Haters are gonna hate...

Rubriken har blivit ett vanligare återkommande uttryck på forumsidor eller i en mängd olika kommentarsfunktioner, som en något resignerad och trött replik åt de som envetet måste hävda sin motsatta åsikt i ett forum där alla andra undrar vad i fridens namn de har där att göra. Media överlag har ägnat en hel del utrymme åt att diskutera näthat ur alla möjliga olika vinklar. Jag kan villigt erkänna att ett bra tag såg jag det som fröet till ett nytt socialt problem. Var kom all denna aggression från egentligen? Är detta en fingervisning om vart vårt samhälle är på väg? Jag har väl på det stora hela lugnat ner mig en smula på den punkten och drar väl inte lika stora växlar på det längre. Men fenomenet fascinerar mig fortfarande en smula. Saken är den att jag för mitt liv inte kan förstå de personer som framhärdar i det.

Jag pratar alltså inte om den enstaka individen som läser en artikel och förfäras över innehållet eller en bloggare som skriver ett inlägg om något/någon som frustrerar dem. Eller för den delen det ibland ganska otäcka drevet som kan gå igång när betydligt fler än den genomsnittlige hataren ger sig på enskilda individer i en förföljelse som ganska lätt kan föra tankarna till moderna häxprocesser.

Jag menar de personer som dag efter dag, timme efter timme, i inlägg efter inlägg, återkommer till just dessa forumsidor, kommentarsfält och bloggar som så tydligt rör upp alla möjliga dåliga känslor hos dem. Ett exempel är de som skriker ut sin vånda över slarvigt korrekturlästa artiklar i aftonbladet. Kommentarsfälten är fullkomligt nedlusade med åkallande av diverse olika gudomar, svordomar, akronymer och uttryck för frustration och olika nivåer av själslig vånda över ganska triviala stavfel eller grammatiskt icke korrekt byggda meningar. Om man inte då uppvisar samma register av besvikelse och bestörtning över artikeln i frågas fattiga nyhetsvärde.

Annars kan det gälla klipp på allas vår youtube som kanske visar en specifik artist som man uppenbarligen känner ett behov av att spy galla över, varje dag, flera gånger om dagen, i så många klipp av sagda artist som man alls kan hitta.

Detta är bara några exempel och de (få?) läsare jag har känner säkert till en myriad fler. Då är min stilla undran, vad driver detta beteende? Varför i hela fridens namn ägna så stor del av sin tid åt något man uppenbarligen avskyr? I något kommentarsfält mins jag att jag läste ett inlägg från någon som förklarade sin avsky för en av Sveriges största bloggerskor. Jag minns den så väl eftersom han (för det var en han) skrev att han följt bloggen i flera år, men som han uttryckte det "självklart som näthatare". But why?? Det är liksom ingen liten mängd energi dessa människor ägnar åt detta. Det kan inte ha så mycket om att få ut sina åsikter att göra, hade det enbart med det så hade man ledsnat bra mycket snabbare än så. Ibland undrar jag om de inte omtolkar Descartes: "jag hatar, alltså finns jag"? Men det tar sig ofta sådana överdrivna uttryck att jag har svårt att tolka det som att de faktiskt tar det på speciellt stort allvar. Alltså måste det ligga någon form av nöje i det. Nu är det väl en himla tur att alla inte tycker samma sak och allt det där, men det nöjet måste jag ändå se som rätt kontroversiellt. Att medvetet flera gånger om dagen ägna timmar åt att söka upp sådant man definitivt inte gillar bara så man kan få möjligheten att uttrycka sitt ogillande i en kommentar som vid det här laget på sin höjd upprör.... tja, vem då?

Nej, jag kommer nog aldrig att förstå det beteendet. Nog för att jag minsann inte alltid lägger min tid på de saker jag anser mest värdefulla eller givande, men lite bättre urskiljningsförmåga kring vad som känns vettigt eller inte tycker jag nog att jag har.

Lite politik kanske?

