Jullov

Hur tänker han nu undrar ni? Grabben har trots allt inte börjat jobba än och så vågar han ha en rubrik om jullov? Jo, det är sant, jag har inte jullov i egentlig mening, bara någon slags fortsatt sysslolöshet fram till jag börjar jobbet i januari. Men den här bloggen kommer ta lite julledig. Det är helt enkelt för att jag kommer ha något begränsade möjligheter till uppdateringar. Hur mellandagarna ser ut har jag inte ens någon aning om. Nyckel till nya lägenheten får jag ut 29:e så då måste jag eller någon i kretse passera Gävle. Annars fick jag även nyligen reda på att far behöver hjälp i skogen, under förutsättning att det är skare, vilket minsann inte är helt enkelt att förutse. Jag vill verkligen hjälpa till, eftersom det är en ganska stor ekonomisk fråga (jobb som måste hinnas klart innan ett av skogsföretagen kommer dit med sina maskiner, och far tror inte han hinner på egen hand, vilket innebär förluster). Blir det ingen skare blir det däremot inget jobb heller (lång förklaring..). Så vad gör jag nu? Köper biljett hem till annandag jul? Då kommer jag ju inte hinna träffa alla mina vänner i stockholm som jag sett fram emot och lovat. Köper jag den där biljetten kan jag dessutom garantera att då blir det minsann töväder så det inte blir något jobb heller. Frustrerande.

Nåväl, imorgon kommer bror hit för att vi ska hjälpas åt och flytta åt mor, han har med sig syrrans hästbuss som rimligtvis tar allt som mor kan tänkas vilja flytta och lite till. Sedan bär det av mot Vaxholm på måndag och därefter får vi som sagt se när jag hamnar i Hälsingeskogarna igen. Nyår i Stockholm vore faktist rätt trevligt, fyverkerier som sagt... Jaja. God Jul på er alla så länge!! Drick mycket glögg, ät mycket julgröt och sjung många julvisor.

På tapeten

Tapeter var det ja. Jag har aldrig valt tapeter. Jag har aldrig ens varit med och valt tapeter, det är inte heller något som jag någonsin har funderat över (kan bara dra mig till minnes en enda gång att jag lagt märke till vilka tapeter som var i ett rum). Men så idag skulle jag plötsligt välja tapeter till min nya lägenhet. Till vardagsrummet, gästrummet och köket. Plötsligt var det väldigt bråttom med allting, för målarna var redan i lägenheten och jobbade och väntade egentligen bara på besked kring vilka tapeter det skulle handla om. Jahapp... två tjocka pärmar lades fram till mig och när jag började bläddra insåg jag att jag faktiskt hade ganska dålig koll på hur det egentligen såg ut i lägenheten till att börja med... Speciellt köket, jag minns att det var många skåp, men därmed knappt alls vilka väggar som var täckta med tapeter som ens fanns i rummet. Men välja tapeter skulle jag. Fick lätt panik där ett tag, men gick i slutändan på magkänsla och det blev en mörkblå tapet med board i vardagsrummet och två olika gråmönstrade i gästrummet respektive köket. Det blir säkert bra... Jag har fått så oherrans massa råd kring att man ska ha ljusa tapeter och yadayadayada, men saken är den att jag är väldigt dålig på att få upp saker på väggarna. Har man då ljusa tapeter och dessutom är kass på att sätta färger med exempelvis kuddar (som så vänligt föreslogs i kommentarerna på förra inlägget) så finns det stor risk att rummen antar en atmosfär av väntrum på sjukhus. Knappast något man vill komma hem till eller? Jag tror på den blå tapeten, men får nog vackert ta och köpa nya gardiner i slutändan. De jag har kommer helt enkelt inte att passa.

Jag pratade med hyresvärden idag, och hon kommer skicka kontraktet idag så det kommer fram imorgon och förväntar sig då att jag skriver under och returnerar omedelbart med valda tapeter bifogade i ett meddelande. Jag kommer få nyckeln den 29:e december efter lite övertalning och kommer därmed kunna genomföra flytten före nyår. Brorsan kom med förslaget att därmed fira nyår i nya lägenheten också. Jag ställde mig försiktigt positiv till frågan, främst eftersom jag undrar det smarta i att säga hej till alla i huset med en nyårsskiva samt det faktum att verkarna inte är klara i lägenheten till dess och det därmed blir firande bland färgburkar och putsdamm. Vi får se var det slutar. Positivt är att brorsan även erbjöd sig att hjälpa med flytten. Det kom ärligt talat lite oväntat, inte för att han är lat på något sätt, jag hade bara inte räknat med det så jag blev lite stum i telefonen när han tog upp det. Då är vi tre som kan hjälpas åt att forsla min blytunga bäddsoffa upp för den ganska trånga spiraltrappan tre våningar. Bra.

Jag anar en trend...

Trenden består i att jag plötsligt fått svårare att uppdatera bloggen sedan jag fick reda på att jag fått jobb. Det duger inte! Nu sitter jag i mild panik och skriver mitt i svarta natten mest för att jag ska få till ett inlägg. Skärpning här, ett något mer seriöst försök skall jag allt göra. Ett varningens ord utfärdas dock redan här: Jul kommer jag att spendera i Stockholmstrakten och dit åker jag den 22:a dec så därifrån och ett okännt antal dagar efteråt så blir det nog dåligt med uppdateringar. Å andra sidan hoppas jag ni har bättre saker för er än att läsa min blogg när det är jul och allt:)

Nå, senaste nytt. Jag har skaffat lägenhet! Eller, jag har bokat en lägenhet kanske man ska säga. Kontraktet är inte skrivet ännu, men vi jobbar på det. Först måste jag nämligen få tag på mina anställningspapper och sedan faxa en kopia på dessa till fastighetsägaren så jag verifierar att jag kommer ha en inkomst framöver. Ja, det är nämligen så osannolikt att jag fått tag i ett förstahandskontrakt! Nu vet inte jag iofs hur pass enkelt det egentligen är att få i Gävle, men det här har ändå skett på ungefär en vecka, vilket nog får ses som ganska bra ändå. Och då är ändå inte de goda nyheterna slut där. Nu ska ni få höra, alla som jag snackat med som vet något om Gävle menar att det är centrum eller möjligtvis söder som gäller. Så då hittar jag givetvis en lägenhet som ligger i södra delen av centrum! Hahaaa! Området heter visst södertull, jag hade minsann inte en aning om att det ens hade existerat tullar i Gävle, men där ser man. Huset ligger längs det som förut var E4:ans sträckning genom stan, och jag kommer bo ungefär 300 meter från den berömda julbocken. Det tar alltså klart mindre än tio minuter att gå till centrum. I övrigt är lägenheten en trea på 78 kvadrat belägen på tredje våningen. Jag har ett stort härligt kök med massa utrymmen (ingen diskmaskin än, men det skall åtgärdas) och ett badrum med fullstort badkar. Lyxliv! Trappuppgången har en hiss, men den är liten och det är en spiraltrappa så flytten (tänker särskilt på min blytunga bäddsoffa) kommer bli lite spännande, men vafan, man kan inte tänka på allt. Jag sattsar ändå stenhårt på att när jag väl flyttar från den här lägenheten så kommer jag anlita en firma. Det coolaste nästan med lägenheten är att den kommer med garage! Heelt underbart! Inte hålla på och svära och hugga is på några rutor för mig inte! Bilen ja, den ska ju ställas på tror jag att jag har nämnt, men det verkar va svårt att få tid på verkstaden. Annars är skatten betalad och vinterdäcken på, nu är det verkstad, försäkring och besiktning kvar innan det bara är att tuta och köra.

Det är annars väldigt svårt att ens få parkeringsplats i centrum (eller på söder för den delen) har jag fått veta. Att då ha garage är nästan syndigt kaxigt. Första dagarna kommer bli i Januari, och då får jag leva med att bo i rustning i början. De kommer tapetsera om lägenheten om mig, jag ska väl iväga och försöka välja tapeter nån dag här, hur i hela friden det nu ska gå. Inredning har aldrig varit min starka sida, den estetiska delen av min karaktär har snöat in på musik, så det där med färg, form och helst ljussättning är något som jag uppskattar oerhört, men har noll koll på själv hur man ska åstadkomma. Jaja, nya tapeter ska det bli i alla fall, men naturligtvis inte i sovrummet, det enda rummet som jag instinktivt kände att "här skulle jag vilja ha nya tapeter" på visningen. Nämnde jag att jag har balkong? I anslutning till sovrummet förvisso, men i västerläge så det blir kvällssol, inte dumt alls!

Sådär, nu har jag fått snacka av mig om lägenheten också, men det kommer säkert mer om den vad det lider med tapetval och möblering och allt vad det är framöver. I nuläget så har jag till exempel bara möbler för en större etta egentligen så första halvåret kommer det nog eka i den har jag en känsla av. Men jag har i alla fall en extra säng som ska in i blivande gästrum/arbetsrummet, så det känns bra.

Hade tänkt skriva nå mer, men glömde bort va det va...

Ena benet i Gävle?

....nja, kanske inte riktigt, men foten är ut genom dörren i alla fall. Jag har tagit kontakt angående några lägenheter, och kom fram till att det verkar vara häpnadsväckande enkelt att hitta förstahandskontrakt i Gävle. Jag har inga som helst planer på att köpa något i den staden (än så länge, det är farligt att lova för mycket om framtiden) men det verkar finnas ganska gott om centrala och mysiga krypin. Jag ska och titta på en imorgon samt förhoppningsvis hämta upp lite anställningsbevis så jag får skriva på kontrakt, sedan på måndag ska jag titta på minst en till. Båda som är bestämda är treor... får jag dem kommer det i och för sig att eka i lägenheten i början, men då har jag något att bo in mig i och jag kan göra ett gästrum/arbetsrum vilket känns oerhört bra. Vi får se hur det blir, fler rapporter om det kommer till helgen.

Igår hände inget speciellt, jag kom naturligtvis aldrig ut i längdåkningsspåret igen, dumma jag. Inte har det blivit av idag heller. Min totalt ovana kropp påminde mig på ett smärtsamt sätt vad träningsverk kan innebära. Förnedringen är total eftersom jag dessutom brukar skryta över min utbildning som massageterapeut med jämna mellanrum, och är det något man lär sig som terapeut så är det vikten av stretching efter ansträngning. I min naivitet så tänkte jag att det säkert inte räknades när träningen aldrig blev fullföljd så att säga, det var ju knappt att det kunde kallas träning! Jo tjena sa mina chockade muskler och gick ut i allmän strejk. Helt på latsidan kunde jag givetvis inte ligga, sådant är far allergisk mot så jag fick hjälpa till att montera en cylinder på hans skogsvagn. Lite småkul, finns alltid en viss tillfredsställelse i att laga grejer. Idag har mest bestått av att byta däck på min bil som snart skall tas i bruk igen. Jag ställde på den igår och förrutom däckbytet skall den till verkstaden för att fixa nytt tändningslås samt besiktigas innan friheten är ett faktum. Så länge jag kan betala bensinen alltså...

Simma lugnt!

Stjärnorna (eller var det sveriges radio?) skickar subtila meddelanden

Några dagar sedan sist nu igen. Helgen förflöt med en utgång på lördagen som rann ut i händelser jag helst glömmer. Några glas för mycket och omdömet rann ut genom öronen och lade sig i en pöl runt fötterna medans jag gick iväg totalt ovetandes. Sällskapet for lyckligvis hem tidigt på morgonen (under omständigheter som jag inte tänker ta upp) men hade lyckats lura av mig mitt nummer i fyllan och villan. Det ledde till jobbiga samtal under två dagar, vi håller tummarna för att åsikten gick fram igår så fler slipper komma. Dylika episoder gör mig tveksam till hela projektet med att skaffa en flickvän alls, men som i allt annat måste man väl våga krasha några gånger om man ska ha en chans att hitta nåt bra nångång.
Skit i det nu. Sanningen är att jag i skrivande ögonblick ändå har en eufori i kroppen som inte riktigt vet var den ska ta vägen. Jag har äntligen fått jobb!! Så enormt jäkla tokskönt!! Ska börja jobba den 7:e jan. som v/a utredare i Gävle. Det blir med andra ord ingen stockholmsflytt som jag så ordentligt hade riktat in mig på, men vad är det de säger, det blir aldrig som man tänkt sig? Hur som helst så är jag jättenöjd iaf. Gävle har gett bra intryck på mig, tjänsten verkar upprikigt mycket rolig och utmanande, samt att jag slipper känna oro för att bli uppsagd när som helst (vilket jag nog hade gjort om jag fått ett jobb i byggbranschen i stockholm i dagsläget, inte den tryggaste branschen i dagsläget precis....). Så nu är det lägenhetsraggning som gäller för fullt. Det känns så obeskrivligt bra att livet kan komma ur detta limbo och börja rulla igen, nästan overkligt! Och mitt i den tid när media skriver om si och så många uppsägningar överallt. Ja, nu är det faktiskt riktigt lätt att leva!

