskt är bra hamnar i skymundan. När är det ok att gnälla? Jag tror att det optimala ofta är att gnälla tillsammans med någon, det spelar egentligen inte så stor roll vem, det enda som är av avgörande betydelse är att den andra personen du ska gnälla med på intet vis får ha saker att gnälla över som vida överglänser dina egna (eller tvärt om). Resultatet i det fallet blir nämligen oftast att man sitter och skäms ögonen ur sig för att man vågar gnälla över så triviala saker när andra människor drabbas av så mycket elände så man inte fattar hur de kliver upp om morgonen. Om det är ditt sällskap som har triviala saker att gnälla över så infinner sig såklart inte den känslan, men av respekt för den andra individen så tycker jag nog att man ska avstå då, såtillvida inte nämnda sällskap tillhör amatörpsykologaspiranternas skara och förtroligt förklarat att de minsann inte har något emot det alls. Då är det bara att skjuta bollen i öppet mål. Men idealfallet är som sagt när båda/samtliga (det är inte nödvändigtvis en paridrott det här) ligger på samtliga nivå, då kan man gnälla och klaga av hjärtans lust tills man ofrånkomligen börjar överdriva konsekvenserna av alla ens problem. Någonstans kring där man inser att det faktum att man har svårt för den där kollegan på jobbet nog egentligen är orsaken till svälten i Etiopien och den Grekiska finanskrisen brukar fniss vidta och rent allmänt känner man förhoppningsvis en viss lättnad av att ha fått ventilera sig ordentligt. Anledningen till att man gnällt har givetvis inte försvunnit, men den kanske blir lättare att hantera i någon dag och har man riktig svintur så hinner något hända då som gör att det inte behöver ge en anledning att gnälla något mer.

Så är dock inte fallet just nu. Själva situationskällan kan mycket väl försvinna av sig själv (min alltså), problemet är att jag inte vet hur lång tid det kommer ta och hur lång tid det är värt att vänta. Om jag skulle ta beslutet att inte vänta så innebär det genast en mängt extremt omvälvande förändringar i min tillvaro, förändringar som i sig kan vara mer eller mindre ödesdigra också beroende ur ett tidsperspektiv som är allt annat än tillförlitligt. Skulle jag exempelvis ta beslutet idag, blir förändringarna väldigt ödesdigra och oddsen att jag skulle ta stiget ur askan in i elden, extremt goda. Det brukar finnas många (för att låna ett uttryck av den nästan alltid helt fantastiske Jan Berglin) ”plattnackar” som klämkäckt och utan ansträngning kan häva ur sig uttryck i stil med ”bara du kan förändra ditt liv om det inte fungerar så som du vill” och den allestädes närvarande responsen som stinker av en tjatig det-finns-alltid-ursäkter-attityd; ”det är inte så enkelt som du tror” upprepar sig som ett mantra i mitt huvud varje gång. Problemet är väl just det, det är egentligen enkelt, det är bara att göra. Om man väljer att inte se konsekvenserna av det man gör alltså. Där klämmer skon lite extra, sedan vi var små har våra föräldrar försökt inpränta i oss att tänka efter före och använda det mytomspunna sunda förnuftet, vilket oftast är direkt relaterat till just konsekvensanalys. Här om dagen fick jag höra att just den förmågan (eller den delen av hjärnan?) inte är fullt utvecklad hos människor förrän de kommer i 20-års åldern, vilket beklämmande nog talar om för oss att staten tydligen hade rent av vetenskapliga belägg för att sätta en myndighetsålder vid 18. Ibland häpnar man… Men jag irrar från ämnet. Jag kan inte låta bli att göra konsekvensanalysen, det är trots allt mitt mest utmärkande personlighetsdrag att nojja över saker, bra eller dåliga, så då blir konsekvensanalysen (precis som mitt gnällande) extremt mörk och bister. Som resultat av detta anser jag snart förändring som omöjlig på eget initiativ, det måste helt enkelt komma en yttre omständighet och påverka utgången. Så då är frågan egentligen, vart går gränsen? När orkar jag inte vänta längre? Hur vet jag när det gått för långt? Jag tror egentligen inte att det kommer gå för långt, inte på det sättet att det påverkar min hälsa eller något, det mest allvarliga här är väl att det just påverkar resterande del av min tillvaro i sådan utsträckning att det hindrar mig från bli nöjd (eller gud förbjude; lycklig?).

Jag har för övrigt vid två tillfällen i detta inlägg använt mig av något så farligt som ett semikolon, om någon närvarande språkpolis vill slå mig på fingrarna för inkorrekt användande så är det nog faktiskt i sin ordning då jag gärna emottager undervisning i just korrekt användande av nämnda skiljetecken.