En gräsligt stor del av medias utrymme idag behärskas av vad som allmänt verkar kallas krisen inom Socialdemokraterna. Oaktat vilket block man röstar på så borde detta vara något som oroar fler än det faktiskt gör. Jag är nämligen av den bestämda åsikten att ska ett land drivas framåt framgångsrikt så krävs en skarp, uttalad och utmanade opposition, oavsett vilka som bildar regering för tillfället. Utan opposition värd namnet tacklar makthavarna nästan undantagslöst av, de tappar fokus från vissa frågor och blir helt enkelt en smula bekväma. Detta var något som jag tror i min ringaste mening hände just socialdemokraterna, ett något för lång nära ohotat styre av Sverige gjorde en del bekväma. Det drog dessutom till sig medlemmar som kanske egentligen inte var just socialdemokrater i själ och hjärta men tyckte att det där med att kunna påverka via Sverigest största parti, det verkade läckert. När partiet sedan råkar på motgångar så verkar det ganska logiskt att den här typen av interna stridigheter kommer till ytan. Det får vara som det vill med det, jag hoppas de enas runt en ledare som partiet kan samlas runt så de återigen kan skapa en opposition värd namnet och som kan tagga till vår folkvalda regering att anstränga sig det där extra eller plocka upp bollen om de tappar den.

Nu kanske jag låter som en kappvändare... och det är väl inte helt omöjligt att jag är det heller. Jag tror inte en ideologi kan vara det rätta valet i alla tider, världen funkar inte så. Den förändras och växer och går framåt på ett ytterligt dynamiskt sätt och oavsett hur flexibelt ett parti kan tänka sig vara så kan de inte lägga om sin politik så fatalt att de konstant kan hänga med i svängarna utan att tappa sin egen identitet. Alltså är det bra med maktskiften vill jag komma till, bara de kommer i rätt tid.

Ett annat ämne jag skulle vilja ta upp är intelligens. När jag satt och funderade på det här inlägget så kom jag fram till att om politik kan vara kontroversiellt så är det här minförsedd mark på allvar, men jag tror jag bara kommer skriva som jag tänker i alla fall så får det bli vad det blir. Men i alla fall. Intelligens är något som vi alla relaterar till något, men vi är ytters sällan överens vad det handlar om. Vissa lägger stor vikt vid sådant som IQ, vilket bygger till enormt stor del på förmåga till logiskt resonemang. Det den stora bulken av vetenskap går ut på. Gott så. Andra pekar på det med EQ som ett bättre mått och här ska sägas att jag inte studerat begreppet ingående, men vad jag förstått så tar det med i beräkningarna din förmåga till empati i det hela. Det vill säga att kunna relatera till andra människor och förstå deras situation och hur de mår. En beundransvärd och mycket bra egenskap. Men är det intelligens? Man kan väga in social kompetens, att kunna föra sig i olika sociala sammanhang och känna av vad situationen kräver för typ av agerande. Något säger mig att EQ har ganska mycket med det att göra också. Fantasi är även en mycket stor del, utan fantasi saknar du förmågan att tänka utanför ramarna och otroliga uppfinningar som bilen, datorn, internet, månraketen och mobiltelefonen hade omöjligen sett dagens ljus. Avslutningsvis så har vi resonemang baserat på erfarenheter och/eller inlärd kunskap. Alla dessa kräver olika typer av begåvningar, men samtliga tenderar vi att samla i begreppet intelligens.

Här kommer då kontroversen. Vi ser att intelligens består av flera delar, det är komplext och består av olika delar begåvning samt medfödd talang. Men av alla egenskaper vi kan födas med så tror jag just intelligens är bland det mest förbjudna att skryta om. Nu bor vi i Sverige så det här med att skryta är straffbart som det är. Men att säga att jag är bättre på fotboll än du, lyfter tyngre skrot, har högre kindben, större muskler, finare hår, blåare ögon, spelar bättre gitarr, har bättre sångröst. Allt detta kan vi ändå köpa om någon säger det, det är områden där vi alla alltid är mycket medvetna om våra egna begränsningar. Men GUD FÖRBJUDE att någon säger att de är smartare än du! Kopplingen blir ofrånkomligen omedelbart att de inte bara sa att de var smartare, de sade dessutom (mellan raderna, självklart!) att du är dum! För så måste det vara, just när det kommer till intelligens så är allt plötsligt svart/vitt. Är någon smartare än jag så måste ju jag vara dum, eller?