Vaknade imorse med en helt ny energi, trots att jag gick och lade mig efter ett igår natt slog ögonen upp tvärpigga kvart i sex imorse. Förnuftet sa att jag borde försöka sova någon timme till, så jag låg kvar till halv åtta. När det börjat ljusna gav jag mig iväg på årets första skidtur med farsgubben. Vädret var perfekt, -5 grader, torr snö och strålande himmel. Visst, jag har legat av mig i träningen oerhört det senaste året, men nu skulle en nytändning till, jajamensan! Det var tillåme så att när startnyckeln vreds om i bilen så började precis ledmotivet till Rocky "eye of the tiger" och jag satt och bet mig i tungan för att inta skratta högt och tänkte att nu talar banne mig stjärnorna med mig också. Det skulle visa sig att det på sin höjd handlade om Sveriges Radio, vilket inte alls är lika klatshigt, för skidturen inleddes ganska snabbt med den första omgången astma på ungefär tre år. Troligtvis beroende på total brist på vana vid ansträgning och kall luft. Blodsmaken låg konstant i munnen som en hinna och i första utförsbacken bar det naturligtvis ut i grönskan i en spektakulär praktvurpa. Jag drog ned på tempot och knatade envist på tills en misslyckad kommunikation mellan mina strumpor och pjäxor gnagde hål på en tå och jag fick se mig slagen för dagen när blodvite uppstod. Lite nöjd ändå noterade jag att i min envishet och lägre ambition på tempo hade astman gett med sig något, och jag hade lyckats släpa mig runt ungefär fem km. Jag är fast besluten att ge mig ut imorgon igen med plåster och bricanyl i högsta hugg, här skall inte ges tappt!

Nu ska jag gå och ringa på en lägenhet tror jag! Sköt om er! Och bloggen kommer inte läggas ned än på ett tag så fortsätt för all del att kolla in här titt som tätt!

Hej mitt vinterland?

Jag sitter uppe sent på kvällarna nu för tiden. När det inte finns något jobb i skogen och jag därmed lämnas åt att underhålla mig själv (läs: spela spel) så blir det lätt långa kvällar och sena morgonar. Idag väcktes jag av far som behövde hjälp med att lyfta en garageport som skruvarna lossnat på och den därmed hade hamnat helt snett. En garageport är för övrigt ännu tyngre än vad man skulle kunna tro. Nåväl, anledningen till att han ville få det fixat snarast var för att det snöade in som han sa. Trevligt med snö tänkte jag och sköt undan tankarna på att det skulle vara skönt att ligga och dra mig i en halvtimme till. Och nog snöar det alltid, stora härliga flingor som faller tätt tätt, temperaturen ligger även kring noll vilket gör att snön är bästa tänkbara kramsnö, dvs lätt formbar men inte för blöt. Jag kände ett häftigt sug efter tiden på mellanstadiet när dylik väderlek var lika med årets roligaste dag. Jag kramade en snöboll och slängde iväg den och längtade plötsligt lite efter mina syskonbarn och därmed en fullt godkänd ursäkt till att dra bort sisådär sjutton år från min ålder för några timmar. Så blev det inte, faktum är att stan är så avbefolkad på vettigt folk att umgås med att jag för ett kort ögonblick drabbades av total panik över min situation och kunde lugna mig först när jag kom på vilken dag det var. Torsdag som sagt. Har ni läst tidigare blogginlägg så vet ni att jag sett fram emot torsdagen med viss entusiasm. Tanken var att jag skulle höra av mig till Gästrike Vatten idag och prata vidare om tjänsten som V/A Utredare. Nu blev det så att jag hörde av mig redan igår och pratade med avdelningschefen. Vi pratade mest rätt kort men jag meddelade att jag var fortsatt väldigt intresserad av tjänsten och ungefär vilken lön jag kunde tänka mig. Han sa att han skulle återkomma till mig så snart han pratat med VD:n igen, vilket då skulle ske idag. Nu vet jag inte om de kommer komma fram till något väsentligt idag, men man lever på hoppet som man säger.

Nu tycker ni kanske att jag börjar bli lite väl lat som bara sitter inne och spelar dataspel hela dagarna? Nå, det stämmer bara till viss del, jag är även tillgänglig för allehanda uppgifter som dyker upp på en gård som denna. Det har även varit visst röjningsarbete i skogen några dagar. Det är för övrigt ytterligare en grej som bygger på min teori om att mycket av det viktigaste arbetet tyvärr gärna är det tråkigaster. Det är naturligtvis extremt individuellt, men av de olika sorters skogsarbete som finns är röjningen (man går med en röjsåg, en liten klinga på en lång stång) är avgjort det viktigaste och samtidigt tråkigaste jobbet man kan ta för sig i skogen. För att spinna vidare kan vi ta hantverk i allmänhet; ofta är förarbetet långdraget, pilligt och omständligt. Tänk spackling och slipning innan man tapetserar, borstning, skrapning och ibland tejpning innan man målar. Ibland kommer eländet sist, minns när man med entusiasm jobbade med något i träslöjden fram till att läraren sa att "Nu är du nästan klar" och räckte en ettans sandpapper. Alltsammans det som egentligen skapar ett fint arbete, men roligt är det sällan. Nå, det är inte en speciellt välunderbyggd tes, det är jag medveten om, men det var bara något som slog mig här om dagen. Nu ska jag titta på snöflingor och vänta lite mer.

Advent

Det var första advent i söndags som väl knappast har gått någon förbi. Jag firade med slattar från förra årets glögg. Advent betyder ju annars väntans tider, och sällan har väl något passat så bra in just nu. Hela min tillvaro just nu går ut på att vänta, jag spelar dataspel och väntar. Inget mer. Punkt slut. Men med lite tur är väntans tider över på torsdag, så tills dess, håll ut.

En Dag i Ivan Denisovitjs Liv

Alexander Solsjenitsyn har som bekant skrivit den här boken. Det är bara den andra ryska författaren som jag ger mig på, och ironiskt nog har de båda liknats vid varandra (den andra är då Tolstoj). Men hur som helst, titeln säger den stora handlingen klart och tydligt. Vi följer Ivan från när han vaknar till reveljen och tills han somnar på kvällen. Det är ingen speciellt eventfull dag, den innehåller förvisso orosmoment, men det blir man på det klara med att det gör varje dag. Faktum är att det på det stora hela är en ganska lyckad dag, men fortfarande en dag bland många andra, bland tretusensexhundrafemtiotre dagar närmare bestämt. Ivan sitter i ett arbetsläger på tio år. Trots att boken bara beskriver en dag, så inbillar man sig att man får en bra inblick i hur förhållandena var, i alla fall för en person som lyckats anpassa sig till livet. Boken är varken förtvivlad eller skriven med guldkant, närmast någon slags dov melankoli med ett extremt levande språk. Allt blir väldigt verkligt och varje mening är laddad med stort innehåll. Det är den typen av bok man läser om samma mening väldigt många gånger. Därmed tog också de 130 sidorna förvånansvärt lång tid. Men det beror som sagt inte på att boken är tråkig, tvärt om, den manar till eftertanke. I övrigt skulle jag vilja säga att En Dag i Ivan Denisovitjs Liv är en utmärkt bok att börja med om man vill ge sig in på de lite tyngre ryska författarna, då längden på boken är ganska lagom och man får en inblick i vad det handlar om att hålla reda på en mängd ryska namn (ingen självklarhet, tro mig!). Läs den!

Kort inlägg idag

Så idag tänker jag fuska litet, jag skriver inlägget innan dagen egentligen börjat och nöjer mig med att slänga in två klipp istället. Ett till klipp från det oslagbara scare tactics och en film på en snubbe med en aningen ovanlig begåvning. Lustigt det där, man vet rätt säkert att det finns folk därute med de mest märkliga och ovanliga talanger inom de tristaste områden, men blir man bara tillräckligt bra på det man gör så kan nästan allt bli spektakulärt. Jag menar, hur sexigt låter det att vara en jävel på att lasta tegelsten?

Intervjuer

Vi skall komma till intervjuerna ganska snart. Ville bara nämna först hur kul det var i helgen när brorsan kom upp. Som nämnt tidigare så ville mor ta med oss upp till Sundsvall för att visa hennes gamla kvarter, det var rätt kul faktiskt, även om trivlselfaktorn faktiskt drogs ned lite av två gnälliga pojkar i elva och tolvårsåldern. Missförstå mig rätt nu, jag älskar de där bråkstakarna, men det var ärligt talat inte deras typ av utflykt att sitta i en bil i några timmar och åka runt och titta på lite hus medans deras mormor berättade historier från ett halvt sekel sedan. De gnällde rätt rejält. Stockholmsbarn som de är (hehe) så hade de naturligtvis vägrat ta med sig ordentliga kläder också, lite kyla klarar väl de tyckte de. Men så var naturligtvis inte fallet när vi klev ur bilen för att ta en promenad på Norra berget och det var åtta minus ute. Då ville man tydligen snabbt tillbaka till bilen igen. Jaja, vi hann i alla fall kolla på Skvadern (och vet ni inte vad det är så googla för tusan! Det faller inom allmänbildningen juh!). Sedan firade vi som sagt brorsan lite med middag på Knaust restaurang. Det var fantastiskt gott och jag passade på att äta sniglar för första gången. Inte dumt alls, men kanske lite mindre smak än jag trodde. På de en härlig vildsvinskorv med rotfruktsragu med mycket kryddpeppar och en irish coffee som avslutning (är normalt inte mycket för desserter, men irish tillhör absoluta favoritalternativen).

Nåh, annars ska den här veckan handla massor om intervjuer, igår var jag ned till Gävle igen för att prata om en tjänst som Supply Quality Engineer som de så stiligt kallade det. Vad är grejen med att jobbeskrivningar alltid låter så över hövan flashigt på engelska? Nåväl, det är en helt klart intressant tjänst med lite roliga resor. De fel man då kan tänka sig är att den inte är i Stockholm och jag får därmed fortsatt långt avstånd till alla mina vänner, samt att det är väl nästan så långt från byggbranschen man kan tänka sig. Men i dagsläget tror jag nog det är viktigt att inte låsa fast sig för mycket, jag har trots allt räkningar att betala och är extremt sugen på att få flytta hemifrån igen. Ikväll eller imorgon förmiddag skall jag få reda på om jag skall tillbaka för att träffa chefen (så bara en rekryterare igår), men intervjun kändes som den gick mycket bra och jag skulle nog bli lite förvånad om de inte vill träffa mig faktiskt. På torsdag skall jag även träffa VD på Gästrike Vatten om en annan tjänst, så det blir väldigt intressant. Skall även ringa min handläggare på Academic Work för att höra hur jag ligger till med tjänsten i Stockholm, det börjar bli viktigt att veta det nu.

Goldfinger

Ok, så nu änteligen är min första Bondbok avklarad, skriven av den klassiske författaren Ian Flemming. Sett ur kronologisk ordning så är det helt uppåt väggarna naturligvis att börja med Goldfinger (bok nummer sju i ordningen), men eftersom boken så att säga ramlade i knät på mig för en tid sedan så gjordes aldrig några ansträningar att få tag på Casino Royale istället.

Ian skriver spionhistorier och inte actionmanuskript. Detta är viktigt att komma ihåg. Även om Bond i böckerna är en nog så formidabel motståndare i en fight så är han på intet sätt den superhjälte som han verkar vara i filmerna. Ni kanske förstår redan här att böckerna är något helt annat än de filmer som gjorts. Huruvida Mr Flemming själv var positivt eller negativt inställd till den bild som hans hjälte fick på bildskärmen ska jag låta vara osagt, eftersom jag inte har en aning. Men det är verkligen två helt skillda individer. Bond i böckerna har till att börja med inte alls det självklara självförtroende som man kan tro. Men han är en exceptionell spion som genomgått riggourös träning och dessutom funnit sig själv fungera bäst under former av stress som skulle knäcka de flesta andra människor. Han har däremot en tendens att väldigt ofta dämpa sina nerver med alkohol. Enlig den tidens sätt att se på alkoholkonsumption så var han knappast något utöver det vanliga, men i dagens Sverige hade han nog utan vidare placerats under benämningen skåpsupare. Det går åt både en och två och tre flaskor whisky på de strax över 200 sidorna.

Ian skriver en tät spionhistoria, men som även byggs upp väldigt långsamt och sedan exploderar i ett klimax på några sidor. Under uppbyggnadsfasen finns även långa kapitel som i och för sig är till för att ge läsaren en bättre inblick i hur Bond fungerar och tänker, men som det ändå är lätt att uppfatta som ren utfyllnad. Exempelvis kan nämnas en (i och för sig spännande) golfrunda som Bond spelar mot Goldfinger, som ges utrymmet av ett helt kapitel där rundan beskriv i stort sett slag för slag och hål för hål. Återigen kan poängteras att Bond här är en spion, det vill säga en informationsletare och en mycket god skådespelare som är väl insatt i hur ett mänskligt psyke fungerar, och det är dessa egenskaper som är hans starkaste vapen, att läsa och förstå olika individer för att sedan utnyttja svaga punkter och förutse deras nästa drag. Han har inte heller riktigt samma tur som filmens Bond och är inte heller utrustad med samma finurliga mackapärer från Q (som i böckerna är en avdelning, inte en specifik person) som behändigt nog räddar honom ur diverse livshotande situationer.

Mr Flemming jobbade själv vid brittiska underrättelsetjänsten under andra världskriget som säkert några av er känner till. Detta skapar en större trovärdighet i det han skriver, och man får en känsla av att den slag av spion som beskrivs i böckerna faktiskt är ganska nära verkligheten (åtminstonde på den tiden). Extraordinära människor, javisst, men inte på något sätt övermänskliga. Jag vet inte om Goldfinger hör till de större litterära mästerverken som jag läst, men den har helt klart väckt mitt intresse för de övriga böckerna av Ian Flemming, inte minst eftersom de faktiskt har korn av sanning i sig (Bond som gestalt är tydligen enligt många till stor del baserad på Ian själv samt några av hans spionkollegor). Det är även en ganska intressant inblick i en slags jet-set tillvaro för femtion och sextiotalet, eftersom det är i de kretsarna Bond oftast opererar. Börja kanske inte med Goldfinger, men ge Ian Flemming en chans är mitt tips, men glöm bort att du sett filmerna om du gjort det, för de har små likheter.

Några dagar sedan sist va?

Ambitionen när jag startade den här bloggen var att på sikt lära mig att skriva varje dag. Nu verkar det i ärlighetens namn som att det är något som aldrig kommer att ske. Men jag ska i alla fall försöka bättra mig en aning. I veckan som gått har det inkommit en del telefonsamtal som åtminstonde ändrar utseendet på nästa vecka en aning. Jag har nu två intervjuer i Gävle, en på måndag och en på torsdag. Den första är för en tjänst på Ericsson som jag inte är särskilt säker på om jag vill ha alls, men Ericsson är väl ett spännande företag att jobba inom om inte annat. Det andra är för Gästrike Vatten, som en slags utredare vad jag förstod. Jag har inte greppat så väldigt mycket kring exakt vad den tjänste går ut på, mycket är tänkt att förklaras just vid intervjun. Men företagets VD verkar ha en skön inställning och har full förståelse för om jag inte har tänkt mig att bli kvar i all evighet. Jag tror jag har stora utvecklingsmöjligheter där i alla fall. Plus att det då defakto är ett jobb, vilket man nog får vara glad för i dessa tider. Det är inte så att arbetsmarknaden börjar ljusna precis. Men ändå så gnager det något i en som inte kan släppa att det känns lite som ett misslyckande att inte hamna i Stockholm, det går inte att komma ifrån att det är dit jag vill allra helst just nu, om ingen kommer med erbjudande om snuskigt hög lön i ett varmt land utanför europa då...

Igår kom brorsan upp från Norrköping, mycket kul att se honom igen. Han drog även med sig syrrans två pojkar (11 och 12 år) så nu är det full rulle hemma hos mamma. Idag skall vi en sväng upp till Sundsvall så mor kan visa oss runt lite i de trakter där hon spenderade sin barndom. Vi ska även passa på att äta en lite finare middag och fira brorsan lite sådär i efterskott eftersom han som tidigare nämnts fyllde 40 här om veckan. Det var himla kul att sitta uppe lite igår kväll, suga på lite öl och vin och snacka en massa. Det slutade med att vi slog på en rulle klockan tolv så det blev en riktigt uppesittarkväll.

Mellan dessa händelser så sker annars så lite som möjligt, jag har inte just så mycket att jobba med så jag sitter mest och spelar bort min tid vid datorn och börjar minnas hur pass beroendeframkallande det kan vara. På tisdag ska jag även träffa en massör här i hemtrakterna för att se om jag eventuellt kan få rycka in tillfälligt någon gång framöver tills jag får jobb. I bästa fall kanske jag kan få in lite julklappspengar. Vi hade annars sagt att vi inte skulle köpa julklappar i år, med mig som yngsta deltagare i de senaste jularnas firande så kan man gott säga att det där med julklappar är något som vi växt ifrån en aning. Nu verkar det däremot som att jag för första gången på lääänge kommer fira med båda mina syskon hemma hos min syster. Det innebär närvaron av henner två nämnda pojkar och då duger det inte riktigt att dyka upp presentlös. Det där måste lösa sig på något sätt....

Träning och dataspel?

Ok, så jag vet att det finns ett riktigt träningsverktyg till Wii, men det var inte det jag syftade till. Dagen utvecklade sig enormt enahanda med trist väder och absolut ingenting att göra förutom att sitta vid mitt gamla spel och hoppas att timmarna sprang iväg. Det tog däremot inte speciellt länge innan en kraftig ångest satte in över bristen på motion och allmän fysisk träning i mitt liv. Dessa attacker kommer som de flesta känner till iofs med jämna mellanrum, jag är rätt säker på att ni vet vad jag snackar om såtillvida ni inte redan motionerar regelbundet precis så mycket som ni vill/borde. Vädret och finanserna protesterade häftigt mot de mer omedelbara ideérna som dök upp i mitt huvud, men så klev den lata ängeln upp på axeln och kom med ett förslag. Spelet jag håller mig till har en hel del dötid, jag satte helt enkelt upp en serie övningar som skulle utföras så fort denna dötid uppenbarade sig. Resultat: ordentlig träningsvärk imorgon skulle jag tro... dessutom ett beslut om att minska antalet repetitioner efter att nästan ha mist motivationen totalt redan innan första dagen var över. Det är värkligen skrämmande hur lite kroppen orkar efter en tids uppehåll utan träning. Nu trodde jag i min naiva iver att skogsarbetet skulle ha hjälpt lite, och det gjorde det säkert, så länge jag höll på. Så fort jag lade av bestämde sig tydligen min kropp att återgå till det tidigare så degragerade stadiet. Nu ska vi bara se hur länge jag orkar hålla i det här. Hmmm, nu fick jag en otäck déja vú känsla här... inte bra, känns som jag redan skrivit om något liknande. Jag har nu inte riktigt för vana att läsa mina senaste inlägg innan jag skriver ett nytt, vilket jag plötsligt ser som ett stort minus... jaja, det får stå det som står.

Annars då? Jaa, dagen förflöt utan att något hände förutom att jag var in till skomakaren och hämtade ett par skor som jag lämnade in förra veckan. Det var liksom dagens stora äventyr. Kan väl bara avsluta att jag på riktigt är väldigt orolig för den oljetanker som blivit kapad utanför Somalias kust och de eventuella påföljderna. Det är inte helt vanligt att internationella nyheter berör mig särskilt nu för tiden, antar att alla rubriker genom åren gjort en lite trubbad. Men den här nyheten oroade mig på allvar. Läste den på aftonbladet iofs, vilket sannolikt gör att man skall ta de omedelbara riskerna som beskrivs med en nypa salt, men ändå.

En dag i raden, nästan...

Måndag igen och jag för min del drar något av en lättnadens suck för att helgen är över. Inte för att den på något sätt varit ansträngande, tvärt om, jag har haft på tok för lite att göra och inte har man kunnat förvänta sig att folk ska höra av sig om nåt jobb heller. Vad har hänt idag då? Idag har jag haft lite mer att göra än vad som brukligt är, men det säger inte så mycket. Dagen börjades med att putsa och därefter sätta in några dubbelfönster i vardagsrummet så att det inte skall dra så förbaskat nu när vi närmar oss adventstider. Första äventyret innebar iofs att klampa ner i garaget för att bland de påsar och kartonger som är min före detta lägenhet lokalisera fönsterputsarkittet (pappa har inget, han anser att det går lika bra med spolarvätska och gummiraka som det gjorde för femti år sedan). Därefter grejade jag lite med sommardäcken, tvättade av fälgarna samt tappade luften ur ett av däcken som vi vid ett tidigare tillfälle fyllt med nån slags reparerande skum eftersom däcket läckte och vi misstänkte att en spik var boven. Hur som, gasen skulle ut och luft in. Allt meckande tog förvånansvärt lång tid och efter att jag dessutom tagit en promenad i kanonhärligt väder men på livsfarligt väglag så var klockan plötsligt två! Hurra! En dag till avbockad i kalendern. Ingen som hört av sig om jobb däremot. Istället har jag sökt en till tjänst, en doktorandtjänst den här gången inom byggnation och arkitektur vid Lunds tekniska högskola. Det är inte första gången jag söker eller på allvar överväger en doktorandtjänst, akademiska världen passade mig rätt bra och det vore kul att verkligen få fördjupa sig i de intresseområden man har. Dessutom ser jag undervisningsbiten av det hela lite som en utmaning. Man har dessutom en nästan oförskämd fördel i att de flesta man undervisar redan är motiverade till tänderna när man håller till vid en högskola, så hela den biten behöver man inte oroa sig över på samma sätt. Det är nog tur det, jag har själv nämligen aldrig sett mig som någon pedagog, även om vissa förvirrade människor har hävdat motsatsen.

Jag har även hunnit med att spela litet, men snart blir det iväg till mor som lovat bjuda på middag ikväll, någon slags fisk tydligen, blir säkert mumma det. Kanske det även blir en sånglektion? Hon nämnde något om det, men det kan vara ren muta för att jag skall hjälpa henne med datorn igen, trots att jag var där igår och förklarade det mesta tyckte jag (hur var det nu med den här pedagogiska ådran?). Kombinationen pensionärer och datorer verkar dock fungera enligt helt egna lagar som jag ännu inte deschiffrerat.

Halt som attan!

Lördagar brukar far dra med mig ut på en längre promenad om det inte är något speciellt. Idag var inget undantag, och med skammen skinande röd i hela fejan så erkänner jag att jag nu för första gången prövat på stavgång. Men det var faktiskt för att det var halt! Så det så, svinhalt till och med, och med de ack så praktiska gympadojjorna på fötterna var det ett smärre äventyr att ta sig runt den vanliga rundan.

Det är faktiskt en lite märklig grej det där med stavgång, pappa är övertygad om att yngre kommer börja med det allt mer framöver också, och det kanske han har rätt i, vad vet jag. Men nog ser det förbannat lustigt ut? Det var en evinnerlig tur att vi höll till ute i bobyggden där en bil i veckan är något man skriver i tidningarna om (om de hade funnits där alltså). Det är däremot svårt att komma ifrån att det verkar vara väldigt effektivt. Jag var klart mer ansträngd än vad jag brukar vara när jag kom hem.

Annars har en stor del av dagen gått åt till att bekämpa ett vansinnigt irriterande virus som nästlat sig in på min dator. Efter att ha surfat efter lösningar, testat en massa varianter själv, ringt en vän och testat vidare samt till slut med vansinnet stående vid dörren gjort säkerhetskopior på en del viktiga mappar som förberedelse för en total formatering, verkar det slutligen som att en systemåterställning räckte för att bli kvitt eländet. So far so good! Polaren som jag ringde har jag inte träffat på ett tag och det svider alltid lite att jag numer nästan bara hör av mig när jag har problem med datorn. Men å andra sidan är det en väg med färdriktning åt båda hållen, han hör inte av sig allt för ofta själv. Vi kom i alla fall fram till att vi ska försöka ses lite framöver när vi nu bor på samma ort och allt. Han jobbar vansinnigt mycket dock och på knepiga tider dessutom så vi får se när det blir av.