Har man väl konstaterat det så finns det en ännu konstigare twist i samhället. Det är nämligen ok att tjäna sitt levebröd på att utnyttja sin intelligens i ett yrke, men att utnyttja att du begåvats med ett vackert yttre som du dessutom förmodligen jobbar rätt hårt på att upprätthålla, det är minsann inte ok! För JAG skulle ju inte kunna försörja mig som fotomodell, då ska ingen annan det heller, de får väl läsa vidare som jag! För jag skulle aldrig drömma om att säga att de inte har den begåvningen, även om det är precis det jag tänker när jag ser deras bilder i tidningen.

Såg ni vad jag gjorde där? Om inte så generaliserade jag något alldeles våldsamt. Det ska man såklart inte göra. Men ibland måste man nästan göra det för att åskådliggöra en populär åsikt som annars kanske går oemotsagd, och det är inte bra det heller. Sedan så är det ganska kul också!

För övrigt så har Henrik Schyffert börjat med en ny show "Ljust och fräscht" tillsammans med Fredrik Lindström. Återigen har han använt sig själv mer som inspiration för att driva lite med den svenska folksjälen. Verkar hur kul som helst! Eftersom jag har fått någon slags anti-reaktion mot just ljust och fräscht så kommer jag kanske till och med gilla den ännu mer. Risken är väl bara att jag snart inte får ha mitt mörka och murriga ifred... Jag avslutar med ett klipp på en mycket trevlig visa som satt sig ganska ordentligt till rätta i min skalle på senare tid.

Nya tider, nya intressen

Jag börjar inse att ihärdighet och envishet inte ligger i framkant bland mina fördelaktiga egenskaper. Genom snart sagt hela min upplevda tillvaro så har jag då och då hittat nya intressen som efter några månader tappats bort i glömskans land av en mängd olika anledningar. Ibland hinner jag ledsna, ibland glömmer jag bara bort det hela utan att riktigt fatta varför. Mitt intresse under större delen av hösten har handlat om stjärnor och planeter i synnerhet och populärvetenskap i allmänhet. Intresset finns förvisso fortfarande kvar, i ganska stor utsträckning dessutom. Inte bara riktigt lika brinnande som för några månader sedan. Jag tror egentligen mest det handlar om att det får dela utrymmet lite mer. Vissa intressen är nämligen återkommande förstår ni, de ligger nere i månader men de kommer alltid tillbaka i viss utsträckning. Just nu har jag börjat plocka upp gitarren lite mer när jag kommer hem, jag pluggar lite extra på kvällarna för att ta några extra snabba kliv bort från min nuvarande yrkesroll till något jag upplever lite mer givande samt att träningsnerven börjat rycka för första gången på lääänge. I och för sig har jag ännu inte kommit iväg till första träningspasset, men det har i sin tur betydligt mer att göra med den ihållande förkylningen och schemakrockar som inte riktigt gick att navigera runt. Låter banalt, men för en gångs skull känner jag själv att jag inte bara kommer med dåliga ursäkter och det var det som räknades ändå.

Ptja, annars då? Jo, utöver de tidigare nämnda återkommande intressen som ånyo greppat mig så börjar en knepig fascination ta sig form. Den förhåller sig dock gräsligt svårdefinierad, men verkar av allt att döma införliva diverse detaljer från det förra sekelskiftet. Däribland finner jag saker som inredning, arkitektonisk stil, gammal teknologi samt en smaklökarnas tummen upp för IPA (alltså Indian Pale Ale vilket efter lite efterforskning visade sig vara oerhört tidstypiskt för den tiden). Själva idén kring steampunk är en annan grej jag fått upp ögonen för, men jag vet inte riktigt i vilket utsträckning jag vågar ta den vägen. Med mitt facit över tidigare intensiva intressen torde dock faran inte vara så stor att jag gör om min lägenhet till en futuristisk version av Nautilus innandöme, även om det vore fasligt coolt.

Nå, utan speciellt värdefulla tankenötter eller roliga historier från den alldeles verkliga tillvaron lämnar jag nog detta avtryck. Någon som har lite envishet till salu?

Allt snurrar..

Så, jag har inte skrivit på några dagar och det kommer tyvärr dröja några dagar till innan jag skriver något av reellt läsvärde. Det här är mest en heads-up. Jag ligger förkyld, ordentligt så och det har fört med sig en yrsel som jag inte varit med om. Extremt få tankar lyckas fastna i denna yrsliga hjärna och de som gör det har jag inga tankar på att skriva ned. Alltså kommer det dröja ytterligare ett tag innan det kommer inlägg av värde, men nu vet ni åtminstone varför.