Ikväll kör Svt en special med stå-upp komik, från ungefär klockan åtta till sena natten. Jag är riktigt sugen på att ta bilen till kiosken för första gången på lääänge och inhandla lite julmust (jo, jag vet, det är galet tidigt, men det är snart sagt den enda läsk jag är ärligt förtjust i) och kanske en påse chips och inte lämna soffan mer än i nödfall. Den typen av komik är jag inte bara förtjust i utan även väldigt fascinerad. Jag har många gånger önskat att jag hade mer av en dylik ådra i mig, men jag är för lite teaterapa för det. Kul ska det bli hur som. Jag är även svårt svårt sugen på lite öl, och kanske en whisky, det känns som det var oerhört länge sedan sist jag njöt av dessa drycker, egentligen är det bara två veckor... men det är länge nog när tillvaron är som den är. Siemens hörde av sig på mail igår och meddelade att jag inte skulle bli kallad till sista träffen för trainee tjänsten, lite tråkigt naturligtvis, men gasturbiner var å andra sidan inte helt och hållet min grej och jag antar att det lyste igenom i samtalet. Fördelen är att jag nu inte behöver fundera alls om det visar sig att jag får jobbet som byggledare i stockholm, det är bara att låta flyttlasset gå snarast i så fall. Ack vilken lycka det vore!

Drömvinst?

Imorgon är det drömvinst på lotto igen, med ett extra påslag så är den totala summan uppe i nätta små 133 miljoner på lördag. Föga förvånande så tänker man mer och mer på hur det vore att vara rik när man just inte har några pengar alls. Till exempel så hade det inte ens varit något att överväga att köpa biljett till Norrköping för att kunna vara med imorgon när brorsan har öppet hus för alla de som vill gratta honom till fyllda 40 år. Men jag fick nöja mig med att ringa igår och gratta och beklaga att jag inte hade råd att ens ta mig till nästa socken, än mindre till Norrköping. Att vara utan någon som helst inkomst sätter verkligen en del saker i perspektiv och man blir brutalt påmind av hur mycket av det som man tycker om att hålla på med som faktiskt kostar pengar. Att det är helg snart är till exempel inget som verkar dirrekt uppmuntrande, den bara ligger där och vägrar ge ifrån sig besked från dem man sökt jobb hos om man har någon framtid hos dem eller inte.

Annars har som sagt en mängd saker satts i rullning den här veckan och jag är oerhört nyfiken på att se var det skall sluta. Idag skall jag exempelvis få besked från Siemens till exempel om jag tagit mig till sista steget i deras traineerekryteringsprocedur (fint ord det där...). Igår hörde Academic Work av sig igen och undrade om jag inte kunde skriva ihop ett mer riktat personligt brev gentemot det företag som är aktuellt för tjänsten som junior byggledare. Idag har jag inte fått mer än ett tack för skickade uppgifter, så uppenbarligen tar det några dagar till, minst till efter helgen... Sedan var det Manpower ja... inte hört något mer därifrån ännu, vare sig om tjänsten som jag fick nys om på intervjun i Måndags, eller den tjänst som min kompis helt plötsligt ringde och tyckte jag skulle söka på Ericsson i Gävle. Visst något inom Sypply Chain Management, vilket egentligen kan betyda lite mellan himmel och jord, men man ska väl inte klaga om man får in en fot på Ericsson antar jag. Nåväl, han skulle höra sig för lite vem som var ansvarig för rekryteringen via kontakter han hade och återkomma sedan. Men än så länge inget. Det är väntans dagar värre än advent med andra ord. Jag sade till mig själv för några månader sedan att innan december skulle jag minsann ha flyttat till Stockholm eller åtminstonde bort från Forsa, men jag undrar jag hur det kommer gå egentligen med det löftet.

En annan pryl som är lite smått frustrerande faktiskt är att vi för tillfället är klara i skogen, det skall inte huggas någon mer ved nu. Det enda som återstår är att köra fram veden vilket far har pysslat med igår och idag, men eftersom det är ett enmansjobb så sitter jag kvar hemma framför datorn med mitt dataspel och får ångest över att jag inte är ute och rör på mig mer. Lite tragiskt eller hur? Hur många gånger har man inte önskat sig lite mer karaktär när det kommer till sådana områden?

Avslutningsvis ska jag nog bli lite ömsint av mig och länka in ett av youtubes mest sedda klipp. Har sett en del program de senaste dagarna som tagit upp massor kring miljödebatten, globala uppvärmningen och människans allmäna åverkan på djurlivet. Ibland kanske man tänker krasst att "ja men vad ska vi med alla de där djuren till egentligen?". Jag har ingen aning, men ett program lyfte även fram de ekonomiska aspekterna av det hela, och kunde visa på ganska chockartade siffror över vilka enorma ekonomiska förluster vi skapar till oss själva när vi sätter olika ekosystem ur balans. Grejor som får dirrekta effekter på saker som är livsnödvändiga för oss, kanske främst inom jordbruk och odling av grödor. Sedan, och det var väl det jag skulle komma till, så hade dylika scener som utspelar sig i det här klippet, varit totalt omöjliga att få på film. Och någonstans så är det väl en förlust så stor som någon, eller? Jo, musiken är lite kaka på kaka, men ärligt talat, hade Slayer funkar här?

Köra köra bil...

Sådär, då var man tillbaka igen. Till en början, nej, jag har inte läst klart böckerna och jag börjar på allvar få dåligt samvete, men de är märkvärdigt svåra att motivera sig till att läsa klart, allra helst nu när jag lyckats klämma in en del annan läsning där emellan. Ska se vad som kan åstadkommas. I helgen här så tog jag även upp ett nygammalt onlinespel som jag var ganska biten av för något år sedan. Det var riktigt skoj igen, men jag ska se om jag kan hålla det på en vettig nivå den här gången. Sist gick det nästan överstyr några gånger (och då var jag ändå ett milt fall jämfört med en del bekanta som nästan sa adjö till hela sin normala tillvaro...).

Men för att prata mer relevanta saker, igår så satte jag mig i bilen till Gävle för en intervju hos Manpower där. Det var sagt att den skulle vara helt förutsättningslös, men något sa jag tydligen rätt, för hon som intervjuade mig avslutade i alla fall med att fråga om jag var intresserad av en tjänst. Och visst... men den var i Gävle (vilket är ok, men knappast optimalt) och lät i bästa fall rimligt intressant. Men jag ska i alla fall ringa tillbaka till henne imorgon och meddela hur det gick med intervjun jag var på idag. För det var jag... efter intervjun i Gävle satte jag mig i bilen igen med rikting stockholm. Först gjorde jag en avstickare till Vaxholm och hälsade på min kära syster och hennes familj. De jobbar så förtvivlat mycket på sin gård där så det är sällan man ser dem. Lite tråkigt faktiskt att det ska bli så sällan, och varje gång man varit där säger man till sig själv att det inte får dröja lika länge igen, men det gör det såklart. Hur som helst kul var det. Jag och Milton (mitt äldsta syskonbarn, blir tolv i februari) satt och spelade lite på hans elgitarr, det var kul. Lärde honom lite övningar som jag själv anser att jag har haft nytta av.

Natten spenderades återigen på soffan hos B. Efter att ha snackat om ditt och datt, druckit en kopp kaffe och fnissat en del åt Jan Berglins försökte jag så att sova. Det lyckades sådär... fråga mig inte varför, jag är rätt van att sova trots kaffe så det kan jag inte skylla på, men inte blev det många timmar inte. Å andra sidan så var jag redan vaken när B gjorde sig redo för jobbet vid sextiden nånting på morgonen. Jag glodde lite på morgon-tv och hörde trettioelva omnämnanden om Carnegieaffären. Har inget mer att kommentera till det än det som till stor del redan nötts i media: Ja, det var dåligt skött, ja, det är hemskt, ja, det är bra och inte förvånande att riksgälden tar över. Jag skrockade vidare åt några fler stripar med Jan Berglin innan jag bestämde mig för att ta en tre timmars sömn till innan det var dags att ge sig till nästa intervju. Denna då på Academic Works. Den gick bra även den, även om jag kom därifrån med en knepig känsla i maggropen om att något inte gick som det skulle... vi får se. Tyvärr så är det då tjänsten som jag helst av allt vill ha, jaja... Efter det var det bara att sätta sig i bilen igen och vända kosan norrut. De som bor i Stockholmsområdet vet att det var skitväder rent ut sagt, det var inte förrän efter Uppsala någon gång som man kunde börja slappna av lite, men färden hjälptes avsevärt av en ny skiva med Our Lady Peace som B var vänlig nog att pracka på mig då han ansåg att deras tidigare skivor var bättre och att han ändå aldrig lyssnade på just den där.

Vid sju kom jag hem till Forsa och då hade det bestämts att kvällsmat skulle jag intaga hos kära mor, där vankades smaskig köttgryta, perfekt för en utsvulten bilresenär. Men då fick jag minsan reda på ytterligare en till yrkeskattegori som verkar ha lite väl långa dagar ibland... nämligen rekryterarna. Där kring halv åtta när jag mätt, trött och däst slappar i en fåtölj ringer så en rekryteringsansvarig för traineeprogramet hos Siemens och undrar om hon får göra en telefonintervju. "Jaa, det går väl bra" tycker jag, och försöker samla tankarna. Lite klurigt att göra ett bra intryck i det läget, särskilt som jag egentligen har noll koll på de energifrågor som Siemens i Finnspång faktiskt jobbar med, det är mer något som jag tycker verkar vara lite intressant. Sökte tjänsten främs som en i mängden för lääänge sedan. Men tydligen hade min ansökan fått upp ögonen på lite folk där så de hade överseende med att jag inte presterade topp resultat på det internetbaserade prov som de som gick vidare gjorde i förra veckan. Så nu får jag veta på fredag om jag ska ner dit för vidare intervju och rundvandring av företaget i december. Så nu har jag alltså helt plötsligt tre tjänster som jag väntar besked från. Saker och ting kan verkligen svänga ibland, inte sant? Å andra sidan har jag inte fått någon av dem än heller....

Tänkte avsluta med att slänga in en länk till ett klipp med en äldre herre som på ett imponerande vis sammanfattar den moderne mannen. Ett tips är att den kan kräva mer än en genomlyssning innan man fått med merparten av det han häver ur sig. https://youtu.be/f6J3OD4Z0UQ

 

Två telefonsamtal

En ganska klen dag bland alla andra blev så plötslig en smått unik dag. De ringde från Academic Work och ville ha mig till en intervju så äntligen. Jag ska dit på tisdag, nu gäller det bara att hålla tummarna och försöka ge rätt intryck, men jag vill verkligen ha den tjänsten, jag menar verkligen. Jag tror det är en sådan sak som syns faktiskt. Några minuter senare hade jag bekräftat mitt boende hos polaren B som med glädje upplät sin soffa till mig för en natt. Härligt med goda vänner! Inte långt efter det så ringer så min bror. Min bror har jag inte helt sällan lite dåligt samvete för att jag inte ringer speciellt ofta. Är troligtvis min telefonskräck som sätter käppar i hjulen, den gör nämligen inte någon speciell skillnad på totala främlingar eller nära och kära. Hur som helst meddelade han att han planerade ha öppet hus hemma hos sig i Norrköping nästa vecka. Han fyller jämna 40 bast nu i veckan och det är av den anledningen. Det vore svinkul om jag kunde hitta pengar och möjlighet att åka ned, tyvärr är det precis som alla färdmedel här i världen utom apostlahästarna, inte gratis. Vi får se vad magkänslan säger efter intervjun på tisdag tror jag. Måste i vilket fall som helst tillbaka till Hudik för att gå på nån slags informationsträff på arbetsförmedlingen på onsdag.

Annars då? Tjaa, man får alla möjliga andra märkliga idéer när man sitter hemma arbetslös. Men en sak är att det här med att skriva ganska snabbt liksom tar fatt i en. Man börjar fantisera om att skriva mer och så... jag vet att mina inlägg gärna är lite i överkant långa, men med lite tur finns det några av er där ute som gillar det. Det skall sägas att jag efter ett internsivt letande insett att just den här blogg sidan inte verkar ha någon räknare för hur många besökare man har. För allt jag vet sitter jag med andra ord och skriver för virusen därute i cyberspace. Men bloggen startades trots allt mest som ett nyfiket projekt så det må så vara. Men kommentarer är alltid kul (fin vink!).

En annan blogg jag hittade till för ett tag sedan talar en del om en grej man kan anmäla sig till där man ålägger sig att skriva 50000 ord på 30 dagar, omkring 1666 om dagen som bloggen behändigt nog räknade ut. Jag vet egentligen ganska litet om själva grejen, men ska väl kolla upp det vad det lider. Men idén bygger tydligen på att skaffa sig vanan att skriva, snarare än att skriva något med riktig kvalitet, vilket låter vettigt på sitt sätt antar jag. Jag återkommer om den saken, det verkar ganska kul i alla fall. Om nu inte intervjun på tisdag här ger något kanske jag ska skjuta ett lösskott mot att bli författare? Nej, skämt åsido, författare är människor som jag tror är väsentligt mer disicplinerade än mig i sitt skrivande och som förmodligen skrivit mer eller mindre större delen av sitt liv. Men det kan vara kul att prova! Man vet ju aldrig, kanske man hittar en dold talang hahaha. En annan sak man kan testa är att skriva fanfiction. Något som egentligen borde passa mig med tanke på min fascination vid olika serier och böcker. Men jag undrar jag... Har iaf registrerat mig på en fanfic sida, men om det blir någon story, om jag vågar berätta vilken det är eller ens vilken sida det handlar om, återstår däremot att se. Något att tänka på iaf. Bara grejen att sätta ett mål på ett visst antal ord på en månad som man bara ska komma upp i, så länge det handlar om text och inte upprepade ord, kanske är kul?

Nåh, en annan sak som faller in är att läsa egna böcker, jag siktar på att recensera Goldfinger och En Dag i Ivan Denisovitjs Liv innan helgen är över. Vad tror ni om det? Och jo... "svartkonstboken" är fortfarande inte lokaliserad, var kan den vara tro??

Fortsättning

...mm då var man mätt igen. Var var jag? Jo, svartkonstboken, som inte är någon svarkonstbok alls såklart, men ett ganska litet häfte som jag snokat reda på här hemma. Eftersom jag drabbats av tillfällig oförmåga att rota fram häftet ifråga ur mitt negligerade rum så mins jag inte så mycket mer. Men det är väl tryck under 60- eller 70- talet om jag inte mins fel och kommer väl ursprungligen från någon tidning som extragrej eller så. Men som exempel kan jag dra tricket med hur man får ned ett rått ägg i en flaska utan att spräcka skalet. Man lägger helt enkelt det råa ägget i ättika så skalet blir formbart, sedan pressar man försiktigt ned ägget genom flaskhalsen. Därefter fyller man flaskan med kallt vatten och vid kontakt med vattnet återtar ägget sin forna form. Ganska kul, inte sant?

Som avslutning tänkte jag slänga in ett litet klipp. Är det någon som minns programmet Scare Tactics? Jag och E satt och diskuterade hur pass kul det kan vara att se folk som blir skrämda. Efter att en hel del scenarion hade gåtts igenom och jag dyrt och heligt lovat att kolla upp Room 401 från MTV kom jag så att tänka på detta tv-program. Jag hade för mig att de fick dra in programmet, men icke så tydligen, jag läste nyligen att tredje säsongen sänts i år. Men första säsongen visades 2003 så nåt uppehåll måste det ha varit. Hur som helst, jag har hittils inte sett en show som går in så fullständigt för att verkligen skrämma slag på sina deltagare, och här är det inte bara märkliga saker, deltagarna kastas istället in i en situation utspelad av skådisar med specialeffekter som tagna ur de bästa skräckfilmer. Jag minns att jag själv tyckte att de gick över gränsen någon gång, men klippet nedan går inte att hjälpa att det är hysteriskt roligt. Hur som helst, det är hysteriskt kul om man lägger sin empati åt sidan för några sekunder och kommer ihåg att killen faktiskt godkänt att det skall visas.

Jodå, tänk det lilla kräket som kommer och hälsar på när man ska sova? Vi avslutar med lite frommare underhållning, en av stå upp komikens större hjältar anser jag (och rätt många med mig) är Richard Pryor. Här är ett klipp från hans suveräna show "Live at the Sunset Strip" där han snackar lite om sina erfarenheter kring fängelse...

Det var väl allt den här gången. Uppdateringar fortsätter imorgon?

Men då!

Tillbaka i Hälsningland efter en mycket trevlig helg i Stockholm där det var svårt att komma ifrån att det kändes helt fel att komma hem igen. Även om jag är uppvuxen här och det på något sätt alltid kommer vara hemma.. så är det inte här jag hör hemma just nu. Nu gäller det bara att få omvärlden (och särskilt då dess arbetsgivare) att inse detta.

Att jag inte satte mig ned och började skriva omedelbums efter att jag kom hem har sin förklaring i att B var vänlig nog att låna mig en till bok. I lördags satte vi oss nämligen ner och kollade på sensate Harry Potter filmen, vilket fick mig att komma ihåg att jag faktiskt inte läst sista boken. B undrade hur i hela friden jag kunnat leva med mig själv den senaste tiden och erbjöd galant sitt exemplar till utlåning. Det föll sig som det brukar göra när jag får tag på en bra fantasy bok, jag började läsa den samma dag som vi for hem (dvs i tisdags) och för ungefär en halvtimme sedan inträffade det oundvikliga, boken tog slut. Under tiden emellan har jag lyckats försumma all annan aktivitet som jag normal ägnar mig åt samt dragit ned mer eller mindre nödvändiga saker som sömn och mat till ett absoulut minimum. Tillvaron har gått ut på strävndet efter lyckan att vända blad. Det är oerhört sällsynt, har jag börjat inse, med den här typen av böcker. Jag har läst nobelprisförfattare och klassiker, men det är läsning på ett helt annat sätt. Där läser man varje mening med ett annat eftertryck, man söker mening i orden och man stannar upp flera gånger i ett stycke för att tänka efter kring det man just har läst och läser inte sällan om samma mening flera gånger. En bra fantasybok (för mig just då, andra gengers gäller givetvis för andra..) fungerar på ett helt sätt, bokstäverna nästan hoppar upp från sidan och in i skallen på en där ett skådespel utspelar sig för ens inre ögon utan att passera den sedvanliga vägen. Ytterst få böcker som inte kan räknas till fantasygenren har haft samma påverkan på mig, och det är då oftast böcker som jag läst när jag var yngre och hade ett lite annorlunda förhållande till böcker. Men den så populära "Flyga Drake" är väl en på senare tid samt "Alkemisten" av Paulu Coelho en annan. Annars är det ganska tunnsått. Konstigt då att jag hela tiden återkommer till en och samma genre?

Till saken hör att jag älskar sagor, har gjort det sedan jag läste min första saga (någon ur en samlingsbok som hette "Bland tomtar och troll" om jag inte mins fel) och kommer sannolikt fortsätta göra så hela mitt liv. En bra saga, som jag anser att fantasy ändå är, om än med ibland kanske en aning vuxnare publik, ger fantasin just det där spelrummet som jag älskar att ge det ibland. Där en ganska tråkig vardag kan glömmas tidvis och trängas undand av myter och legender, magi och storartade händelser. I verkligheten vill man sällan uppleva storartarde händelser av den magnituden, eftersom de har en tendens att föregås av en väldans massa lidande och annat elände. Och visst handlar det om verklighetsflykt, det går inte att bortförklara, men inte för att man inte vill handskas med verkligheten, mera för att vila sinnet från det för ett tag och hämta kraft. Ungefär som vår hjärna gör utan vårt distinkta medgivande när vi drömmer. De flesta av oss har väl haft drömmar som varit alldeles uppåt väggarna någong gång?

Så då, boken är slut, och här kommer inläggets något frustrerade titel in i samanhanget. Det är få saker som kan få en att känna sig så tom och meningslös för ett tag som när man precis läst ut en bok som varit en såpass stor del av ens tillvaro ett tag. Den känslan har en otäck förmåga att öka exponentiellt när det handlar om en serie. Därmed var känslan när jag läste sista ordet och vände blad för att se en helt blank sida, knappast något som kan förknippas med glädje. Som en god vän uttryckte det för mig när vi diskuterade fenomenet en gång för en massa år sedan "man investerar hela ens fritid i karaktärerna i böckerna, man är med dem genom vått och torrt, lider med dem och gläds med dem, och vad gör de? När de ser det lämpligt så upphör de att existera!". Och tur är väl det ibland, att sätta igång och läsa en oändlig serie av dylik kvalitet hade nog faktiskt inte varit speciellt hälsosamt för mig i långa loppet.

Annars så har jag fått en del roliga idéer till bloggen av en av mina mer förtjusande vänner, bland annat så skall en del tips på hur man kan göra sina vänner tämligen förundrade läggas upp här så småning om. Kanske något i veckan, vi får se. Alla har jag inte testat här, men det ligger till så att jag faktiskt har en SVARTKONSTBOK!! Häftigt va? Fast egentligen är det mer ett svartkonsthäfte. Oj, mat! Jag återkommer...

Jag ser det snöar, jag ser det snöar!

Inget skogsarbete idag, varför jag tog en kortare sovmorgon. Istället blev det klart igår att jag åker ned till Stockholm idag, om ungefär en och en halv timma faktiskt. Därför var det med blandade känslor jag klev upp och såg snöfallet utanför fönstret. Jag ska nämligen inte åka kollektivt den här gången, utan köra bil, mammas bil för att vara exakt, hon skulle ändå ner och var vänlig nog att erbjuda mig skjuts. Jag erbjöd mig däremot att köra. Önskar nog att jag hade fixat kängorna redan, de behöver nämligen en tur till skomakaren innan de är riktigt användningsdugliga. Nåväl, blir en spännande färd iaf, hörde att det bara skulle bli sämre och sämre längre söderut. Med andra ord är jag knappast själv om att titta ut på vinterlandskap i Sverige idag. Nu är det dags för frukost, dusch och en snabb packning samt ett telefonsamtal till en person som kanske kanske kan ordna ett jobb åt mig. Vi hörs efter helgen! Peace!

Äntligen torsdag!

Vadå äntligen torsdag kan man fråga sig? Tjaa, för mig så innebär det helt enkelt att det går åtminstonde två bra tv-program ikväll (Criminal Minds och Fringe, även om CM mest är ett halvdant substitut för Bones, Dexter, senare episoder av NCIS eller Wire in the Blood, take your pick). Finns en annan bra grej, oftast får jag höra från någon av rekryteringsfirmorna som jag är aktiv via på torsdagar, det har blivit deras dag. Inget än så länge dock. Det blev bara en halv dag i skogen idag, det var visst andra ärenden som skulle fixas innan butiker och dylikt stänger. Lite småfrustrerande nästan. En av de stora fördelarna med att jobba i skogen (där det inte finns mobil täckning) är att man med gott samvete kan lämna mobilen hemma och koppla bort det faktum att den aldrig ringer för några timmar. Är jag hemma kan jag komma på mig själv att sitta och glo på den och liksom försöka få den att ringa med ren viljekraft. Uppenbarligen har jag en del kvar att lära på det området för jag har inte lyckats hittils.

Nu blir det att söka lite fler jobb idag, skall göra ett test för Siemens också. Sen får vi se, kanske läsa de där böckerna som jag nästan glömt bort snart, eller så plinka på gitarren en del. Kanske skulle försöka se mig omkring efter ett Halloween party. Jag är såld på Halloween prylen, tyvärr ska väl sägas. Men jag tycker bara det är så kul, under universitetstiden såg jag alltid fram emot dessa tider eftersom man där alltid kan hitta likasinnade som går in med liv och lust inför utklädnader, temafester med balla attrealjer osv. Nu när man blivit klar med den tiden och förmodas vara lite mer vuxen så blir jag bara påmind av hur barnslig i sinnet jag fortfarande är. Visst, det är kommersialiserat och amerikaniserat, men det skiter jag faktiskt i, jag tycker ändå det är kul, vill folk avfärda mig som infantil för det, så är det väl deras problem. En idé som hade kunnat vara kul att genomföra, vore att skaffa linser så ens ögon ser ut som Vin Diesels gör i filmen Chronicles of Riddick. Filmen i fråga (som är av högst tveksam kvalitet, men duger att döda två timmar med, och det är väl egentligen den enda rollprestationen som Mr Diesel faktiskt lyckats med...) gick ju på tv här om dagen, och jag kom att tänka på idén då. Efter lite letande på nätet fick jag veta att de faktiskt hade sålt sådana linser ett tag efter att filmen släpptes under namnet "shine job" (samma som operationen heter i filmen). Men idag verkar de omöjliga att få tag på, dessutom hade de sannolikt kostat uppemot $100 om jag tolkat det rätt, kanske en aning i överkant... Däremot hittade jag många andra rätt häftiga linser, fortfarande för dyrt, i alla fall för en som saknar inkomst, men något som är väl värt att komma ihåg för framiden tycker jag.