En ny bekantskap?

En flicka har börjat springa omkring i mina tankar. Ändå vet jag knappt hur hon ser ut. Hon tog kontakt för ganska länge sedan, bara för att försvinna igen utan ett spår. Hon är livfull och nyckfull, envis och inte så lite brysk när hon känner att det krävs. Hennes ålder är ett mysterium som jag ännu inte lyckats lösa och hennes hemlighetsfulla läggning har effektivt dolt alla försök till att kartlägga hennes bakgrund. Faktum är att varje gång jag försöker aktivt snoka reda på mer så försvinner hon ett tag. Sedan när man minst anar det så trillar det fram någon detalj. Som hennes namn, av sed som tidigare använts i denna blogg så kommer jag bara använda initialer, så framgent kallar jag henne FL. Det tog lång tid innan jag ens fick veta namnet, flera veckor om jag inte missminner mig. Snart måste jag göra något aktivt av det hela, men kanske är detta första steget? Jag har ingen aning om vart detta kan leda till, jag vet inte ens vart jag vill att det ska leda, men hon fascinerar mig, mer än de flesta har gjort på flera år. För mig är hon oerhört levande, men trots att jag ibland ser henne helt tydligt och klart så finns hon inte mer än som ett skrivet namn på ett papper vid min säng och som en idé i mina tankar. En idé som olikt så många andra idéer jag haft verkar leva ett eget litet liv och som aldrig riktigt vill lämna mig i fred eller ens för den delen ge mig tillräckligt att göra något av den. Kanske blir hon mer någon dag och kanske är detta första steget till att göra henne mer levande?

Välkommen 2012

De första dagarna av det nya året har kommit och gått alldeles fantastiskt anonymt mer än att det bjudits på fullkomligt förkastlig väderlek. Jag hoppas det inte är tecken på vad som ligger och lurar i de kommande 12 månaderna. Normalt sett så brukar jag älska nyårsafton alldeles oerhört. Jag känner lättnad över att jag kan lägga det tidigare året bakom mig och känna förhoppningar och tillförsikt inför framtiden, för ett nytt år har alltid betytt lite av en till chans för mig.

Av någon anledning så lyser den känslan totalt med sin frånvaro just nu, och jag hade inget dåligt nyårsfirande, tvärtom! Fick träffa både den person jag sett fram emot att fira nyår med och dessutom lära känna lite nya sköna människor som bonus! Men den där hoppingivande lättnaden i hjärtat som brukar få mig att ta några extra djupa andetag och tänka "det här ska bli det bästa året i mitt liv!", den blev visst kvar vid förra årsskiftet och jag saknar den. En nyårsafton som för övrigt slutade med att jag blev utslängd från krogen så det är mer än lovligt knäppt att 2012 inte kan kamma till sig... Jag har förstås lite teorier, men se då kommer vi in på saker som jag hade tänkt att den här bloggen ska hålla sig ifrån. Alltså låter vi bli.

Blogger har för övrigt lanserat ett nytt interface för oss användare och för första gången kan jag se lite statistik om hur många sidvisningar jag har per dag och vilka inlägg som visats mest för första gången. Nu är det garanterat betydligt färre som är medveten om att jag är igång och skriver igen, det är inte som att jag har skickat spam-mail precis, men de äldre inläggen har ändå ett procentuellt förkrossande övertag gentemot de yngre så att säga. Så om folk som faktiskt är inne och läser lite då och då skulle orka sig med så skulle jag tacksamt ta emot lite konstruktiv kritik. Den största skillnaden är ganska enorm har jag märkt, även om mitt språk kanske inte ändrats väsentligt så glimrar de äldre inläggen av en humoristisk ådra som jag måste ha glömt under någon blöt sten eller lämpligt valt icke konstruktivt jobbmöte.

Ja, en annan sak som såklart kan bidra är väl att saker inte sker i samma utsträckning längre? Vi ska även komma ihåg att när bloggen startades så var jag arbetslös och hade ett groteskt stimulansbehov och numer så är jag en jobbzombie som så många andra som väl inte känner att ytterligare stimulans är precis det jag behöver när jag kommer hem. Ja, förutom lite tv-spel eller någon inte allt för klurig tv-serie då.