Just det, pengar ja... undrar just vad man skall anse sig ha råd med om det blir en halloweenfest och man känner för att bli lite yr i bollen? Det blir väl troligen nån billig öl antar jag.. märkligt att alla de kontakter man hade för sprit när man var yngre verkar ha gått upp i rök när åldern knackade på dörren. Det är väl egentligen till det bättre, det var minsan inte alltid det där slutade bra när det handlade om privat tillverkning, men ibland fick man ju tag i något riktigt högkvalitativt. Trist namn vi har på de där dryckerna förresten, tycker ni inte? Jag menar, "hembränt" eller "HB", hur sexigt låter det egentligen? I USA fick jag reda på att det ofta och gärna kallas "Moonshine", håll med om att det onekligen har en annan klang. Fick iofs höra av farsan att det på hans tid kunde kallas "Skogsstjärna". Att ett sådant uttryck fick försvinna! Men det är klart... att assosiera för mycket med skog kanske slår an fel strängar hos folk det också... Kommentera gärna om ni har egna förslag eller hört något som inte låter lika mycket som om det kom ur ett gammalt oljetråg. Nu ska jag försöka vara lite seriös några minuter. Ha det!

Årets första riktiga frost

När jag yrvaken staplade ut i köket i morse och konstaterat att det var slut på mjölken till frukostgröten, slängde jag ett getöga ut genom fönstret och möttes av ett landskap lika vitt som den oartigt frånvarande mjölken. Jahapp, då var den här då... En konsultation av termometern visade på stolta -1,6 grader och det första osvikliga tecknet på att vintern närmar sig var ett faktum. Bra eller dåligt undrar ni? Jag har inte riktigt bestämt mig än, men det skall sägas att morgonen var strålande vacker, så det hjälpte. Annars brukar jag bara se fram emot vintern om jag vet att jag kommer ha möjlighet att ställa mig på en snowboard någon gång under vintermånaderna. I dagsläget ser sådana planer oerhört osäkra ut, mycket på grund av att min bräda är sönder efter en spektakulär vurpa i Narvik för en del år sedan. Sedan dess har jag helt enkelt inte haft råd att skaffa nya grejor. Faktiskt riktigt tråkigt, jag saknar åkandet mer och mer för varje år käns det som. Men å andra sidan kräver det vintrar som inte hört talas om global uppvärmning också, och de verkar tyvärr vara ganska sällsynta nu för tiden. Alternativet är att framgångsrikt uppvakta Jaqueline Onassis så man får råd att åka till Alperna eller motsvarande.

Lite skojig dag i skogen idag, främst för att det var lite klurigare än vanligt. Därmed iofs även jobbigare, men måste jag fokusera mer på det jag gör och försöka lösa problem så orkar jag i allmänhet mer också. Att stå inne i ett buskage, böjd som ett frågetecken runt en massa smågranar, ena stöveln nere i en bäck medans man försöker att framgångsrikt fälla en tilltagen björk åt rätt håll över en väg, som befinner sig närmare två meter upp för en slänt gav en helt ny dimension till arbetet. Jag hoppas ärligt att jag har fått tag i ett betalt jobb innan man måste börja ta med snötyngda grenar i beräkningen också (för att inte tala om snötäckt mark när stockarna skall dras ihop, jag utmanar samtliga läsare att försöka rulla iväg en 5m stock med lite drygt en halv meter i diameter som fällts ner 3dm i blötsnö, huga!).

Kanske märks på språket att jag är på aningens bättre humör idag? Det stämmer bra det, pratade men en god vän som jag inte hört av på länge på telefon i nästan en timme igår (vilket är enooormt länge för mig som lider av en lätt telefonskräck). Sedan väntade ett världsmästarlångt mail från en annan god vän på mig när jag kom hem från skogen. Små saker som gör vardagen så mycket lättare! Men jag börjar bli lite orolig för mina ambitioner på läsfronten, det var ett tag sedan nu som jag läste ut en bok, hmmm. Kanske borde ägna en del av kvällen åt lite läsning. Vi får se... har även ett projekt att lära mig Blackbird på gitarr ordentligt, samt Israel Kamakawiwo'oles (säg det fem gånger snabbt ni...) version av Somewhere over the rainbow på ukulele. Den senare är kanske världen abslolut bästa må-bra-låt som finns just nu. Normalt är det inte alls min sorts musik, men den här sätter sig precis där den ska. Ska nog ta och lyssna på den en gång till bara för det. Simma lugnt gott folk!

Det går hit, det går dit, det går runt en liten bit

Vissa dagar är, som de flesta är medvetna om, upp, andra är ner. Idag var typisk ner. Inte för att något gick fel eller något egentligen kom på skam. Dagen bara seglade förbi totalt obemärkt i en lång rad av dagar som liknar varandra nästan otäckt mycket. Det är fortfarande helt ok att sätta sig i bilen och åka till skogen på mornarna, att jobba med kroppen på det sättet stänger fortfarande på ett behagligt av alla möjliga funderingar som man kan tänkas ha och skjuter dem bekvämt på framtiden för några timmar. Den som inte behåller allt fokus på det den gör ute i skogen har egentligen bara satt en timer till när motorsågen sågar något som man gärna hade haft kvar.

Kom hem och kollade full av förhoppning telefonen och hoppades att någon skulle ha ringt. Men nej, så var det inte såklart. Ett liitet positivt ljus tändes när jag såg att jag fått mail från Siemens om deras trainee program. Tydligen hade jag klarat första gallringen, och nu skulle jag sätta mig ned och göra ett online-test för att kolla olika av mina egenskaper. Testet stod det skulle ta en timma, så jag har inte gjort det än, de ville ha mina resultat senast den 5:e november så ingen riktig panik än. Frågan om jag vill jobba för Siemens tar vi senare, men jag tror att man inte kan säga nej till något sådant. Även om jag helst vill in på byggbranschen, så väger Siemens internationella vidd upp en hel del. Är lite nervös för att min totala otalang på allt elektrisk kommer att skina igenom däremot.

Hade även ett mail från ett företag i Oslo som ville ha mig som försäljare av alarmsystem gentemot privatmarknaden där. Det vete katten alltså... iofs är säkert lönen väldigt bra, trots de höga levnadsomkostnader som finns i den staden. Men säljare undrar jag ärligt om jag skulle klara av speciellt bra. Mja, jag skall låta mailet ligga någon dag och mogna så får vi se. På plussidan är att det finns en del riktigt skojiga människor i Oslo och en hel drös med härliga människor därtill utspridda över Norges vidder, men å andra sidan blir nog polarna som starkt räknat med att jag flyttar till Stockholm snarast ganska besvikna. Även jag... går inte att komma ifrån att jag helst vill till stockholm nu.

Mer då... äsch, när jag skrivit det jag just skrev inser jag att jag inte har fog alls för att påstå att jag skulle vara nere och dagen vara skit. Det stämmer faktiskt inte. Men den är inte särskilt bra heller, den bara är. En farlig grej när man sitter så mycket vid internet som jag gör i dagarna, är att man kan bli väldigt tydligt påmind om sin eventuellt ensamma situation. Det är aldrig bra. Jag är singel, jag har varit singel i princip hela mitt liv. Varför då? har jag fått som motfråga mer än en gång och jag har aldrig kunnat svara på den heller. Nästan så länge tillbaka som jag kan minnas så har jag velat ha en flickvän (jag var inte speciellt avskräckt av de mytomspunna "tjejbacillerna" när jag var liten, i stil med nationalikonen Sune så hade jag istället ett mycket gott öga till tjejer redan i förskoleåldern). Att det sedan aldrig blivit av, tjaaa, mycket bra fråga. Jag har naturligtvis en mängd förklaringar efter att ha hängt på massvis med forum och bara snackat med någon av de härliga tjejkompisar jag har. Det sitter nämligen inte i det, nog kan jag tala för mig om det är så. Ingen tunghäfta här inte. Inte ser jag ut som Nessies fulare bror heller. Självförtroendet är kanske inte i världsklass standard, men jag kan inte påstå att det är raka motsattsen heller. Många har väl föreslagit just det att man kanske "vill" lite för mycket och får det där ack så oatraktiva draget av desperat över sig. Eller så överanalyserar man för mycket, ungefär som jag gör nu.

Livet som singel har jag lärt mig att leva med, det fanns inga alternativ helt enkelt. Men det hjälper inte att vissa dagar så svider det det där lilla extra, över att man inte har någon vid sin sida som man kan dela tillvaron med. I bra som dåligt. Sådana dagar så skriver man gärna under på att människan nog inte är skapt till att vara ensam trots allt. Andra dagar ger det sig på självkänslan istället, och man får någon krypande känsla av att man är mindre värd eftersom man inte kan locka till sig en flickvän. Lyckligtvis är de dagarna rätt få och långt emellan nu för tiden.

Jag insåg just en märklig sak, jag startade den här bloggen främst för att kunna tillgodose ett visst behov av att skriva av mig då och då. Men tråkigt nog verkar den känslan främst finnas där när jag av en eller annan anledning är frustrerad och/eller lite nere. Det borde jag försöka göra bättring på, det duger inte om bloggen bara blir en källa till elände, vem i hela friden vid sina sinnens fulla bruk skulle utsätta sig för sådan läsning?

Med löfte om bättring, det här är DS som säger: Peace!

Någonsin ätit en tångkrabba?

Helgen i stockholm passerade mycket angenämt, det var riktigt roligt att se de gamla vännerna samlade på en och samma plats för första gången på flera år. En hel del dryck inkluderades i detta trevliga umgänge och söndagen ägnades uteslutande åt ett slappande i soffan framför Iron Man innan det var dags att sätta sig på bussen. Eftersom man börjar bli äldre än jag vill medge så satt även sviterna i fram på måndagen, och tacksam över att ha en smärre men godtagbar ursäkt så stannade jag hemma från skogen, sökte en del jobb, tog kontakt med lite folk och jobbade allmänt lite framför datorn. Ber här om ursäkt för att det inte blev något inlägg i måndags, men hjärtat fanns väl inte där.

Tångkrabborna ja, de kanske ni undrar vad de gör i titeln? De spelade helt enkelt en roll i hemresan från stockholm. Min vana trogen när jag är lite seg så var jag inte speciellt hungrig under dagen och räknade inte med att bli det heller förrän sent på kvällen. Ödet ville däremot annorlunda när jag satte mig ner och började läsa Ian Flemmings Goldfinger. Tidigt i boken beskrivs en frossande måltid i tångkrabbor med skirat smör och rostat bröd, serverat med ljusröd champagne. Vips blev det en tre och en halv timmes bussresa på skrikande tom mage. Nu har jag i och för sig aldrig i hela mitt liv ätit en tångkrabba, men skaldjur står högt på min lista och efter beskrivningarna så anade jag att det var en upplevelse utöver det vanliga.

Jaja, igår blev det ut i skogen igen och överrumplad insåg jag att vi faktiskt inte hade så oerhört mycket arbete kvar, faktum är att vi skall jobba imorgon innan vi måste flytta kojan som vi fikar i. Efter det uppskattade pappa att det just inte var mer än en dags jobb till. I alla fall för ett tag, men jag vet inte om han undanhåller något heller... Så idag var det visst sammanträde på gång och eftersom jag trots min ålder är en riktig rookie i skogen så ansåg far att det inte lämpade sig att jag for dit själv, och jag måste nog hålla med än så länge. I vilket fall som helst ska man undvika att jobba själv i skogen om man inte har väldigt många års erfarenhet tydligen, då står sig en vecka ganska slätt. Jag spenderade dagen med att först sova läänge, mest eftersom jag av någon riktigt fånig anledning haft ordentliga mardrömmar den senaste tiden. Dessutom satt jag uppe rätt länge och lyssnade på mäktiga klipp från youtube, ett mycket farligt tidsfördriv. Väl vaken insåg jag att jag inte hade den ringaste motivation eller för den delen anledning till att kliva upp. Jag låg kvar tills det på grund av det fina vädret helt enkelt blev för varmt och magen började påpeka att den sket i mitt dåliga humör, den var hungrig i alla fall, så det så.

Idag har passerat läskigt obemärkt framför datorn, görandes just ingenting alls. Jag har sökt en tjänst till och registrerat mig på Manpower, det är väl det. Resten har spenderats på youtube och totalt planlöst surfande om rent nonsen. Dagen såg ut att gå mot en slags månadsbotten där en massa dåliga tecken gjorde mig mer än vanligt påmind om min ganska bedrövliga situation. Exempelvis verkar det vara svårt att ordna en påskrift om närvaro på en exjobbsredovisning som jag var på för snart ett år sedan. Om det inte går att lösa måste jag lägga 2000kr av min totala brist på inkomst för att åka upp till Luleå och gå på en redovisning som jag inte är ett smack intresserad av bara för att kunna ens ansöka om att få ut mina examen. Liiivet är hääärligt! Tjo!

Men så i allt elände ringer det då från Academic Work och skänker en smula ljus åt en annars ganska trist dag. Nu verkar jag vara aktuell för en tjänst som junior byggledare för ett företag inom anläggningsbranschen i huvudstaden. De skulle presentera min profil i dagarna. Nu får jag gå och vänta en vecka drygt igen antar jag... Man ska väl aldrig sluta hoppas, men jag erkänner att jag inte är lika begeistrad längre som de första gångerna de ringde. Men i bästa fall innebär det en resa till stockholm för att gå på intervju i alla fall, det är alltid något!

Har förresten även börjat läsa En Dag i Ivan Denisovitjs liv och kommit en försvarlig bit på väg, så planen håller än så länge. Men en god vän skulle naturligtvis lägga sig i, i all välmening givetvis, men B har nu i sin givmildhet gett mig ytterligare en bok till listan. Två steg fram och ett tillbaka? Men det skall visst vara en mycket bra bok, och eftersom han läst fler än jag troligen någonsin kommer göra så får jag lita till det. Det handlar då om "Pappersväggar" av John Ajvide Lindqvist som även skrivit "Låt den rätte komma in" som är aktuell på grund av att filmen har premiär ganska snart om jag inte har fel.

Simma lungt

Imorgon Stockholm

Just det, imorgon så sätter jag mig återigen på bussen ner till huvudstaden för att hälsa på lite glada vänner. Det ska faktiskt bli vansinnigt skönt att komma hemifrån ett tag, även om jag inte har något egentligt att klaga på över tillvaron här förutom att jag inte har något jobb, så finns det något i mig som inte alls trivs med att bo hemma hos en förälder längre. Jag längtar efter mitt eget utrymme som är bara mitt och på mina villkor, åtminstonde tills jag efter ett gemensamt beslut kan ta steget och bli sambo med en framtida flickvän. Det blir jag, L, B och M som skall återförenas efter bra nog många år där vi inte setts samtidigt och vi har nog alla ganska stora förhoppningar. Själva händelsen är planerad till lördagen, vilket gör fredagen till planeringarnas dag. Söndagen hoppas jag kunna möta upp en annan god vän över en kaffe någonstans i stan, får se hur jag lyckas med det. Lekte även med tanken att stanna kvar till måndagen och kliva upp mitt i natten och gå och köa för biljettsläppet till Metallica, det vore en riktigt häftig upplevelse. Men efter överläggande med mig själv så kom jag fram till att det faktiskt inte är försvarbart att göra något sådant nu, lika lite som det är försvarbart att lägga 1000kr på en salsa-helg i Sundsvall i början på november. Suck, någon - jag mins inte vem - sa en gång att "pengar köper inte lycka, men herrejösses, nog underlättar det en hel del?!" och det är väl bara att instämma. Både konserten och danshelgen hade blivit upplevelser utöver det vanliga, men men... jag har ju den här helgen att se fram emot. Nå, nu måste jag nog gå och paniktvätta en omgång inför helgen kom jag just på, annars får jag slut på strumpor och... annat... Peace!

Det stora varuhuset - Butiken i Chelsea

Michael Pearson heter författaren som skrivit denna ganska korta roman, som enligt utsago även har en uppföljare. Kort sagt handlar den helt enkelt om Mr Kingston och hur han bygger upp ett av Londons första riktiga varuhus från en liten butik som säljer band och spetsar. Jag kom på mig flera gånger att som handlingen berättas så skulle den förmodligen göra sig utmärkt för en Hollywood produktion av blygsammare budget. Hela handlingen är måste jag säga ganska banal, men ändå rätt fängslande. Pearson skriver medryckande och med ett enkelt språk. Sidorna verkligen flyger förbi, hela boken tog mig två eftermiddagar att läsa. Men så är den som sagt inte speciellt lång heller. En fängslande men enkel handling som sagt, med de typiska motgångarna och intrigerna man kan vänta sig. Ofta kan man förutsäga de kommande sidorna på bara några ord, vilket blir smått irriterande efter ett tag. Boken har som sagt även en uppföljare som står nämnd i slutet lämpligt nog. Men jag tror jag redan nu vågar påstå att jag inte kommer att läsa den. Mycket på grund av att jag i slutändan helt enkelt fattat agg mot huvudpersonen och tröttnat på hans agerande. Han är förvisso karaktärsfast, och Pearson gör inget sådant fatalt misstag som att låta honom agera tvärs emot hans tidiga starka karaktärsdrag, men det hjälper inte att jag till slut blir irriterad och tappar intresset för hur han skall lösa nästa svårighet som kommer i hans väg. En historia av det här slaget (som dessutom såpass tydligt visar mot ett "lyckligt" slu) vilar helt och hållet på att läsarens intresse för hjältens öden och äventyr kvarstår, eftersom de övriga så pass tydligt bara är bifigurer. Så när ens empati för hjälten så börjar avta så tappar man snart intresset för att läsa klart också, och det var faktiskt mest för att det var så lite kvar som jag läste klart den. Egentligen varken en dålig eller bra bok, bara en bok bland så många andra.

Dumskallarnas sammansvärjning

Kände mig lite tvungen att för första gången slänga in ett inlägg till - på samma dag! Men jag blev ganska precis klar med boken som äger samma titel som det här inlägget. John Kennedy Toole som skrev den här boken förkänar verkligen ett eget litet ord, men det får han så fint i förordet till boken så det låter jag bli att skriva själv. Bokens huvudperson beskrivs på baksidan oerhört träffsäkert som en korsning av en modern Don Quiojote och Helan. Man följer denne Ignatius J. Reilly sedan hans liv får en, för honom, omtumlande vändning när han till slut blir tvingad att försöka skaffa ett jobb. Något som passar hans lata och filosofiska tillvaro alldeles förskräckligt dålig.

Vi struntar idag i vad andra har ansett om boken. Bäst kan jag beskriva boken som hysterisk. De händelser och situationer som uppdagar sig i kölvattnet av Ignatius framfart genom New Orleans kan verkligen inte beskrivas på något annat sätt. Av och till är den oerhört roande, men jag skulle knappast kalla den en sidvändare. Den är däremot bra på att skapa en bild av de olika delar i staden New Orleans och det blir därför lätt att leva sig in i miljön, om än inte i händelserna. Vissa saker är rent makabra, jag kom på mig själv vid fler än ett tillfälle att bli lätt illamående över vissa avsnitt, men inte på grund av allt för målande beskrivningar av oaptitiligheter, men vissa karaktärer i boken som dyker upp är onekligen ganska fasansfulla på sitt eget vridna sätt. Ignatius utan tvekan en av dem. Men boken fascinerar, sidvändare eller inte, efter ett tag blir man fortsatt nyfiken på vilka galenskaper som väntar runt hörnet, och som sagt, ibland kommer man på sig att skratta högt när någon specifik scen beskrivs särskilt väl.

Dumskallarnas samansvärjning liknar ingenting jag tidigare läst och är helt klart en upplevelse utöver det vanliga. Den sticker ut ordentligt från mängden och är inget man glömmer i första taget. Därmed inte sagt att den är bland de bättre böcker jag läst, men läsvärd är den.

Trisslotter

Sedan någon illvillig psykopat kom på den där idén med "vinn 25000kr i månaden i 25 år!" så har jag varit lite småsåld på dem. I inledningen höll de även på att gå över styr. Idag har jag ett mer resonligt förhållningssätt till dem, men åker ofta dit på att köpa några ibland. Företrädelsevis när jag har dåligt med pengar, men det hänger väl ihop med medvetenheten om att man just har dåligt med inkomsterna och gärna tänker på hur härligt det vore att slippa bekymmra sig. Hur var det med de här lotterna då? Jo, jag hade köpt några för någon vecka sedan och inväntat ett bra tillfälle att skrapa dem, vann 75kr och skaffade idag 3st nya, skrapade dem och vann 50kr. Chansen finns fortfarande kvar! Men är givetvis försvinnande liten. Efter att ha läst sannolikhetslära så är det givetvis idioti att köpa nya lotter för den lilla vinst man fått. Är man däremot den som använder sig av sannolikhetsläran när det kommer till något så osannolikt som lotterivinster bör man nog å andra sidan skaffa en ny hobby.

Annars då? Tjaa, fortfarande inget jobb, utbildningen till skogshuggare går framåt, men även om jag trivs att arbeta i skogen och det är härligt att komma upp och ut på mornarna kan jag inte riktigt skaka av en känsla av att jag bara slösar med min tid. Jag hör inte hemma här längre, det är meningen att jag skall vara någon annan stans, och allt det här är bara fördrivande av tiden tills rätt möjlighet (läs: jobb) dyker upp. Har sökt några till tjänster idag och pratat med en av rekryterarna som uppmärksammade mig om en tjänst som verkade lovande, även om den kanske låg en bit in i framtiden.'

Läsandet då? Ja sade ju att Dummskallarnas Sammansvärjning skulle bli klar idag, det vette fåglarna om den blir, men jag har gjort stora framsteg så man vet aldrig. Dessutom är tv-programmet dirrekt ångestframkallande. Simma lungt!

Första riktiga arbetsdagen i skogen

Ovan syns fyra bilder som ganska bra sammanfattar den morgon som väntade på oss när vi gav oss iväg till skogen imorse. Jag måste erkänna att jag känner mig ganska priviligierad sådana stunder. Skogsarbetet flöt äntligen på som det skulle, utan specifika event. Väl hemma igen ringde de från Stockholm. Den här gången hade jag äntligen inte blivit förbipasserad av någon annan, men istället hade den rådande finansiella krisen gett företaget kalla fötter och tjänsten hade dragits in. Mumma.... För att trösta mig lite så beställde jag biljetten till Stockholm på fredag eftersom en sammankomst med coolaste polarna beräknas in på lördagen. Ska försöka klura ut lite bra idéer till dess också. Idag ska jag annars försöka läsa lite samt förmodligen se ett avsnitt av serien Wire in the Blood, sjukt bra! Sköt om er.

Ignorance is bliss?

Så, för att fördriva tiden en för några minuter så gjorde jag ett av de totalt meningslösa men ändå ganska underhållande internetenkäterna idag. Eller... jag gjorde ett gäng, men det var en fråga som stannade kvar ett tag. Frågan var kort och gott; skulle du föredra att vara rik och dum eller intelligent och ful? Jag skall med en gång säga att jag inte tänker slänga mig in i någon slags debatt kring vad som anses vara intelligent eller inte, det låter jag vara upp till var och en. Det brukar i vilket fall som helst ofta vara en gräsligt subjektiv bedömning. Studenten inom mig förfasades hur som helst kraftigt över att jag ens övervägde att se mig själv som en dumskalle. I slutändan så valde jag ändock att vara snygg och dum om jag fick välja.

Vadan då detta? Värdesätter jag inte den vetskap, inlärningsförmåga och (hoppas jag) kritiska observationsförmåga och ifrågasättande som jag anser mig besitta? Jo, självklart gör jag det. Men vad är det som driver en vidare i ens strävan att lära sig mer? Oftast skulle jag väl tro att det handlar om att man känner att man inte utnyttjat sin fulla potential om man inte utmanar det sinne man begåvats med. Men frågan är vad man får för det. Jag skulle hävda att titeln på detta inlägg, ignorance is bliss, som jag för övrigt har svårt att översätta på något träffande sätt så här på rak arm, faktiskt innehåller mer sanning än man kanske vill erkänna.

Kan det vara så att en person som vi inte uppfattar som intelligent, egentligen har bättre förutsättningar för ett lyckligt liv? Är det inte ganska lätt hänt att desto intelligentare man är, desto mer komplicerade förväntningar har man på tillvaron? Den intelligens som man begåvats med som inte godkänner att man inte utnyttjar den ser istället till att man med stor inlevelse och dåligt samvete tar in desto mer av dystra rapporter från omvärlden, där budskap om miljöförstöring, krig, svält och storpolitiska rävspel blandas med bilder av barn som lider, människohandel och psykiskt sjuka individer som ouppmärksammade av vårt sammhälle kan begå bestialiska handlingar. Jag får känlsan av att som intelligent individ så är det mitt sociala ansvar att känna för de här budskapen, att mitt samvete skall trigga igång någon slags aktion emot det hela. Samtidigt som mängden budskap mest blir så överväldigande att man inte vet i vilken ände man skall börja. Helst vill man börja över allt på en gång, men i slutändan gör man ingenting eftersom man ser till sitt eget hus först och tänker att när min ekonomi är ordnad skall jag minsan göra något. Så får man dåligt samvete för det också, för är det något man kan vara säker på är att hur illa man än har det så finns det någon som har det värre.