Lösryckta idéer

Ett problem jag har stött på när jag funderar på olika blogginlägg är jag ofta får en massa uppslag som jag har svårt att sy igen. Jag hittar en massa vinklar och idéer om ett eller annat ämne, men kan aldrig riktigt bestämma mig för vart jag står i frågan och rätt ofta får jag svårt att hitta en röd tråd när jag ska gå igenom min tankekedja baklänges efter att i ett ögonblink fått någon slags insikt. När tankekedjan till slut är utredd så har insikten tappat sin klang och jag saknar orden att få fram det som jag vill och alla möjliga anteckningar lyser med sin frånvaro.

Här om dagen exempelvis så följde jag kommentatorsfältet i någon lämpligt vald artikel på nätet och satt och blev så där irriterad som jag ofta blir när jag gör det. Men av en eller annan anledning så började jag läsa på om psykolanalys. Kort om denna så handlar det om en specifik terpaiform och den berömde Sigmund Freud anses i stort vara dess skapare. Har man hängt med i diskussionerna kring psykologi (vilket jag inte har) så vet man att Freud i stort har avskrivits inom ämnet. Åtminstone hans idéer om vad olika typer av beteenden har för grunder och allra helst hans drömtolkningar. I många fall där Freud försöker bekräfta sina teorier så har det visat sig att han helt enkelt skrivit ned endast det som stödde det han försökte bevisa. Inte riktigt vetenskaplig god sed om man säger. Psykoanalysen som helhet är för övrigt mycket diskuterad. Ett kraftigt argument som oftast dyker upp förr eller senare är att det inte kan kallas vetenskap, snarare pseudo-vetenskap, då det saknas vetenskapliga undersökningar i tillräcklig omfattning som alla gett tillfredsställande bevis för psykoanalysens olika teorier.

Här ska jag vara snabb med att påpeka att jag är en stor anhängare av vetenskapen. Vetenskapshistoria är ett ganska nyvaknat intresse, men det har gett mig massor och jag förstår absolut värdet av att vara försiktig i sina uttalanden kring vad som är vetenskapligt bevisat, vad som är en vetenskaplig teori och vad som kan anses vara vetenskap över huvud taget.

Problemet som jag börjar se inom vissa områden är att vetenskapen ändå vilar på några grundläggande tankar. Som jag har tolkat det så blir arbetsgången ungefär som följer: Man skaffar sig en tes, antingen byggd på tidigare bekräftade teoretiska fakta eller observationer av något hittills oförklarat fenomen, sedan försöker man härleda tesen teoretiskt och när det visat sig att man hittat någon väg som funkar så gör man, under mycket strikta förhållningsorder om tillvägagångssätt, experiment som förhoppningsvis bekräftar sin teori. Kan experimenten upprepas ett flertal gånger under liknande förhållanden och producera samma resultat så kan man bli så lyckligt lottad att den tes man lagt fram blir accepterad som vetenskaplig teori efter nödvändig mängd granskning.

Notera det återkommande konceptet av upprepning. I grunden är detta förhållningssätt mycket sunt skulle jag påstå, det duger liksom inte att säga att något garanterat funkar på endera sätt när det bästa man kan lägga fram som bevis på det är en ungefärlig 50% upplevt utfall ifrån experiment gjorda under ganska olika förutsättningar dessutom. Nyckelordet här är väl garantera, när vi säger att något är vetenskapligt bevisat, då vet vi att det med 97.5 % (det finns faktiskt en exakt procentsats som anses vara någon gräns, men just denna är tagen ur luften, jag minns att det var någonstans mellan 95-100 procent dock) är så. Det betyder inte att andra saker med mindre verkningsgrad inte funkar, vi vågar bara inte lämna garanti på det.