Men jag är på väg från ämnet. Kärnfrågan handlar om vad min större intelligens har gett mig personligen som jag egentligen inte hade kunnat vara utan? Hade jag inte varit lika intelligent från början så hade jag troligtvis aldrig saknat det heller? Jag tänker själv på hur pass komplicerat livet skall vara så ofta, men är inte det en frukt av att jag komplicerar det själv som en naturlig följd av den mer eller mindre stora intelligens som jag begåvats med? Hade jag inte varit en nöjdare person med enklare förväntingar på tillvaron? Det som jag i mitt stilla sinne ser som den största lyckan, att hitta sin livskamrat och leva sitt liv med denna i kärlek, är i vilket fall som helst inget som på något sätt är kopplat gentemot intelligens. Förmågan att älska är jag rätt säker på finns i de allra flesta som inte har någon form av allvarlig störning.

Det man inte vet mår man inte dåligt av? Och vi pratar inte om lögner och svek här, utan mer vad olika personer har kapacitet att verkligen ta in och ta ett emotionellt ställningstagande till. Jag undrar jag... Undrar till exempel om jag suttit inne lite för länge den här helgen, kanske inte skulle skada om jag kom bland lite folk. Isolering leder ofta till funderingar som i och för sig kan vara rolig tankeverksamhet, men sällan leder till något produktivt i slutändan. Men ändå, iden om att vara en lycklig, snygg idiot är ändå mer tilltalande anser jag än att vara en sönderstressad nobelprisvinnare med dåligt samvete och i kraftigt behov av plastikkirurgi och kurer mot magsår. Bästa vore naturligtvis en lyckad blandning av de båda, men det var inte det frågan handlade om.

Jag inser här att jag på intet sätt har behandlat frågeställningen objektivt, men det var å andra sidan inte meningen heller. Kan väl för ros skull även tillägga efter alla skriverier om min stora intelligens att jag i bästa fall ser mig som snäppet över nåt slags nationellt genomsnitt vad gäller allmän inlärningsförmåga. Vad gäller alla andra möjliga aspekter som kan falla inom begreppet intelligens tänker jag inte föröska katalogisera, det känns bara för begränsat. Men ibland får man svänga sig med luddiga uttryck för att ens kunna dra upp ett ämne till diskussion...

Nä, nog nu, om ni kära läsare inte har skrämts bort för all framtid av detta något tunga och säkert en aning förvirrade inlägg så lovar jag lite lättare läsning nästa gång, som förmodligen fokuserar på skogshuggning, naturupplevelse, kanske ett och annat kort taget med tvivelaktig mobilkamera och med lite tur en intervjumöjlighet om en spännande tjänst? Peace!

Fotboll ikväll, men...

Ja, jag kan inte göra mycket annat än att kapitulera för det faktum att när Sverige spelar landskamp så får alla andra program och de flesta övriga tänkbara aktiviteterna en lördagkväll prydligt maka på sig. Tränings- och vänskapslandskamper hyser inte riktigt samma privilegium, så där kan man tänja på gränserna. Men nog undrar man ibland hur de som planerar tv-sändningarna tänker. Eftersom jag i min något isolerade benägenhet åtminstonde brukar kolla igenom tv-programmet i jakt på något sebart så kunde jag konstatera att veckan som gått varit totalt fruktansvärd om jag skall utgå från mig själv (vilket då alltså är en bloggares totala frihet att göra om någon missat det). Men så ikväll dårå, tv2 tar initiativ och gör en helkväll på temat vampyrer, ett mycket lovvärd idé, men ack så illa planerad. Kan förövrigt sticka in här att bland alla de möjliga märkliga intressen och fascinationer jag har så står vampyrer sedan en tid tillbaka högt på den listan. Det är i dagarna så ovanligt så det nästan är patetiskt, men det skiter jag i. Tror det är tre intressanta vampyrfilmer som visas och komplementeras med ett program som tar upp själva vampyrfenomenets framgångssaga på vita duken samt tydligen något kring dess härkomst. Men som sagt, fotbollen....

Fyran vill inte vara för mycket sämre och kastar sig in i sin andra omgång av stjärnor på is. Ett koncept som jag från första början placerade under kategorin "totalt osebart" utan att för den skull ens se en trailer. Efter några frånvarande kommentarer från min far som sedvanligt sett sedan är oerhört svårimponerad på tv-fronten uttryckte ett försiktigt gillande kring programmet där det framgick en svårighet att inte bli imponerad av de deltagandes framgångar på isen så kollade jag in programmets repris idag. Jag kom då på två saker: Josefin Sundström är faktiskt med (en gammal kändisförälskelse som hänger med sedan hon dök upp som sveriges hetaste tös som programledare för svt's gamla hitlistan), samt att fysiska minnen av den intensiva smärtan av att ramla på is utan hockeyskydd gjorde sig plågsamt påmind. En motvillig respekt smög sig in där jag minst anade den och såg nästan med förtjusning fram emot att se nästa omgång, men, fotbollen...

Avslutningsvis så visas två filmer som inte kräver samma ingående presentationer, men som ändå svider en aning för att man missar, jag talar då om Flightplan på 4+ och Exorsisten: Begynnelsen på 6:an. Aningens frusterande måste jag säga. En smula mer framförhållning och jag hade haft ett vettigt tv-utbud för nästan en hel veckas kvällar.

Men här sitter jag och snackar tv när jag igår så högtravande pratade om mina läsplaner. Det låter inte så förtroendeingivande eller hur? Nå, Brevet från Peking blev jag faktiskt klar med igår. Vet inte vad jag ska säga om den, det är en berättelse om kärlek och möte mellan kulturer. Men det är ingen intensiv historia, mer än att den lyckas beskriva intensiv längtan ganska bra. Nobelprisvinnande (fick jag reda på igår!) författarinnan Pearl Buck har däremot ett fantastiskt vackert språk, och ett sätt att berätta som ger intryck av att man mins något sedan länge passerat snarare än att man känner sig delaktig. Till viss del så är även boken framlagd lite som en dagbok. Kanske ingen bok jag kommer minnas intensivt om några år, men ändå läsvärd. Nu siktar jag på att bli klar med Dummskallarnas Sammansvärjning ska vi säga innan tisdagen samt påbörja minst två nya böcker innan nästa helg. Vi säger så. Over n out.

Oktober

Så nu har oktober tagit sin början. Veckan inleddes med fantastiskt väder och intensiva planer på att börja jobba med farsgubben i skogen. Måndagen blev det däremot inget av, då var jag hemma och sökte lite jobb samt grejade med andra saker som lagts på väntan över helgen. Tisdagen var det så dags, och vi möttes av en helt fantastiskt vacker morgon, jag hade inte tänkt att det här skall bli en blogg med särskilt mycket bilder, men jag förstår i skrivande läge varför det är så populärt, det är inte alltid lätt att förmedla dagens olika intryck i enbart ord. Inga bilder idag dock, tog aldrig med någon kamera. Det slutade hur som helst med att vi hann med att jobba i kanske en och en halv timme väl på plats i skogen innan motorsågen gav upp och vi fick fika samt åka hem och försöka åtgärda. Onsdagen togs det nytt mod och en lika vacker om än kyligare morgon hälsade oss välkomna, men det visade sig inte vara ett gott tecken, den andra sågen föll helt enkelt i bitar och nödvändiga reservdelar fanns inte att tillgå på kort varsel. Under långa kraftiga eder skrevs även den dagen kort. Torsdagen började så det senaste tillskottet till bakteriefloran göra sig påmind och de första antydningarna till en förkylning visade sitt fula tryne. Den har idag inte slagit ut i full blom, men näsan rinner och är täppt och kroppen verkar ha svårt att bestämma sig för om den skall frysa eller svettas. Prima liv!

I förrgår fick jag ett till telefonsamtal från en rekryteringsfirma om jag var intresserad av en tjänst, det avlöpte att de idag ringde och informerade om att mitt CV och uppgifter var skickade till kund och med lite tur hör de av sig och vill ha mig på intervju i början av nästa vecka. En trevlig (och som jag mins, riktigt attraktiv) rekryteringsflicka på ett annat företag hörde också av sig via mail idag och beklagade att det ännu inte kommit in något som passade mig, men att hon skickat ut min profil till lite företag för att försöka få dem intresserade av mig. Mycket omtänksamt tycker jag!

Dagarna spenderas framför datorn spelandes spel, men jag klarade det senaste spelet igår och har inte motivation att sätta igång med nästa. Inget på TV går det heller som är värt att se och även innan förkylningen kom så var viljan att bege sig ut och träffa folk ytterst begränsad. Märkligt, förut brukade jag skrika efter att någon skulle höra av sig, men nu helt plötsligt är det bara jobbigt. Den allmänna entusiasmen börjar närma sig farligt låga nivåer, det enda som piggar upp tillfälligt är när det kan vara ett jobb på gång. Jag surfade runt lite på sajter som beskrev arbetslösheten för olika individer, det var forum som talade om självförakt och extremt låg självkänsla och en massa hjälp-dig-själv tips hur man skulle hålla psyket balanserat och samtidigt kunna ge ett positivt intryck på en eventuell jobbintervju. Jag blev lite förskräckt när jag tänkte på att jag själv strikt talat knappt varit arbetssökande mer än två månader snart och på forumen cirklade några av de riktigt långtidsarbetslösa omkring och förklarade hur man hanskas med att vara utan jobb i flera år. Tanken svindlar när man ser hur man själv har hanterat bara dessa två månader.

Finanskrisen gör såklart sitt till för humöret, det blir liksom lite svårare att tro på att någon skall tänka att en nyutbildad ingenjör är precis vad vi vill lägga pengar på just nu, speciellt inom byggsektorn! Men rekryterarna verkar uppenbarligen vara av en annan åsikt, de verkar verkligen jobba bra för att hitta en tjänst, man blir nästan lite rörd trots att man vet att det är deras jobb.

En nygammal tröst visade sig idag, när allt känns trist, innehållslöst eller jobbigt, plocka upp din gamla gitarr! Håller nu på att försöka träna in Beatels "Blackbird" som vid första genomlyssningen lät och såg extremt avancerad ut men efter ett inlärningsklipp på u-tuben visade sig vara betydligt enklare än van första åsynen gav sken av. Kul att ha ett gitarrprojekt igen, då blir det även alltid lite annat spela runt omkring, kanske kan utvidga min repertoar någon, den består väl i dagsläget av blygsamma fyra låtar eller så. Enda jag skulle vilja ha nu (förutom jobb, flickvän, fred på jord o massa pengar då...) är en flaska whisky av lagom kvalitet, så bacillerna i halsen kunde få en fingervisning om att de inte längre är önskvärda.

Dricker även mycket te, och försöker ta mig igenom min hög med böcker invid sängen. Det går trögt däremot, jag har tappat rutinen på att läsa en del, och när en bok inte har en fängslande story så får jag svårt att ta in rikt utformade beskrivningar av olika naturbilder eller sinnesstämmingar. Men hoppet finns om att bli klar med "Brevet från Peking" i helgen, får se sedan om "Dumskallarnas sammansvärjning" skall kunna göra den sällskap till handlingarna kort därefter. Jag skulle i och för sig kunna ge mig på att göra en lista över de böcker som jag planerar att läsa (säg innan jul eller så...) utan inbördes ordning:

1: Brevet från Peking (Pearl S. Buck)
2. Dumskallarnas Samansvärjning (John Kennedy Toole)
3. Fyra folklivsberättelser (Carl Jonas Love Almqvist)
4. Huset på heden (Eric Linklater)
5. Spionen som kom in från kylan (John le Carré)
6. Månen har gått ned (John Steinbeck)
7. Nordkaparen (Peter Freuchen)
8. Gulag-arkipelagen (Alexander Solsjenitsyn)
9. Det stora varuhuset (Michael Pearson)
((10. Johan Ludvig Runebergs skrifter))
11. Historien om Sverige II (Herman Lindqvist)
12. Svart opal (J. Lane Linklater)
13. Gjallarhornet (Evertz Arnessen)
14. Goldfinger (Ian Flemming)
15. En dag i Ivan Denisovitjs liv (Alexander Solsjenitsyn)
16. Fiende till Rom (Leonard Cottrell)

Hmmm, det var faktiskt en oherrans massa böcker det där... Jag får nog ge katten i både tv-serier, dataspel och allmäns slösurfande om jag ska ha en sportlig chans. Nåväl, det skall göras ett försök! Finns ingen tid att förlora, Brevet från Peking ska bli klar ikväll! En dagdrömmande arbetslös ingenjör säger prosit! och tar farväl för den här gången!