Nå, här någonstans börjar i alla fall i mina ögon vetenskapen att sätta krokben för sig själv. För just detta med upprepning och samma typ av utfall är något som verkar bli svårare och svårare att uppnå inom vissa forskningsområden. Ett exempel på detta är just psykologi och psykoanalys. Ställ en någorlunda allmänt riktad fråga som inte bara har ett ja eller nej svar till en mängd människor och du får sannolikt ett flertal som liknar varandra, men få eller inga som är exakt identiska. Människor är oberäkneliga, fråga dem som försökt ta fram fungerande nationalekonomiska system de senaste århundraden. Mänskliga beteenden kan ofta anas, men aldrig riktigt förutsägas och en himla tur är väl det. Men just där har du en kärnpunkt i vetenskapen som vi definierar den idag, man ska med hjälp av vetenskapen kunna förutsäga ett utfall, annars har man tydligen inte jobbat med vetenskap. Så är detta ett problem då? Ja, jag kan tänka mig att vissa inte uppskattar att det arbetsområde som de ägnar sin livstid åt blir kallad pseudovetenskap av ett gäng vetenskapsfanatiker (jodå, precis som det finns religiösa fundamentalister så finns det vetenskapliga dylika också, deras livsåskådning brukar cirkulera kring att vi i stort har upptäckt allt väsentligt redan och kan du inte beskriva det med atomer eller andra elementarpartiklar som vi känner till så finns det inte). För det konstiga här är att jag upplever det som att det flugit en ännu större prestige in i ordet vetenskap än vad som fanns innan.

Lite som att ska man forska så ska man göra det vetenskapligt, annars kan man låta bli. Men om man forskar inom områden som saknar utfall som kan upprepas då? Jag är för dåligt insatt i den senaste partikelforskningen i CERN, men jag vet att de bland annat letar efter Higgs Boson, det har varit en del i media på senaste att de kanske till och med har hittat den. Det kommer säkert dröja ett tag till innan den blir bekräftad om de nu har hittat den, men det är spännande forskning eftersom partikeln bara funnits i teorin under ett flertal decennier och förväntas ge oss förklaringen på varför vissa partiklar har massa och andra inte. Lite svaret på livets gåta nästan... Men jag strövar från ämnet, på mindre nivåer, dvs kvarkar och ännu mindre så har jag för mig att diskussionen finns att våra minsta beståndsdelar, just nu är ju strängar populära, inte kan ha en plats och laddning samtidigt, eller om det var massa och plats. Alltså, skulle du kunna lokalisera en sträng så kan du bara veta dess position, för om du skulle kunna mäta dess massa så skulle den inte vara kvar där du hittade den. Snurrigt? Jo, men så bygger strängteorins senaste tillskott (även kallad M-teori) på att det finns 11 dimensioner också. Försök göra empirisk forskning på det! Det går såklart inte, inte ännu i alla fall, men rätt många skulle nog hävda att det teoretiska arbetet kring kvantfysiken och strängteorin definitivt faller inom kategorin vetenskap. Andra hävdar såklart motsatsen.

Här kommer vi så till det som jag pratade om i början, jag har en mängd idéer och infallsvinklar kring ett visst ämne, men tenderar att tappa bort mig på vägen och till slut vet jag inte riktigt var jag ville med det hela. Men kan det vara så att vår forskning har kommit så långt att de definitioner vi har av vetenskapen idag har blivit för smala så att dessa gränser behöver omdefinieras för att vi inte ska gå miste om upptäckter av potentiell stor magnitud? Eller bryr sig de som ändå forskar inom dessa områden inte ett dugg att de får höra att de pysslar med pseudovetenskap? En sak som jag kan tänka mig kan hindra är just statliga medel. Vilka som ska få sådana brukar vara oerhört hårt reglerat, men vad skulle vi kunna vinna på att även låta vad vi idag kallar pseudovetenskapliga områden få ta del av den kakan? Ja, givetvis så kan sådana områden inte garantera några resultat på samma sätt, sållningsprocessen för vem som ska få statligt bistånd skulle bli flera gånger mer omfattande kan jag tänka mig och de som sysslar med det som redan idag faller inom kategorin vetenskaplig forskning skulle säkert föra en del väsen. Mindre pengar åt dem kan absolut göra att deras upptäckter skjuts på framtiden och det görs en stor mängd enormt viktig forskning där, tänk bara medicinsk forskning, vad den har kvar att uträtta.

Nå, jag tänkte lämna er med era tankar innan inlägget blir en bok av osammanhängande nonsens så får vi se vad nästa inlägg kan handla om lite senare. Idag är för övrigt fjärde advent och det är bara några dagar kvar innan jag får åka upp till Hälsingland och känna mig som hemma några dagar (definitivt utan Norrlands Guld, ack vad den reklamen har förstört det uttrycket!). Om vi inte hörs innan så God Jul på er alla!!